Här berättade jag att jag är utdriven ur vårt akvarellparadis vid Nytorps gärde och söker någonstans att måla, utbyta erfarenheter och få vägledning. Nu testar jag ett nytt ställe på Östermalm, vilket innebär tunnelbana med både grön och röd linje. Det kan bli långa resor för ofta är det någon linje som krånglar. Till Nytorp kunde jag cykla, men det gör jag ogärna hela vägen till och sedan genom centrala Stockholm, med dess hetsiga cykeltrafik.
Hursomhelst, när man börjar på ny kula får man frågor om hur och vad man vill måla. Svårt att svara på när man är lite-av-varje-målare, men jag kunde i alla fall klargöra att jag är ointresserad av porträttmålning eftersom jag tycker att det är med människor som med blommor: originalet är alltid intressantare än kopian. (Jag är dessutom kass på porträttmåleri.)
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
Om man inte vet vem jag målat av kan det ibland se ut som ett okej porträtt. Men målningarna liknar inte alls modellerna.
Och om inte ens barnens mor kan säga vilket av hennes tre barn jag målat av, är det nog dags att ge upp.
Minsta lilla millimeteravvikelse från verkligheten gör att det blir en annan person. Jag klarar inte av att renodla det som är typiskt för var och en och jag missar deras ålder med många år.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Det blev det inte, snarare tvärtom. Den här stackars killen blev lite skelögd. Dessutom ser han mycket äldre ut än han är idag och han blev inte alls lika vacker som i verkligheten.
Möjligen är jag för otålig. Det tar nog många år att bli en bra porträttmålare. Lättast verkar det vara att måla av gamlingar, gärna lite buttra. Men ska jag verkligen ägna mina år åt det? Just nu lutar det nog åt att svaret på den frågan är nej.
