DEI, om folket själv får välja

Postat den 11 november, 2026 av Karin

DEI står för Diversity, Equity och Inclusion, dvs mångfald, jämlikhet och inkludering. Republikanerna i USA ville ha bort alla sådana strävanden och de famösa DOGE-utrensningarna gick bland annat ut på att rensa ut resultaten av tidigare DEI-insatser. En av de starkaste DEI-hatarna är landets så kallade krigsminister.

Men folket verkar gilla DEI. Det finns många intressanta överraskningar i valresultaten i USA och nya ansikten på många topposter. Georgia får landets första svarta kvinnliga guvernör, New Mexico dess första kvinnliga guvernör från en av landets ursprungsbefolkningar och Texas får den första kvinnliga latinamerikanske guvernören.

Keisha Lance Bottoms, Georgia, Debra Haaland, New Mexico och Gina Hinojosa, Texas

Efter en period av korkade och konstiga uppsägningar av kvinnor och icke-vita personer överhuvudtaget känns det som en stor lättnad att det finns tillräckligt många förnuftiga personer för att demokratin ska fungera.

Bland dem som tar plats i kongressen i januari finns Nancy Lacore, viceamiral i flottan. Hon fick sparken av krigsministern förra året, troligen för att hon är kvinna. ”She was relieved of her duties on 22 August 2025” skriver Wikipedia lite neutralt, utan att uppge något skäl. När Lacore tar plats i representanthuset i januari kommer demokraterna att återuppta frågan om riksrätt mot Hegseth, för hans brott mot internationell humanitär rätt och självsvåldiga krigshandlingar.

Karma! Hon kan alltså komma att avsätta den person som utan motivering sparkade henne från jobbet för ett år sedan.

I Vita huset är det dystrare. Stabschefen, den enda person som sägs ha haft ett visst dämpande inflytande på presidenten, har fått sparken. In kommer i stället en person som både demokrater och en del republikaner brukar kallas Lord Voldemort. Många säger att perioden från den 4 november i år till den 3 januari nästa år är en av de farligaste i USA:s historia.

Publicerat i Debatt, Politik, USA-val, Värt att fira | Etiketter , | Lämna en kommentar

… en självklar sak

Postat den 9 november, 2026 av Karin

”För att säkerställa ett starkt sammanhållet och välfungerande Sverige även i framtiden måste vi våga erkänna den betydelse de biologiska banden har i vårt samhälle.” Så skrev en framträdande representant för SD nyligen på x. Partiledaren tog avstånd från uttalandet och argumenterade för en ”öppen svenskhet”.

Genast var mediedebatten igång med  löpsedlar och debattprogram i radio och TV om interna stridigheter inom partiet. Analyserna hamnade ofta i slutsatsen att det hela var ett sätt för partiet att få uppmärksamhet, men också om att utspelet skulle förvissa deras kärnväljare om att det fortfarande finns rättänkande rasister kvar inom partiet. Så uttryckte man sig dock inte, utan talade om en konflikt om ”ett mer eller mindre inkluderande svenskhetsbegrepp”. I stället för sådana eufemismer hade varit på plats att påminna vad det handlar om, nämligen rasbiologi, för vad skulle det annars vara?

I dag är det den 9 november, som med en annan eufemism kallas kristallnatten, i stället för novemberpogromen, den storskaliga början på förintelsen.

Bland min pappas papper hittar jag en dikt av Alf Henrikson från 1965, där min pappa antecknat 9 nov.

Typiskt pappa, som var bra på att se oväntade sammanhang. Och för honom var det, som för myggan, en självklar sak att alla människor är lika mycket värda. (Som helnykterist tyckte han dock det vore bra om folk höll sig nyktra.)

Publicerat i Att tolka, Debatt, Ord, Politik | Etiketter , | 4 kommentarer

Alla helgons dag, Allhelgonadagen, Halloween, Dia de los muertos

Postat den 31 oktober, 2026 av Karin

Som tidigare motståndare mot halloween (”Nej, vi vill inte ha ett fånig kommersiellt amerikansk jippo till!”) är jag numera omvänd till en ganska entusiastisk halloweenfirare. Det beror förstås på barnbarnen. Det är kul att att pyssla, karva pumpor, fixa skrämmande outfits, dra runt i grannskapet på bus-eller-godisrundor och att frossa i godis.

