”För att säkerställa ett starkt sammanhållet och välfungerande Sverige även i framtiden måste vi våga erkänna den betydelse de biologiska banden har i vårt samhälle.” Så skrev en framträdande representant för SD nyligen på x. Partiledaren tog avstånd från uttalandet och argumenterade för en ”öppen svenskhet”.
Genast var mediedebatten igång med löpsedlar och debattprogram i radio och TV om interna stridigheter inom partiet. Analyserna hamnade ofta i slutsatsen att det hela var ett sätt för partiet att få uppmärksamhet, men också om att utspelet skulle förvissa deras kärnväljare om att det fortfarande finns rättänkande rasister kvar inom partiet. Så uttryckte man sig dock inte, utan talade om en konflikt om ”ett mer eller mindre inkluderande svenskhetsbegrepp”. I stället för sådana eufemismer hade varit på plats att påminna vad det handlar om, nämligen rasbiologi, för vad skulle det annars vara?
I dag är det den 9 november, som med en annan eufemism kallas kristallnatten, i stället för novemberpogromen, den storskaliga början på förintelsen.
Bland min pappas papper hittar jag en dikt av Alf Henrikson från 1965, där min pappa antecknat 9 nov.
Typiskt pappa, som var bra på att se oväntade sammanhang. Och för honom var det, som för myggan, en självklar sak att alla människor är lika mycket värda. (Som helnykterist tyckte han dock det vore bra om folk höll sig nyktra.)
Som tidigare motståndare mot halloween (”Nej, vi vill inte ha ett fånig kommersiellt amerikansk jippo till!”) är jag numera omvänd till en ganska entusiastisk halloweenfirare.
I latinamerika firas Dia de los muertos, den 31 oktober, en tradition som sägs gå tillbaka på aztekernas skapelseberättelse där de dödas ben användes av gudinnan Mictēcacihuāt för att skapa nya generationer av människor. En slags reinkarnation.
Till halloweenrekvisitan kan man också räkna olika vardagsföremål som härsknat till för att de är oanvända. Om du inte använder de saker du har kan de bli arga
Båten i fråga är en liten plasteka, i all enkelhet. Ett trevligt inslag i sommarlivet, men den måste i likhet med Anita Sjöbergs brygga hanteras både vår och höst. Och ibland även på sommaren, för övrigt.
Det gick som man kan förvänta sig och jag hamnade i vattnet. MEN som en tröst fick jag se något alldeles ovanligt. På undersidan av isflaket som hade vänt sig upp och ner när jag stampade på det, satt två kräftor fastklamrade.
Nåväl, denna höst tänkte jag inte vara lika slarvig med båten, utan började redan för ett par veckor sedan förbereda för upptagning. Men oj, vad tung den blivit!
Det fanns en långsiktig plan från 1975, som en enig riksdag hade antagit och som fullföljdes, oavsett regeringssammansättning.
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.
Gaza stad, från ett TV-reportage.
Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.
Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.
När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
