Finn fem fel! Minst …

Postat den 24 juni, 2026 av Karin

Någon gång i mars i år postade USA:s nuvarande president de här två bilderna The Lincoln Memorial Reflecting Pool i Washington. Enligt honom är den första från Obamas tid och den andra hur den ser ut nu.

Men om man tittar efter ser man ju att det egentligen är en och samma bild. Den är tagen 2004, då George Bush var president, inte Obama. (Obamas tilltalsnamn är för övrigt Barack, inte Hussein.) Titta på molnen! Bild nummer två är en pinsamt dålig retuschering av bild nummer ett. Samma moln hänger kvar på himlen!

Men sen blir det värre. Den där poolen finns ju i verkligheten och det var lätt att se att den inte alls ser ut som på den där AI-fixade bilden. Då fick presidenten en av sina snilleblixtar: ”Låt oss måla poolens botten i den amerikanska flaggans blå färg. Det blir fint!” Det GÅÅÅR inte, invände många. Det finns ingen färg som stannar kvar på den där ytan under vattnet. Och en så mörk färg ökar temperaturen och därmed algtillväxten, som redan är ett problem. Men presidenten lät sig inte hindras av sånt trams. Han anlitade en polare för att ta sig an jobbet.

Visserligen tyckte många att det borde upphandlas, men sådana byråkratiska invändningar brydde han sig inte om.

Poolen tömdes och målades, men ack! Så fort den fylldes igen växte där alger som aldrig förr.. Då hällde man i hundratals liter väteperoxid för att döda algerna. Det funkade inget vidare.

Inte nog med att algerna envisades med att vara kvar. Plötsligt lossnade också bottenfärgen och stora flagor av den flaggblå färgen flöt till ytan.

Det uppmärksammades förstås och nu blev presidenten riktigt arg. ”Vandaler”, rasade han. ”Någon har skurit sönder målarfärgen med en kniv!”

I dag kan man hamna i fängelse om man fotograferar denna turistattraktion och det monteras upp stängsel runt poolen.

För många har det blivit en slags metafor för eller sammanfattning av den nuvarande presidentens sätt att fungera:

Först kritik av företrädarna, särskilt Obama. Sedan löften om att fixa det som de redan har fixat, men med katastrofala resultat.

 

Publicerat i Arkitektur, Att måla, Miljö, När det skiter sig, Politik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Höjd över varje misstanke …

Postat den 16 juni, 2026 av Karin

Jag vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på stackars Pompeia nyligen, men det har jag. Hon var gift med Julius Caesar och någon gång under år 64 ordnade hon ett party hemma i villan på Via Sacra, i närheten av Forum Romanum. Festen var till Bona Deas ära, ”den goda gudinnan”, och då fick absolut inga män vara med.

Det ville sig dock inte bättre än att en ung man, utklädd till kvinna, slank in. Han upptäcktes förstås och kastades ut. Men det fanns ändå en risk att det skulle uppstå rykten och skvaller. Som att han kanske var Pompeias älskare? Som att de hade kommit överens om att han skulle nästla sig in?

Caesar visar ut Pompeia från hemmet på Via Sacra. Konstnär Pietro Berettini, 1600-tal.

”Så kan vi inte ha det”, sa Ceasar ”för Cecars hustru måste vara höjd över varje misstanke”. Han skilde sig helt enkelt från Pompeia, eftersom varje skugga över henne också skulle falla på honom.

Idag används Caesars ord för att betona vikten av att politiker, andra makthavare, offentliga personer och deras närstående lever så att de inte ens kan misstänkas för oegentligheter.

Om Caesar verkligen sa så är väl inte helt bevisat, men citatet har blivit vida accepterat och använt. Den svenska översättningen av citatet brukar lyda: ”Caesars hustru får inte ens misstänkas” vilket ju kan tolkas på olika sätt. Den engelska varianten är tydligare: ”Caesar’s wife must be above suspicion”.

