När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Jag kom att tänka på det citatet idag, när jag såg en notis om att det var 90 år sedan i dag som Beryl Markham flög ensam över Atlanten, ungefär som Charles Lindberg gjort nio år tidigare. Lindberg flög dock från New York till Paris. Markham flög åt andra hållet, från England till USA, vilket är betydligt svårare, eftersom luftströmmarna vanligtvis går från väster till öster. Lindberg hade medvind, Markham hade motvind.
Det blev en besvärlig flygning: en vindpust tog hennes karta som försvann ut genom fönstret, vädret blev sämre, sikten dålig och hon gjorde av med mer bensin än hon räknat med. Till sist lyckades hon dock sätta ner planet på andra sidan Atlanten på en mosse i Nova Scotia, bara ett par mil från den plats där Charles Lindberg börjar sin flygning en gång. Hon klarade den äventyrliga landningen rätt väl och kunde ta sig till en bondgård i närheten och sedan till New York, där 5000 personer mötte upp för att hylla henne. (Lindberg hyllades av 150 000, men å andra sidan var han ju onekligen den första soloflygaren över Atlanten.)
Annars flög hon mest i Östafrika med ett litet enmotorigt Avro Avian. Ibland var det en syrgastub som skulle till någon sjukling i Mwansa, ibland levererade hon post, letade efter en försvunnen kollega, eller lokaliserade elefanthjordar.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
“Det känns som om jag bara är en enkel ordsnickare, jag plockar upp det som finns i verkstaden, spikar ihop det och ibland lyckas jag få till en hyfsad svinstia.”
West with the night är en kunnig och insiktsfull bok, visserligen är präglad av sin tid, men med stor respekt för de olika östafrikanska kulturerna. Hon var väl medveten om de koloniala aspekterna och skriver till exempel när det gällde kartorna: ”En tum på kartan motsvarar ungefär femtio kilometer i luften. På flygkartorna över Europa däremot är en tum bara sju och en halv kilometer.”
Hennes skildringar av flygturerna över Tsavo, Selous, Serengeti, Ngong hills eller byar vid Viktoriasjöns stränder innebär mycket igenkänning för mig. Under åren då jag arbetade i Mombasa och Dar es Salaam, var det ofta en- eller tvåmotoriga plan som gällde när jag skulle ta mig inåt landet. Det fanns alltid någon man kunde få lift med.
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där och då. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.
Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?
. Våra metspön står i en liten tunna på lekstugeverandan. En bra placering om man bara säkrar eller tar bort kroken, så att den inte dinglar i krag- eller ögonhöjd! Ju mer man försöker krångla sig loss, desto mer sitter man fast.
Golvet bestod av rektangulära linoleumbitar som blivit över vid skolbänkstillverkningen i den här verkstaden. Verkstaden är borta sedan länge, men huset till höger finns kvar.
Om man har turen att kunna återvända till samma trakter år efter år kan små detaljer bli allt viktigare. För tillfälliga besökare kan min rätt stökiga perennrabatt i bästa fall uppfattas som en färgklick. För mig är den full av gamla bekanta, som återkommer år efter år, var och en vid sin tidpunkt.
”Men hörni, är ni redan här – det är alldeles för tidigt!”
Uppdatering 28 juni. USA-medierna fylls av olika dramatiska eller satiriska skildringar av pool-eländet.
