Den 7 oktober, ytterligare ett av dessa datum som påminner om fasansfulla händelser. Tidningar, radio och TV har idag handlat om Hamas angrepp på Israel för tre år sedan. Plågsamt att följa, svårt att skriva om.
Anita Goldman beskriver idag i DN hur hon innan attacken 2023 följde den växande rörelsen i Israel, som ville värna demokratin och stoppa förändringarna av rättsväsendet i en auktoritär riktning. Demonstrationerna växte från 30 000 till 500 000 deltagare, fram till oktober för tre år sedan. ”Mellan då och nu har Gaza hänt. Och ockupationen i Västbanken blivit just så öppet rå som vi redan på 80-talet varnade för med våra plakat: ’Det finns ingen demokrati med ockupation.'” Nu har demonstrationerna tystnat, demokratirörelsen finns men är lågmäld. Goldmans artikel skildrar skeendet – även det ofattbara – på ett begripligt sätt. Läs artikeln, för hon skriver så mycket bättre än vad min lilla sammanfattning kan visa.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.
Gaza stad, från ett TV-reportage.
Läste också den och slogs av hur nyanserad och klok hon var. Önskar flera kunde behålla huvudet på…
Det är nog många som tänker så, men debatten är svår att föra i det polariserade klimat vi har. Jag hörde i morse ett radioinslag om en by mellan Jerusalem och Tel Aviv, där judiska och palestinska familjer klarar av att leva tillsammans och gilla varandra.