Hösten är lång och mörk och det är en bit till jul och fem månader till påsk.

Som nybliven halloweenfirare blir jag såklart nyfiken på dessa traditioner som tycks finnas överallt i världen.

I latinamerika firas Dia de los muertos, den 31 oktober, en tradition som sägs gå tillbaka på aztekernas skapelseberättelse där de dödas ben användes av gudinnan Mictēcacihuāt för att skapa nya generationer av människor. En slags reinkarnation.

I Japan är det i stor utsträckning en vuxengrej. Istället för att klä ut sig till skrämmande monster och häxor klär många ut sig till vardagsångest.  I helt vanliga vardagskläder gestaltar man relaterbara och pinsamma situationer som: ”person som just har blivit utskälld av sin chef” och ”person som råkat bli utelåst från sitt hotellrum” eller ”person som tappat bort sitt månadskort på T-banan”.

Till halloweenrekvisitan kan man också räkna olika vardagsföremål som härsknat till för att de är oanvända. Om du inte använder de saker du har kan de bli arga

Det handlar om bortglömda prylar som efter hundra år av leda fått nog och protesterar. De kallas tsukumogami.

Ett av de vanligaste föremålen är bortglömda papperlyktor, som inte fått vara med på ett tag, Chōchin’obake, papperlyktsandar. De kan uppriktigt sagt bli riktigt förbannade och då ger de sig tillkänna med öppet gap och kanske en del oväsen (jag är lite osäker på hur de beter sig, men arga är de).

På Etnografiska museet har man påpassligt nog tagit fasta på den traditionen och ordnat tillverkning av arga papperslyktor för alla som vill vara med. Det ville vi, tolvåriga barnbarnet och jag. För en rimlig slant fick man både lite japansk kulturhistoria, lyktor att dekorera, allt material som behövs, färger, limpistoler, silkespapper och kartongbitar.


Intensivt pysslande resulterade i en chōchin’obake som räcker ut tungan, vilket de gör ibland. Ofta är de cykloper, med bara ett stort öga i pannan, men här blev det två ögon.

Säga vad man vill om halloween, men visst kan det lysa upp lite i höstmörkret.

Och av allt att döma gör det inte så mycket om det sammanfaller med Alla helgons dag, som i år. Det var många ljus på Katarina kyrkogård när jag var där i eftermiddags och många som samlades vid gravarna för att hälsa på de sina, på vår Dia de los muertos.

Uppdatering 1 november. Radioprogrammet God morgon världen påminner oss idag om att Allhelgonafirandet också är relativt nytt. Det var ovanligt eller obefintligt före 1940-talet och när det väl smög sig in på 50-talet var debatten intensiv. ”Vi är väl ändå ett protestantiskt land”, hette det. ”Att införa sådana där katolska fasoner är inte lämpligt.”

Idag är det Allhelgonadagen, som alltid infaller den 1 november. Alla helgons dag är helgdag och infaller på den lördag som ligger mellan 31 oktober och 6 november. Allhelgonadagen och Alla helgons dag kan alltså sammanfalla, precis som Halloween (31 oktober) och Alla helgons dag gjorde i år.

Publicerat i Att tolka, Döden, Livet, Traditioner | Etiketter , , , , , , | 10 kommentarer

Båten …

Postat den 27 oktober, 2026 av Karin

Bryggan av Anita Sjöberg är en favoritbok i familjen, där man får följa författarens mödor med en brygga som ska hanteras, vår och höst. Syrran tyckte efter helgens insatser att jag borde skriva en uppföljare: Båten och här kommer den, delvis med inslag från tidigare år.

Båten i fråga är en liten plasteka, i all enkelhet. Ett trevligt inslag i sommarlivet, men den måste i likhet med Anita Sjöbergs brygga hanteras både vår och höst. Och ibland även på sommaren, för övrigt.

Så här kan det se ut när det har regnat duktigt. Är den verkligen osänkbar eller sjunker den om man kliver ner i den när den är sådär full. Det går att göra loss båten och leda den till stranden och ösa där. Dock inte när den är full och det blåser friskt och det finns vassa stenar intill stranden. I stället gillrade jag ner en stege intill relingen, så att jag kom åt att ösa tillräckligt mycket för att hoppa i båten och fortsätta.

