Jahapp, då var det dags igen att berätta om att jag blivit inlåst. Eller kanske utelåst? Svårt att avgöra, men det är inte första gången. När jag googlar på mitt namn och ”inlåst” respektive ”utelåst” ser jag att jag har skrivit flera inlägg tidigare om att bli in- eller utelåst på olika sätt. Nu är det alltså dags igen.
Vi har en trevlig tvättstuga i vårt hus i stan. Den ligger snett över gården och är välutrustad med många tvättmaskiner, torkskåp och en väldigt bra mangel. Allt fungerar fint och jag har aldrig sett någon arg tvättstugelapp.
Man kommer in genom att ”blippa” på den lilla plattan som syns till vänster om dörren. Den öppnar samtidigt både ytterdörren och den inre dörren i andra ändan av entrékorridoren. I korridoren finns också en toalett.
Den här gången hade jag flera omgångar tvätt och mycket att hänga. Dessutom manglar jag gärna sånt som låter sig manglas.
När man håller på så där länge är man glad att det finns toalett i anslutning till tvättstugan. Jag gick alltså på toa, men när jag sen skulle tillbaka in i själva tvättstugan gick det inte. Det borde jag ha kommit ihåg tidigare. Dörren till tvättstugan låses efter en minut, precis som ytterdörren. Man låser alltså upp båda dörrarna samtidigt från utsidan och sedan har man en minut på sig att ta sig från ytterdörr till innerdörr. För att komma in från korridoren in i tvättstugan igen, där mina nycklar, min blipp och mobil fanns, skulle jag alltså behöva – just det: blippa från utsidan av ytterdörren.
Jag öppnade ytterdörren på glänt i hopp om att det skulle påverka den inre dörren. Det gjorde det inte. Jag funderade på att gå ut och ringa på någon grannes porttelefon, men det regnade och om ingen var hemma skulle jag vara ännu mer utelåst. Tyvärr hade jag noterat när jag bokade min tvättid att det inte fanns några andra bokningar denna eftermiddag. Folk verkar vara bortresta.
Det blev en lång stunds medveten närvaro, sittande där på korridorgolvet. ”Det kommer säkert någon” intalade jag mig. Och det gjorde det till sist. De ”jobbargubbar” (som de säger på dagis) som höll på med ett projekt på gården, hade tillträde till tvättstuge-toaletten och en av dem kom in för att använda den.
Vi talade inte något gemensamt språk och han förstod nog aldrig varför jag blev så överlycklig över att se honom. Jag övervägde att krama honom, men tänkte att då blir han nog rädd. Jag avstod från kramandet och skyndade mig att öppna dörren till tvättstugan inom den minut som jag hade till mitt förfogande.
Jag bör nog skriva mitt livs första tvättstugelapp och påminna andra som använder tvättstugan om att de ska ställa upp tvättstugedörren om de går på toa.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.
Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?
. Våra metspön står i en liten tunna på lekstugeverandan. En bra placering om man bara säkrar eller tar bort kroken, så att den inte dinglar i krag- eller ögonhöjd! Ju mer man försöker krångla sig loss, desto mer sitter man fast.
Golvet bestod av rektangulära linoleumbitar som blivit över vid skolbänkstillverkningen i den här verkstaden. Verkstaden är borta sedan länge, men huset till höger finns kvar.
Om man har turen att kunna återvända till samma trakter år efter år kan små detaljer bli allt viktigare. För tillfälliga besökare kan min rätt stökiga perennrabatt i bästa fall uppfattas som en färgklick. För mig är den full av gamla bekanta, som återkommer år efter år, var och en vid sin tidpunkt.
”Men hörni, är ni redan här – det är alldeles för tidigt!”
Uppdatering 28 juni. USA-medierna fylls av olika dramatiska eller satiriska skildringar av pool-eländet.
Jag vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på stackars Pompeia nyligen, men det har jag. Hon var gift med Julius Caesar och någon gång under år 64 ordnade hon ett party hemma i villan på Via Sacra, i närheten av Forum Romanum. Festen var till Bona Deas ära, ”den goda gudinnan”, och då fick absolut inga män vara med.
PK snickrade en odlingslåda för snittblommor. Vi fyllde med skrufs och jord och sådde diverse fröer. Såhär är det tänkt att bli, men eftersom den sortens fröer hävdar sig dåligt bland gräs och ogräs fick de en egen bädd. Dagen efter sådd hade det fortfarande inte kommit upp en enda blomma …
