Det har kommit en ny översättning av författaren Miguel de Unamuno, en bok som heter Hur man gör en roman, översatt av Joakim Liljegren. Intressant, tänkte jag. Unamuno har jag ju hälsat på en gång. Eller i alla fall i hans bostad som blivit museum. Bloggade jag inte om det för länge sedan? Bäst att kolla. Såhär blev resultatet när jag googlade (mina kommentarer inom parentes):
Karin Englund är en svensk författare, ekonom och skribent (Jag är varken författare eller ekonom; möjligen någon slags skribent). Hon har bland annat uppmärksammats för sina texter om den spanske filosofen och författaren Miguel de Unamuno och hans liv (Uppmärksammats? Ja, av syrran, brorsan och ett par kompisar).
- Blogg och essäistik: Karin Englund har på sin webbplats skrivit reflekterande texter och sammanfattningar om Unamunos liv och filosofiska tankar, inklusive händelser under hans tid och hans berömda tal vid universitetet i Salamanca (Men herregudrun, det är ett blogginlägg, bara!).
- Reseskildringar: Hon har även bloggat om sina resor till platser med anknytning till Unamuno, bland annat den spanska ön Fuerteventura, dit han förvisades 1924 av diktatorn Miguel Primo de Rivera (Inte ”bland annat”, bara Fuerteventura).
- Yrkesbakgrund: Vid sidan av sitt författarskap och sin blogg har Englund en bakgrund som ekonomichef på Nordiska Museet (NEJ, det är en annan person!) och är verksam som skattmästare för Stiftelsen Villa San Michele på Capri (I wish! Men det är också en annan person).
Det visar sig att Googles AI-version är lika opålitlig som alla andra. Faktafel och överdrifter står som spön i backen.
Mitt blogginlägg handlade om att Unamuno-museet på Fuerteventura är lite torftigt, men å andra sidan är det ju erkänt svårt att göra bra författarmuseer.
Jag hade gärna sett några exempel på hans filosofiska origami; det är i alla fall tacksamt som utställningsmaterial. Gärna lite information om hans fru också. Och så borde de ställa undan pottan i hans sovrum – eller åtminstone inte ha den mitt på golvet, utan skjuta in den under sängen!
Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.
Uppdatering lite senare
Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.
Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.
Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.
På femhundratalet (f.v.t) fanns en kung i Lydien som hette Croesus. Han var både rik och maktlysten. Han utvidgade sitt rike riket österut och söderut och var uppriktigt sagt odrägligt skrytsam.
Då upptäckte jag, precis bakom hammocken, en julros som troligen kommit dit med en tuva från rabatten. (Ibland kan min kantskärningsiver bli för stor.) Jag brydde mig inte om att förklara för julrosen att det är påsk. 
OK. Det ÄR april. Glad påsk i alla fall!
Historien om någon, av av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen är en trevlig barnbok där olika spår gradvis avslöjar vem som varit i farten. Jag säger inte vem, för det skulle ju förstöra för eventuella nya läsare.
Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätens öppningar kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.
Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.
Här är Jessica Fryckstedt, som omvandlade sitt hem till ett Pop-up galleri så att åtta utställare fick plats med textilkonst, foto, skulptur, bokbinderi, akryl och akvarell.
Vi stannade länge vid miniatyren ”Ful men viktig – Kepsgrillen” av Viktor Tornfors. Barnbarnet hittade fina detaljer: ett fastlåst cykelhjul (resten av cykeln har stulits), affischer som hon kände igen, tomma ölburkar och en liten parkeringsskylt som vi måste fotografera och förstora upp för att kunna läsa texten.