För att få plats med stegen mellan båt och brygga lossade jag tampen i fören. När jag väl var i båten gick den andra tampen av. Båten gled iväg från bryggan och jag hade inte varit förutseende nog att ta med årorna.

Av förklarliga skäl har jag ingen bild på detta, men ungefär såhär såg det nog ut. Till sist lyckades jag i alla fall ösa båten, hämta årorna och ro den till land.

Sen var det hösten då min sambo, redaktör’n, fortfarande levde. Han tyckte att vi skulle dra upp båten i slutet av oktober. ”Nej”, sa jag, ”inte än! Jag kan den här sjön – den fryser inte på förrän framåt jul, om ens det. Vi kan vänta.” Det blev en ovanligt kall höst och nästa gång vi kom till stugan smög jag oroligt ner till sjön och kollade. Jo, båten var fastfrusen. Jag sa inget till redaktör’n utan smög ner nästa morgon för att stampa loss båten och dra in den till stranden.

Det gick som man kan förvänta sig och jag hamnade i vattnet. MEN som en tröst fick jag se något alldeles ovanligt. På undersidan av isflaket som hade vänt sig upp och ner när jag stampade på det, satt två kräftor fastklamrade.

När de kommit upp en bit i luften dök de ner i vattnet igen. Det har jag inte heller någon bild på, men det var en fantastisk syn, de var så eleganta, smidiga och koordinerade. De sträckte ut stjärtarna med en liten knix uppåt, så som man aldrig ser kräftor annars. Jag har försökt måla dem, men måste be dem om ursäkt att jag inte alls lyckats göra dem rättvisa!

Nåväl, denna höst tänkte jag inte vara lika slarvig med båten, utan började redan för ett par veckor sedan förbereda för upptagning. Men oj, vad tung den blivit!

Veckan därpå tillkallade jag dottern och vi tog i allt vi orkade. Det gick inte. Båten ÄR tyngre!

I lördags kom syrran och svågern (Storfiskar’n i kommentarsbåset). De höll också med om att båten är tyngre, men med hjälp av en liten vinsch lyckades vi få upp den.

Nu undrar jag: vad gjorde kräftorna där alldeles under isen och kan plastbåtar verkligen bli tyngre med åren, eller finns det möjligen någon annan förklaring till varför det känns så?

Publicerat i kaoskordinator, När det skiter sig, Natur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , | 8 kommentarer

Ingen läskunnig bör någonsin städa en vind

Postat den 20 oktober, 2026 av Karin

Vi har ett visdomsord i familjen om att man ska tänka sig för innan man ger sig på större städ- eller röjprojekt: ”Ingen läskunnig ska någonsin städa en vind.” Man kan hitta intressanta texter. Men kan bli sittande länge med gulnade papper. Man kan hamna i allehanda kaninhål och dagarna går.

Jag råkade öppna en kartong med gamla jobbrelaterade papper. Bland annat en mycket blekt och skrynklig kopia på en ovanlig riksdags-motion från 1979.

Den var nästan oläslig så jag gick in på riksdagens utmärkta databas, Rixlex, och letade upp den där i stället.

Det är en enskild motion från vänsterpartiet, som tycker att stödet till tecknade serier ska ökas.

Jag jobbade på Utbild-ningsdepartementets kulturenhet på den tiden (det som senare blev ett eget kulturdepartement) och det blev min uppgift att kommentera motionen.

Och hur kommenterar man en så pass originell motion?

Med en svarsserie, såklart!

Stödet till serier hade redan ökats och det stödet skulle utvärderas innan man tog nästa steg. Jag ritade ihop ett lite undfallande svar, som det fanns en kopia på, i den där lådan med jobbpapper.

 

Det var kul att jobba på Utbildningsdepartementet och senare Kulturdepartementet under en period då man i stort sett var överens om att kulturområdet var viktigt.

Det fanns en långsiktig plan från 1975, som en enig riksdag hade antagit och som fullföljdes, oavsett regeringssammansättning.

Roligast var det nog när Bengt Göransson hade hand om kulturfrågorna 1982 – 1991, eftersom han var så kunnig och entusiastisk.

