Här berättade jag att jag är utdriven ur vårt akvarellparadis vid Nytorps gärde och söker någonstans att måla, utbyta erfarenheter och få vägledning. Nu testar jag ett nytt ställe vid Karlaplan och när man börjar på ny kula får man frågor om hur och vad man vill måla. Svårt att svara på när man är lite-av-varje-målare, men jag kunde i alla fall klargöra att jag är ointresserad av porträttmålning eftersom jag tycker att det är med människor som med blommor: originalet är alltid intressantare än kopian. (Jag är dessutom kass på porträttmåleri.)
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
Om man inte vet vem jag målat av kan det ibland se ut som ett okej porträtt. Men målningarna liknar inte alls modellerna.
Och om inte ens barnens mor kan säga vilket av hennes tre barn jag har målat av, är det nog dags att ge upp.
Minsta lilla millimeteravvikelse från verkligheten gör att det blir en annan person. Jag klarar inte av att renodla det som är typiskt för var och en och jag missar deras ålder med många år.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Det blev det inte, snarare tvärtom. Den här stackars killen blev lite skelögd. Dessutom ser han mycket äldre ut än han är idag och han blev inte alls lika vacker som i verkligheten.
Möjligen är jag för otålig. Det tar nog många år att bli en bra porträttmålare. Lättast verkar det vara att måla av gamlingar, gärna lite buttra. Men ska jag verkligen ägna mina år åt det?
Just nu lutar det nog åt att svaret på den frågan är nej.
Tillåt mig tycka till: Dina porträtt blir bättre ju distinktare de är. Akvarelltekniken tenderar alltid till att bli lite ”diffus”. Flickan under första bilden är mycket bra i sin smått kubistiska framtoning. Där flyter inga färger i varandra; där jobbar du med fält, utom i kragen, som blir bra som ”luddig”. Hade jag målat den akvarellen skulle jag vara helnöjd.
Tack och bock! Lustig nog är det den enklaste tekniken, den där vått-på-torrt-tekniken, som jag använt till min mörklockiga dotterdotter. De andra är mer i vått-i-vått, som är svårare att få till, men som kan bli bra när man lyckas.
Jag fascinerades mycket av den sista bilden. Jättebra, tycker jag.
Det är inte lätt med porträttmåleri, men roligt att du, trots tvekan, försökte dig på det.
Fortsatt trevlig helg!
Ja det ska nog till en del livserfarenhet och år som sätter sina spår, för att det ska bli lättare att måla av en person. Just porträttet på sista bilden tycker jag blev nästan som jag tänkt.
Trevlig resten av helgen!
Porträttet av mannen är starkt, han lever i sin bistra värld som vi bara kan ana – du är bra!! Också när du.målar porträtt.
Tack Margareta! Kul att testa något nytt, svårt och roligt. Den misslynta mannen var lättare än barnbarnen … Nu har jag kommit på att jag kan använda mitt fyraåriga barnbarn som provpublik. Om han kan identifiera mina porträtt är jag kanske ändå på rätt väg. Han har känt igen fem av sex, hittills.