Bryggan av Anita Sjöberg är en favoritbok i familjen, där man får följa författarens mödor med en brygga som ska hanteras, vår och höst. Syrran tyckte efter helgens insatser att jag borde skriva en uppföljare: Båten och här kommer den, delvis med inslag från tidigare år.
Båten i fråga är en liten plasteka, i all enkelhet. Ett trevligt inslag i sommarlivet, men den måste i likhet med Anita Sjöbergs brygga hanteras både vår och höst. Och ibland även på sommaren, för övrigt.
Så här kan det se ut när det har regnat duktigt. Är den verkligen osänkbar eller sjunker den om man kliver ner i den när den är sådär full. Det går att göra loss båten och leda den till stranden och ösa där. Dock inte när den är full och det blåser friskt och det finns vassa stenar intill stranden. I stället gillrade jag ner en stege intill relingen, så att jag kom åt att ösa tillräckligt mycket för att hoppa i båten och fortsätta.
För att få plats med stegen mellan båt och brygga lossade jag tampen i fören. När jag väl var i båten gick den andra tampen av. Båten gled iväg från bryggan och jag hade inte varit förutseende nog att ta med årorna.
Av förklarliga skäl har jag ingen bild på detta, men ungefär såhär såg det nog ut. Till sist lyckades jag i alla fall ösa båten, hämta årorna och ro den till land.
Sen var det hösten då min sambo, redaktör’n, fortfarande levde. Han tyckte att vi skulle dra upp båten i slutet av oktober. ”Nej”, sa jag, ”inte än! Jag kan den här sjön – den fryser inte på förrän framåt jul, om ens det. Vi kan vänta.” Det blev en ovanligt kall höst och nästa gång vi kom till stugan smög jag oroligt ner till sjön och kollade. Jo, båten var fastfrusen. Jag sa inget till redaktör’n utan smög ner nästa morgon för att stampa loss båten och dra in den till stranden.
Det gick som man kan förvänta sig och jag hamnade i vattnet. MEN som en tröst fick jag se något alldeles ovanligt. På undersidan av isflaket som hade vänt sig upp och ner när jag stampade på det, satt två kräftor fastklamrade.
När de kommit upp en bit i luften dök de ner i vattnet igen. Det har jag inte heller någon bild på, men det var en fantastisk syn, de var så eleganta, smidiga och koordinerade. De sträckte ut stjärtarna med en liten knix uppåt, så som man aldrig ser kräftor annars. Jag har försökt måla dem, men måste be dem om ursäkt att jag inte alls lyckats göra dem rättvisa!
Nåväl, denna höst tänkte jag inte vara lika slarvig med båten, utan började redan för ett par veckor sedan förbereda för upptagning. Men oj, vad tung den blivit!
Veckan därpå tillkallade jag dottern och vi tog i allt vi orkade. Det gick inte. Båten ÄR tyngre!
I lördags kom syrran och svågern (Storfiskar’n i kommentarsbåset). De höll också med om att båten är tyngre, men med hjälp av en liten vinsch lyckades vi få upp den.
Nu undrar jag: vad gjorde kräftorna där alldeles under isen och kan plastbåtar verkligen bli tyngre med åren, eller finns det möjligen någon annan förklaring till varför det känns så?
Det fanns en långsiktig plan från 1975, som en enig riksdag hade antagit och som fullföljdes, oavsett regeringssammansättning.
Så lätt kommer jag dock inte undan, så nu har det blivit porträttmåleri några gånger. Roligare än väntat, men hopplöst svårt. Tanken att måla av mina barnbarn får jag nog ge upp efter ett antal plågsamma porträttförsök.
En 9-åring ser ut som en tonåring, en 11-åring blir 2o år. Mina ovanligt vackra barnbarn blir något annat än de är, både i ålder, uttryck och utseende.
Kanske blir det bättre, alltså mer likt den jag målar av, om jag målar monokromt i stället, tänkte jag. Som ett svartvitt fotografi.
Tel Aviv, sett från Jaffa-hållet.
Gaza stad, från ett TV-reportage.
Här låg Sagers ateljé i stora fina lokaler, med utsikt över Nytorps gärde, mellan Kärrtorp och Björkhagen. Där har jag målat akvarell på tisdagarna, sedan 2019. Ja, även under pandemin; lokalerna är så stora att vi utan risk kunde ses och måla i varsin vrå.
Peter Sager var ateljéinnehavare och varsam akvarellcoach och vi brukade kalla oss ”Peters lärjungar”, något som Peter tyckte var pinsamt.
När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
När Fred Astair beundrades för sin ekvilibristiska danskonst sa någon (kanske Gloria Steinem, i tacksamt minne bevarad), att hans danspartner Ginger Rogers gjorde samma sak som han, fast i högklackat och ofta baklänges.
Hon bodde i Nairobi, var god vän med Karen Blixen och har skrivit en fin bok om sin tid i Östafrika West with the night som kom ut 1942. Ernest Hemingway läste den och blev imponerad. Han skrev i ett brev till sin förläggare att han kände sig som en klåpare, jämfört med Markham:
Först nu upptäcker jag att hon fortfarande var verksam i Östafrika när jag arbetade där; hon dog i Nairobi 1984. Det hade varit spännande att träffa henne och prata lite om hennes ganska ovanliga yrkesliv som ensam kvinna på många områden och ibland i motvind – lite som det var för mig där. Men jag hade troligen aldrig vågat söka upp henne om jag hade vetat att hon fanns där då. OM jag hade vågat hade det kanske bara blivit konstigt. Eller inte? Jag tror att hon var en rätt oförutsägbar person.
Den stora demonstrationen i Stockholm i söndags hade temat Enade för klimatet och samlade minst 50 000 personer i 280 organisationer. Plus fyra sektioner i tåget för dem som inte tillhör någon organisation.
Marschen började i hörnet Dalagatan – Odengatan, vid Vasaparken. Trots att Vasaparken är stor insåg arrangörerna att den inte skulle räcka till och planerade så att uppställningen skulle ske längs Dalagatan, ända ner till Norra bantorget.
”Jag undrar om det inte blir lite väl glest om man sprider ut det så där” sa jag till en kompis. Det blev det inte. De gröna, blå och lila sektionerna fick backa, och backa i flera omgångar allt eftersom alla sektioner växte. Fullt med folk hela vägen!
Glada författare m. fl. och en av de mest medryckande sektionerna i tåget, Folkmusik för klimatet.