Han var dessutom respekterad, ja till och med omtyckt, av sina politiska motståndare. Han var tålmodig och påläst på ett sätt som gjorde det möjligt att föra konstruktiva diskussioner med alla. Ibland tog det tid, men  oftast blev det bra. Kanske hans ”usp”, han unika selling point, var att han kände till det lokala läget i stort sett i hela landet. Han hade jobbat för Reso, för Folkets hus-rörelsen och för ABF, ständigt på resande fot. Han visste vad som var realistiskt möjligt och det tog han gärna strid för.

Var har vi dagens Bengt Göransson, undrar jag ibland.

Publicerat i Debatt, Efterlyst, Förebild, historia, Politik | Etiketter , , | 6 kommentarer

När inte ens mamman känner igen sitt barn …

Postat den 8 oktober, 2026 av Karin

Här berättade jag att jag är utdriven ur vårt akvarellparadis vid Nytorps gärde och söker någonstans att måla, utbyta erfarenheter och få vägledning. Nu testar jag ett nytt ställe vid Karlaplan och när man börjar på ny kula får man frågor om hur och vad man vill måla. Svårt att svara på när man är lite-av-varje-målare, men jag kunde i alla fall klargöra att jag är ointresserad av porträttmålning eftersom jag tycker att det är med människor som med blommor: originalet är alltid intressantare än kopian. (Jag är dessutom kass på porträttmåleri.)

Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.

Om man inte vet vem jag målat av kan det ibland se ut som ett okej porträtt. Men målningarna liknar inte alls modellerna.

Och om inte ens barnens mor kan säga vilket av hennes tre barn jag har målat av, är det nog dags att ge upp.

Minsta lilla millimeteravvikelse från verkligheten gör att det blir en annan person. Jag klarar inte av att renodla det som är typiskt för var och en och jag missar deras ålder med många år.

En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.

Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.

Det blev det inte, snarare tvärtom. Den här stackars killen blev lite skelögd. Dessutom ser han mycket äldre ut än han är idag och han blev inte alls lika vacker som i verkligheten.

Möjligen är jag för otålig. Det tar nog många år att bli en bra porträttmålare. Lättast verkar det vara att måla av gamlingar, gärna lite buttra. Men ska jag verkligen ägna mina år åt det?

Just nu lutar det nog åt att svaret på den frågan är nej.

Publicerat i akvarell, Att tolka, Teknik | Etiketter | 6 kommentarer

Bra skrivet om ett svårt ämne

Postat den 7 oktober, 2026 av Karin

Den 7 oktober, ytterligare ett av dessa datum som påminner om fasansfulla händelser. Tidningar, radio och TV har idag handlat om Hamas angrepp på Israel för tre år sedan. Plågsamt att följa, svårt att skriva om.

Anita Goldman beskriver idag i DN hur hon innan attacken 2023 följde den växande rörelsen i Israel, som ville värna demokratin och stoppa förändringarna av rättsväsendet i en auktoritär riktning. Demonstrationerna växte från 30 000 till 500 000 deltagare, fram till oktober för tre år sedan. ”Mellan då och nu har Gaza hänt. Och ockupationen i Västbanken blivit just så öppet rå som vi redan på 80-talet varnade för med våra plakat: ’Det finns ingen demokrati med ockupation.'” Nu har demonstrationerna tystnat, demokratirörelsen finns men är lågmäld. Goldmans artikel skildrar skeendet – även det ofattbara – på ett begripligt sätt. Läs artikeln, för hon skriver så mycket bättre än vad min lilla sammanfattning kan visa.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.

Gaza stad, från ett TV-reportage.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 2 kommentarer

Slut på en epok

Postat den 30 september, 2026 av Karin

Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.

Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.

Här är Peter med en av lärjungarna, när vi hängde en utställning för ett par år sedan.

Varje år, den sista april, hade vi utställning och Valborgmässofirarna på Nytorps gärde brukade strömma till för att beundra våra akvareller (eller kanske för att värma sig en stund inomhus). Stora akvareller hänges på väggarna i ateljén och små akvareller ställdes i de många fönstren ut mot gärdet.  Både mot insidan …

… och mot utsidan.

På den här bilden ser man hur hotfulla moln speglar sig i ateljéfönstret. Årets utställning blev den sista. Bostadsrättsföreningen, som har varit hyresvärd, har bestämt att ateljélokalerna ska bli lägenheter och ateljén är nu tömd.

