Om man har turen att kunna återvända till samma trakter år efter år kan små detaljer bli allt viktigare. För tillfälliga besökare kan min rätt stökiga perennrabatt i bästa fall uppfattas som en färgklick. För mig är den full av gamla bekanta, som återkommer år efter år, var och en vid sin tidpunkt.
Jag har kvar anteckningarna från 1994 då vi tog över stället som en gång var min farfar och farmors och därefter min farbror och fasters.
Många blommor är kvar, andra har givit upp. Mest saknar jag fotblading och framförallt trillium, som bara försvunnit.
Djuphällsliljorna är också borta, men sådana är förhållandevis lätta att ersätta. Bergvallmon återkom år efter år, men gav upp för ett tag sedan. Synd, för den är mycket svårflirtad!
Men stjärnflocka, praktveronika, violruta, daglilja, dillpion och ”vanlig” pion, lysing, binka, betonika, gillenia, alpmarton, vitpytta och många fler har överlevt och turas om under hela säsongen att fungera som humle- och fjärilsbar.
Min farbror Erland, som byggde upp rabatten på 1960-talet, gjorde ett bra jobb!
Alpmarton har blå tistelliknande blommorna som är alldeles lena, inte alls stickiga. Humlorna gillar dem.
Stjärnflockan är en annan humlefavorit.
När praktveronikan slår ut blir det fullsatt bland blommorna.
Och nu börjar höstanemonerna i slänten ner mot sjön sticka upp och jag utbrister i år, som alla andra år:
”Men hörni, är ni redan här – det är alldeles för tidigt!”
Men när de väl slår ut, förhoppningsvis först i augusti, är de också populära bland traktens humlor. Bilderna på höstanemonerna är från den 19 augusti förra året.
Min slutsats av detta är att det är mycket sommar kvar, tack och lov!
Uppdatering 28 juni. USA-medierna fylls av olika dramatiska eller satiriska skildringar av pool-eländet.
Jag vet inte riktigt varför jag kommit att tänka på stackars Pompeia nyligen, men det har jag. Hon var gift med Julius Caesar och någon gång under år 64 ordnade hon ett party hemma i villan på Via Sacra, i närheten av Forum Romanum. Festen var till Bona Deas ära, ”den goda gudinnan”, och då fick absolut inga män vara med.
PK snickrade en odlingslåda för snittblommor. Vi fyllde med skrufs och jord och sådde diverse fröer. Såhär är det tänkt att bli, men eftersom den sortens fröer hävdar sig dåligt bland gräs och ogräs fick de en egen bädd. Dagen efter sådd hade det fortfarande inte kommit upp en enda blomma …
Här ser vi ett tidigt fall från 2015 alldeles utanför tomtgränsen. Trädet strax till höger mår inte heller så bra. Allt eftersom träden blev allt kalare och sjukare blev jag orolig för att de skulle falla in på tomten och ställa till med något. Eftersom de står (stod) på kommunens mark hörde jag av mig dit. De var måttligt intresserade av problemet.
Det visar sig att Googles AI-version är lika opålitlig som alla andra. Faktafel och överdrifter står som spön i backen.
Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.
Uppdatering lite senare