Det var lite väl hårda bud för stackars Pompeia, kan jag tycka, men den bakomliggande tanken är bra. De som fått förtroendet att förvalta makt och gemensamma resurser bör vara goda föredömen. Om de inte är det kan vi ju lite till mans och kvinns få för oss att det inte är så noga med lagar och regler. Eller med sanning och lögn. Kom jag att tänka på, apropå Pompeia.

Publicerat i Att tolka, Förebild, historia, Ordspråk och talesätt, Politik | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Utsprungna!

Postat den 9 juni, 2026 av Karin

Det kan inte hjälpas. Man blir både rörd och glad när man ser studenternas glädje, deras planering och samarbete kring alla olika arrangemang, deras kollektiva vånda att få ihop det och glädjetårarna vid utspringen. (Jag vet. Inte alla studenter … Och kommersialisering av studentflak och annat. Men ändå!)

Just i år har jag firat två studenter, barnbarn till mig och kusiner med varandra. I all trängsel, allt trafikkaos, all stress och havererad tunnelbana har det ändå slutat lyckligt. Här är deras studentplakat, en glad och nyfiken, en med full fart framåt i ett suddigt foto från förr.  Så härligt att få följa dem!

De fick varsin hopplockad present, nåt gammalt, nåt nytt, nåt praktiskt, nåt snyggt. 

Det visade sig vara svårt att hitta emballage som passade till en av presenthögarna. Då är det tur att jag har kasserade målningar på rejält papper, tjockt som kartong, men ändå böjligt och smidigt. Med dem kunde jag fixa måttanpassad presentinslagning. Långtifrån perfekt och med tanke på alla kasserade målningar som ligger i skåpet borde jag nog, i stället för att slänga dem, gå en kurs i origami och tillverka presentaskar.

Publicerat i Återvinning, Livet, Traditioner, Värt att fira | Etiketter , | 6 kommentarer

Knuffa träd och riva golv

Postat den 3 juni, 2026 av Karin

Arbetslägret i stugan firade elvaårsjubileum i helgen med en kärntrupp som åstadkom häpnadsväckande resultat. Lotten, Pysse (Ulrika) och PK (Pysses Karlslok) slet upp gamla golv, fällde ett dött träd, röjde småsly och plymspirera, ansade häcken, grävde fram stentrappsteg, tömde och knäskurade båten, målade fönsterfoder och … och … säkert mycket mer som jag inte hann med att se. Jag kollade när våra arbetsläger startade och hittade denna bild från 2015 där arbetsstyrkan tar ett kvällsdopp. Lite svåridentifierade, men jag tror att det är Pysse, PK, Lottens barn Moa och Sigge och jag.

I år var det dags att ta itu med köksgolvet, som varit ett sorgebarn i några år, sedan en tillfällig hyresgäst lade in ett fult, fläckigt och trasigt plastlaminatgolv. Det var så fult att det inte ens finns en bild på det! Under det golvet fanns ett golv med överblivna linoleumbitar från skolbänkstillverkningen på Bröderna Englunds möbelverkstad. På varje bänklock fälldes linoleum in för att ge en bra skrivunderlag. Småbitarna som blev över fick bli golv. Delvis OK, men alldeles för vattenkänsligt i fogarna

Under linoleumpusslet ser golvet ut så här. Fint tycker jag, men jag undrar vad som är bästa sättet att behandla det. Jag har misslyckats förr med ett liknande golv, som jag såpskurade, länge, länge, innan jag gav upp och mattlackade i stället. Men det här ser ju ut att vilja bli såpskurat, eller hur?

Sporrade av framgången tog Lotten och Pysse itu med golvet i vardagsrummet som också hade det där hemska plastgolvet. Under det ett besynnerligt golv av något kristidsmaterial, där möblerna lämnade djupa märken. Bort med det också och det mycket ordentligt fastspikade masonitlagret. Lotten har skildrat processen i ett blogginlägg här.

Sen var det dags för trädfällning. Utrustad med en mycket liten handsåg började Lotten kapa en gren på det döda trädet. Sen var det dags för resten av det ganska kraftiga trädet. Det kanske rentav går att knuffa omkull det? Japp, almsjukan angriper hela trädet och går hårt åt rötterna, så träden har knappast något fäste i marken.

