Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.
Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.
Här är Peter med en av lärjungarna, när vi hängde en utställning för ett par år sedan.
Varje år, den sista april, hade vi utställning och Valborgmässofirarna på Nytorps gärde brukade strömma till för att beundra våra akvareller (eller kanske för att värma sig en stund inomhus). Stora akvareller hänges på väggarna i ateljén och små akvareller ställdes i de många fönstren ut mot gärdet. Både mot insidan …
… och mot utsidan.
På den här bilden ser man hur hotfulla moln speglar sig i ateljéfönstret. Årets utställning blev den sista. Bostadsrättsföreningen, som har varit hyresvärd, har bestämt att ateljélokalerna ska bli lägenheter och ateljén är nu tömd.
En epok är slut vi lärjungar känner oss ganska vilsna.
Uppdatering 6 oktober: ”Hur skulle du sammanfatta det du lärde dig under de där åren i Sagers ateljé?” frågade en kompis i helgen. Det går inte att sammanfatta, men den viktigaste lärdomen är nog att ju mer färgerna får jobba på egen hand, desto bättre. Samt att det inte är så viktigt vad målningen föreställer, bara den ser ut som en akvarell. Alltså att man tar tillvara de möjligheter som akvarellfärgerna ger. Annars kan man lika gärna använda olja, akryl eller pastell, där man bestämmer allt själv. Akvarellmåleri är mer av ett teamwork.
När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
Den fyller nu både nyhetssändningar och kommentarsfält och de AI-genererade bilderna är många. Det skulle ju kunna räcka, kan man tycka, men jag kan liksom inte låta bli att skriva om det ändå.
I stort sett hela staben lämnades åt sitt öde, stabschefen, finansministern, hans superlojala pressekreterare Karoline Leavitt och många journalister. Jag vet inte vad man ska kalla denna variant av att bli kastad under bussen, men ofattbart själviskt och cyniskt är det att lämna sina medarbetare som villospår när man själv sätter sig i säkerhet.
Här är en annan vanligt förekommande person, eller kanske AI-skapelse, som talar om hur man beter sig när man är inbjuden till en kunglig måltid, där det serveras hamburgare.
Smycken är förstås ett kapitel för sig. ”Less is more!” säger den här damen, med sina ovanligt stora pärlor. Really?
. Våra metspön står i en liten tunna på lekstugeverandan. En bra placering om man bara säkrar eller tar bort kroken, så att den inte dinglar i krag- eller ögonhöjd! Ju mer man försöker krångla sig loss, desto mer sitter man fast.