En epok är slut vi lärjungar känner oss ganska vilsna.

Uppdatering 6 oktober: ”Hur skulle du sammanfatta det du lärde dig under de där åren i Sagers ateljé?” frågade en kompis i helgen. Det går inte att sammanfatta, men den viktigaste lärdomen är nog att ju mer färgerna får jobba på egen hand, desto bättre. Samt att det inte är så viktigt vad målningen föreställer, bara den ser ut som en akvarell. Alltså att man tar tillvara de möjligheter som akvarellfärgerna ger. Annars kan man lika gärna använda olja, akryl eller pastell, där man bestämmer allt själv. Akvarellmåleri är mer av ett teamwork.

Publicerat i akvarell, Att måla, När det skiter sig, otur | Etiketter , , | 3 kommentarer

Skånsk resa

Postat den 22 september, 2026 av Karin

När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!

Gården drivs ekologiskt och när man frågar efter gäst-toalett visas man till ett utedass, såklart. Fräscht, helt luktfritt och med tvåhålsbås, som det ofta var förr.

Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.

Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.

Och så dessa stränder! Trots att det var mot slutet av september hoppade några av barnbarnen i havet vid Stens huvud. Där finns en långsträckt strand med finkornig sand.

Vi undrar alla hur det kommer sig att sanden liksom kvider lite när man går på den. Ett svagt men tydligt avgränsat ljud vid varje steg, inte som snöknarr utan en bit underifrån. Ingen av oss hade hört något liknande på någon annan strand.

Resan avslutades med äppelmarknaden i Kivik, med den jättestora äppeltavlan, gjord av äpplen från trakten.

Uppdatering: Ljudet i sanden vid Stens huvud uppstår när det finns: 1. Perfekt runda och jämna korn. Vågorna i Hanöbukten har under tusentals år slipat och sorterat sandkornen till samma storlek i en rund, slät form. 2. Hög halt av kvarts. Sanden på stranden består till största del av ren kvarts. 3. Rätt fukthalt. Fenomenet hörs bäst när det översta sandlagret är helt torrt, med en liten mängd underliggande fukt.

När man går på sanden, rör sig kornen i en enhetlig våg (granulärt flöde). Eftersom kornen är släta och jämnstora börjar de vibrera i samma frekvens när de gnids mot varandra. Luftspalterna mellan sandkornen fungerar som små resonanslådor som förstärker vibrationerna, så att det karakteristiska ljudet under fötterna uppstår.

Publicerat i Att odla, Att resa, Blommor och bin, Förebild, Miljö, Trädgård | Etiketter , , | 8 kommentarer

I natt jag drömde …

Postat den 12 september, 2026 av Karin

I natt drömde jag att det var måndag och jag tänkte i drömmen: ”Men så skönt, då måste valet vara över!” Det kändes tungt att vakna och inse att det är lördag idag, dagen före valet.

Det ska ju inte vara så här. Det gör att politik, det vill säga vår dyrbara demokrati, känns olustig och jobbig. En valrörelse ska gärna vara intensiv. Den ska få en att fundera, studera och argumentera. Men allt fler vittnar om att de inte orkar följa de olika valdebatterna längre. Massmedia och sociala medier hjälper inte till; de berättar just ingenting om politikens innehåll, utan återger mest hur det debatterades, inte om vad, annat än möjligen om vem som inte vill regera med vem.

Ann-Marie Lindgren fångade känslan rätt väl häromdagen när hon skrev på FB (i ett inlägg som jag inte hittar nu) att det tyvärr känns som mot slutet av en graviditet: man vill bara att det ska ta slut.  Göran Greider fick frågan i morse på TV 4 om vad han tyckte var bäst i gårdagens TV-debatt. Han svarade att det bästa med den debatten är att den är över.

Och Kent Wisti lyckas som vanligt fånga stämningsläget.

Uppdatering 14 september. It ain’t over … Jag minns valet 1979 då man gick till sängs på valnatten i tron att socialdemokraterna vunnit. Sedan trodde man det fram till onsdagen då utlandsrösterna räknats och det visade sig att det var borgerlig majoritet.

Publicerat i Att tolka, Debatt, Miljö, Politik, Val | Etiketter , , , | 9 kommentarer