Här ligger det och den genomruttna roten syns längst ner till vänster på bilden. Pysse och PK i bakgrunden.

PK snickrade en odlingslåda för snittblommor. Vi fyllde med skrufs och jord och sådde diverse fröer. Såhär är det tänkt att bli, men eftersom den sortens fröer hävdar sig dåligt bland gräs och ogräs fick de en egen bädd. Dagen efter sådd hade det fortfarande inte kommit upp en enda blomma …

   

Ja jösses vad mycket vi fick gjort och då har jag ändå inte visat det nyskurade båten, eller nymålade gavelfönstret på boden eller nyklippta häcken, eller, ja alla annat. SÅ nöjd! Det konstiga är att arbetslägerdeltagarna också säger sig vara helnöjda. Kul!

Publicerat i Återvinning, Att odla, Jubileum, Planering, renovering, Trädgård, Traditioner | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Trädens corona?

Postat den 26 maj, 2026 av Karin

Almsjukan kom smygande till Dalarna, troligen 2014, men det dröjde något år innan länsstyrelsen skickade ut meddelanden att alla misstänkta fall av almsjuka skulle rapporteras. Som den plikttrogna medborgare jag är, ringde jag och sa att det är några träd som inte mår så bra. Länsstyrelsen suckade och sa att det är kört. Det har redan spritt sig så mycket att det inte går att isolera enstaka träd; det får ha sin gång. Och det hade det verkligen. En pigg och frisk alm kunde mitt i sommaren vissna ner som om det vore höst och på ett par veckor var den död. I skogen intill oss ser det fortfarande ut som ett plockepinn av alla fallna almar, huller om buller.

Här ser vi ett tidigt fall från 2015 alldeles utanför tomtgränsen. Trädet strax till höger mår inte heller så bra. Allt eftersom träden blev allt kalare och sjukare blev jag orolig för att de skulle falla in på tomten och ställa till med något. Eftersom de står (stod) på kommunens mark hörde jag av mig dit. De var måttligt intresserade av problemet.

Tidigt förra våren föll träden som jag var oroligast för. De föll in på vår tomt utan att något kom till skada. Ett par riktiga bamsestammar, med kraftiga grenar som spred sig vida omkring. Jag skrev till kommunen och undrade om de kunde  kunde komma och ta hand om sina träd. Tiden gick och inget hände, mer än att kirskålen passade på att bre ut sig när jag varken kom åt att klippa eller slå gräset. De här bilderna med de fallna träden är från i år.

Jamen varför passar jag inte på att såga upp dem till ved? Lättare sagt än gjort och dessa gamla döda träd är nog inget vidare bränsle. Dessutom behövs en uppröjning i skogen där det är fallrisk överallt och inte minst längs den lilla väg som går från tomten ner mot sjön.

Jag hoppas att kommunen reagerar på brevet jag skickade i går, där jag påminde om mitt brev från förra året, den 7 maj 2025…  Ja, ja, jag vet att jag borde vara riktigt upprörd, men jag vet inte om jag orkar. Det finns värre saker att bli upprörd över och om jag bara lyckas få kontakt med V-Dala Miljö och Bygg kommer det nog att lösa sig.

Publicerat i kaoskordinator, Miljö, När det skiter sig, Natur | Etiketter , , | 6 kommentarer

Men AI, lägg av!

Postat den 18 maj, 2026 av Karin

Det har kommit en ny översättning av författaren Miguel de Unamuno, en bok som heter Hur man gör en roman, översatt av  Joakim Liljegren. Intressant, tänkte jag. Unamuno har jag ju hälsat på en gång. Eller i alla fall i hans bostad som blivit museum. Bloggade jag inte om det för länge sedan? Bäst att kolla. Såhär blev resultatet när jag googlade (mina kommentarer inom parentes):

Karin Englund är en svensk författare, ekonom och skribent (Jag är varken författare eller ekonom; möjligen någon slags skribent). Hon har bland annat uppmärksammats för sina texter om den spanske filosofen och författaren Miguel de Unamuno och hans liv (Uppmärksammats? Ja, av syrran, brorsan och ett par kompisar).

