Hur länge ska vi stå ut med att olika servicefunktioner försämras i takt med privatisering, outsourcing, digitalisering och fragmentisering? Senaste exemplet är från i går kväll. En kompis och jag planerade en utekväll på restaurang. Men eftersom hon också väntade en leverans från apoteket mellan 16 och 22 planerade vi i stället att stanna hemma hos henne; det skulle bli krångligt om hon missade leveransen.
När jag gick hem strax före tio i går kväll hade leveransen fortfarande inte kommit. Klockan tio kom följande meddelande till henne:
Leverans efter klockan 22! Då stängs porttelefon av för att slippa nattliga busringningar. Min kompis åkte därför ner till entrén för att kunna öppna när leveransen kom. En granne höll på att tvätta i tvättstugan, som har fönster mot gatan, och han hjälpte till att spana efter leveransbilen. Den kom inte och till sist gav de upp.
Idag när min kompis via en spårningsapp försöker reda ut var hennes paket finns, får hon veta att det är packat av apoteket den 26:e augusti, lämnat till budfirman den 29 augusti, 11.44. Alltså idag! Det hade ju varit bra att få veta i går kväll.
Ingen ny leveranstid är angiven, allt är gråmarkerat och fraktbolaget går inte att kontakta. (Jag har suddat bort adressen på bilden, men man ser att ”På väg till” och Levererad till” är grå och saknar tidpunkt.) Det innebär att min kompis är satt i ett slags husarrest, tills hennes apoteksvaror anländer.
Ibland tänker jag att detta är den nya sortens dystopi. Ett samhälle med kontaktlösa opåverkbara system och chatt-loopar som tar all ens tid, men aldrig leder framåt. Här finns inget telefonnummer att ringa, ingen människa att prata med. Budfirman är okontaktbar och Apotekets telefonservice är stängd till på måndag.
Enshittifikation har jag skrivit om tidigare, det som händer när olika system tillåts försämras vartefter, gärna när vi redan vant oss vid dem eller rentav blivit beroende. Vad gör man om hela samhället enshittifieras, undrar jag.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.
Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?
. Våra metspön står i en liten tunna på lekstugeverandan. En bra placering om man bara säkrar eller tar bort kroken, så att den inte dinglar i krag- eller ögonhöjd! Ju mer man försöker krångla sig loss, desto mer sitter man fast.
Golvet bestod av rektangulära linoleumbitar som blivit över vid skolbänkstillverkningen i den här verkstaden. Verkstaden är borta sedan länge, men huset till höger finns kvar.
Om man har turen att kunna återvända till samma trakter år efter år kan små detaljer bli allt viktigare. För tillfälliga besökare kan min rätt stökiga perennrabatt i bästa fall uppfattas som en färgklick. För mig är den full av gamla bekanta, som återkommer år efter år, var och en vid sin tidpunkt.
”Men hörni, är ni redan här – det är alldeles för tidigt!”
Uppdatering 28 juni. USA-medierna fylls av olika dramatiska eller satiriska skildringar av pool-eländet.
Jag vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på stackars Pompeia nyligen, men det har jag. Hon var gift med Julius Caesar och någon gång under år 64 ordnade hon ett party hemma i villan på Via Sacra, i närheten av Forum Romanum. Festen var till Bona Deas ära, ”den goda gudinnan”, och då fick absolut inga män vara med.