  • Blogg och essäistik: Karin Englund har på sin webbplats skrivit reflekterande texter och sammanfattningar om Unamunos liv och filosofiska tankar, inklusive händelser under hans tid och hans berömda tal vid universitetet i Salamanca (Men herregudrun, det är ett blogginlägg, bara!).
  • Reseskildringar: Hon har även bloggat om sina resor till platser med anknytning till Unamuno, bland annat den spanska ön Fuerteventura, dit han förvisades 1924 av diktatorn Miguel Primo de Rivera (Inte ”bland annat”, bara Fuerteventura).
  • Yrkesbakgrund: Vid sidan av sitt författarskap och sin blogg har Englund en bakgrund som ekonomichef på Nordiska Museet (NEJ, det är en annan person!) och är verksam som skattmästare för Stiftelsen Villa San Michele på Capri (I wish! Men det är också en annan person).

Det visar sig att Googles AI-version är lika opålitlig som alla andra. Faktafel och överdrifter står som spön i backen.

Mitt blogginlägg handlade om att Unamuno-museet på Fuerteventura är lite torftigt, men å andra sidan är det ju erkänt svårt att göra bra författarmuseer.

Jag hade gärna sett några exempel på hans filosofiska origami; det är i alla fall tacksamt som utställningsmaterial. Gärna lite information om hans fru också. Och så borde de ställa undan pottan i hans sovrum – eller åtminstone inte ha den mitt på golvet, utan skjuta in den under sängen!

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia, Porträtt | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Attenborough moments

Postat den 9 maj, 2026 av Karin

I går fyllde David Attenborough 100 år. Grattis i efterskott! Jag tror att han har bidragit mycket till att vi blivit mer uppmärksamma på vad som händer i naturen och vad vi själva kan göra för att underlätta livet för våra medvarelser med två, fyra, sex eller åtta ben. Eller inga ben alls (på utsidan) som fiskarna.

Davis Attenborough och Pablo kring 1970

Han har själv beskrivit ett tillfälle som gav honom en ny relation till bergsgorillorna i Kenya: ”it all began with one special little gorilla” Det var gorillaungen Pablo som gav honom en kram.

Med lite tur kan man få sådana Attenborough moments lite då och då.

Ett sånt tillfälle. som fick mig att känna mig lite välsignad är när en storlomspappa ville att jag skulle simma tillsammans med honom och hans unge.

Mamman hade försvunnit, kanske påkörd av en motorbåt och där kom lompappan med sin unge och verkade vilja ha sällskap. Jag gled försiktigt ner i vattnet och simmade med dem en stund. Det kändes högtidligt.

Eller när en fjäril valde min veranda för sitt puppstadium och sedan vacklade ut, rätt vilsen, men vacker.

Jag försökte få den att inse att det det var trevligare på alla sätt att vara utomhus och till sist fattade den. Den flög ut i en liten loop, men kom tillbaka och gav mig en fjärilspuss innan det flög iväg igen.

I går kväll, på Attenboroughs födelsedag, höll jag på i trädgården när jag såg en humla som såg hungrig ut. Den hittade till min alpklematis, men verkade ha svårt att ta sig in i de slutna blommorna. (Blommorna stänger till blombladen på kvällen.) Men den humlan hade varit med förr och tog helt enkelt tag i blombladen och förde dem åt sidan så att den kunde krypa in i blomman.

Jag sände en tacksam tanke till Attenborough som nog har hjälpt mig att fånga sådana stunder i naturen.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Förebild, Jubileum, Miljö, Trädgård | Etiketter , | 11 kommentarer

Bandiera Rossa

Postat den 2 maj, 2026 av Karin

När jag hängde tvätt i går började jag nynna på Bandiera Rossa, eller Röda fanan som det heter på svenska.

Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.

Textraden om att ”vi har gott om fanor” handlar om Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där Margereta arbetade, som nog har en av världens största fansamlingar. (Under en period förvarades fanorna i en depå i Grängesberg.)  Fanan på bilder var stuckatörarbetarnas fana. Eller fana är det ju inte, utan ett standar.

Så det var den här texten jag nynnade på igår när jag hängde tvätt:

Franzén och Mellgren och Viktor Lindblad/Är våra hjältar med sin talang
De målar kvinnor och krans med ekblad/För var förening och röd falang

Röda fanor har vi gott om vi/Har ett riktigt jättestort parti
Röda fanor exporterar vi /Till en säker plats i nån periferi

Demonstrationer och första majtåg /Med frygisk mössa och frihetsvåg
Det måste vara en fana bara /Med semoitisk arbetarhåg

Röda fanor kan bli en mani /Röda fanor kan man forska i
På röda fanor kan man doktor bli/Leve respondenten, leve vårt geni!

Emblematiken och heraldiken / i varje fana och vart standar
har Margareta setts genomleta / för innebörder och gåtors svar

Röda fanor kan bli en mani / Röda fanor kan man forska i
På röda fanor kan man doktor bli/ Leve Margareta, leve vårt geni!

(Margareta Ståhl doktorerade på arbetarrörelsens fanor den 22 oktober 1999.)

Publicerat i Debatt, historia, Okategoriserade, Politik | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Glada Vappen!

Postat den 30 april, 2026 av Karin

Glada Vappen säger man i Finland idag och det låter väldigt glatt och vänligt tycker jag. Och just idag passar det ju väldigt bra, när vädret gör sitt allra bästa för att det ska bli bra.

I går, när jag fortfarande var kvar i stan, satt  två unga tjejer bredvid mig på tunnelbanan. De såg fram mot Valborgsfirandet. ”Shit, vilken tur att kungen fyller år nu på våren! Tänk vilken trist Valborg det skulle bli om han fyllde i typ november!” De var helt övertygade att valborgsmässotraditionen kommit till för att fira kungens födelsedag. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i samtalet och berättade för dem att Valborg har firats rätt länge och långt innan kungen föddes. Det var knappt att de trodde mig. ”Men… hur kommer det sig att han fyller år på Valborg då?” Well, tjejer …

Jag hoppas att deras kväll blir så där underbar som de tänker sig! Själv ser jag fram mot brasa i bruksparken med barnbarnen i kväll. Och under tiden plockar jag in en blågul bukett med gulsippor och scilla och tänker att det är ett rätt bra land vi bor i (i alla fall).

Uppdatering lite senare

En riktigt snygg brasa blev det!

Publicerat i Livet, Ord, Språk, Trädgård, Traditioner | Etiketter , , | 4 kommentarer

Hö, hö, en sån färg skulle man ha …

Postat den 20 april, 2026 av Karin

Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.

Men faktum är att de finns. Nästan i alla fall. Sådana som liksom målar sig själva. Som en del akvarellfärger. Och vissa sorters bläck.

Somliga bläck består av många olika pigment för att ge riktig svärta, som Parker Quink och Leipziger schwartz. Om man målar med dem på ett vått akvarellark skiljer de olika pigmenten ut sig och sjunker olika snabbt. Om man har tur kan det bli riktigt vackert.

Här har vi bläcket Parker Quink. Alltså bara det svarta bläcket, som innehåller olika pigment. Först blötte jag övre delen av pappret och la på bläcket så jämt och försiktigt som möjligt. De blå pigmenten ”sätter sig först, sedan rost och gult. Därefter drog jag ett penseldrag med bläcket över pappret när det var halvtorrt. Då kröp pigmenten upp och blev det berg och skog, lite på avstånd. Efter ett tag hällde jag rent vatten på den undre delen, så att det tog med sig bläck från skogarna och bergen. Det tar ett tag innan man fattar hur bläcket beter sig, och det överraskar ofta. Det är kanske det som gör det så spännande.

 Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.

Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.

Om någon skulle kommentera den där Kalle Anka-färgen när jag är närvarande, har risken varit mycket stor att jag skulle börja föreläsa om att det finns sådana färger, men nu kan jag ju bara hänvisa till det här blogginlägget i stället.

Publicerat i Att måla, Att tolka, Jul, Planering, Teknik | Etiketter , , | 4 kommentarer