Historien om någon, av ”av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen är en trevlig barnbok där avslöjande spår gradvis avslöjar vem som varit i farten. Jag säger inte vem, för det skulle ju förstöra för eventuella nya läsare.
Jag kom att tänka på den boken när jag öppnade dörren till bastun, på landet, för första gången sedan i höstas. Där var en röra utan like, med en massa saker slängda på golvet, huller om buller, en hylla, tallrikar och glas, grillspett, flaskor och hushållspapper och …
Jag gjorde det man absolut inte ska göra på ett brottsplats. Precis innanför dörren låg värsta bråten, så jag satte igång att plocka upp och röja undan för att kunna gå in i rummet.
Efter ett tag hejdade jag mig och tog den här bilden. Jag har ju hört talas om inbrottstjuvar som stökar till när de letar efter eventuella undanstoppade kontanter. De tömmer mjölpåsar, kaffepaket och flingförpackningar i hopp om att det ska ramla ut några tusenlappar. Det gör det troligen sällan.
Men varför bara bara röja undan allt på en hylla av tre? Och vad är det där för kladd? Här har jag lagt tillbaka översta hyllan och lite av sakerna som låg där. Några papperstallrikar har hamnat på elgrillen.
Efter att noga ha studerat brottsplatsen kom jag fram till följande hypotes: under den nedfallna hyllan stod det en flaska alkoholfri öl, som nådde precis upp till nästa hylla. Flaskan stod till vänster en bit in på hyllan (på bilden har jag flyttat fram den) och när flaskan frös i vintras sköt innehållet upp med sådan kraft att den välte hyllan ovanför och både hylla och allt som stod på den föll ner i rummet. Bitar av flaskan syns längst ner till vänster på bilden. Folkölen klarade sig, liksom plastflaskan, halvfull med vatten.
Vad är då sensmoralen av detta? Dels att ingen har varit här, dels att man kanske ska skruva fast hyllorna trots allt. Det finns skruvhål i konsolerna för det ändamålet, men jag brukar säga att det är onödigt att skruva fast dem, de rymmer väl inte! Jo, tydligen gör de det.
Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätens öppningar kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.
Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.
Här är Jessica Fryckstedt, som omvandlade sitt hem till ett Pop-up galleri så att åtta utställare fick plats med textilkonst, foto, skulptur, bokbinderi, akryl och akvarell.
Vi stannade länge vid miniatyren ”Ful men viktig – Kepsgrillen” av Viktor Tornfors. Barnbarnet hittade fina detaljer: ett fastlåst cykelhjul (resten av cykeln har stulits), affischer som hon kände igen, tomma ölburkar och en liten parkeringsskylt som vi måste fotografera och förstora upp för att kunna läsa texten.
Minns ni den här killen? Han heter Thomas Fugate och har jobbat med lite av varje, medan han studerade. Lite trädgårdsjobb, en supermarket där han verkar ha haft ansvar för godisautomaterna och en praktikperiod på tankesmedjan Heritage foundation. När han blev klar med studierna förra året blev han hux flux, vid 22 års ålder, utnämnd till Director of Terrorism Prevention vid Department of Homeland Security. Alltså ansvarig för terrorismbekämpning vid Departementet för inrikes säkerhet.
Strålande vinterdag idag, lagom kallt och ett fint lager nysnö av bästa kvalitet – då måste jag ju bara leta fram långfärdsskidorna och ta en tur på sjön. Tänkte jag.
På vinden hittade jag tre par pjäxor, anpassade till två olika bindningar. Det finns inga pjäxor till de gamla träskidorna med kabelbindning, till vänster. Tyvärr. Dessutom saknas kabelhållaren till vänsterskidan. Bindningen till skidor nummer två förstår jag mig överhuvudtaget inte på. Pjäxorna i mitten passar till skidor nummer tre. Pjäxorna har en platta framtill med hål under som passar nabbarna på bindningen. Men de är storlek 36 och passar inte mig. De andra två pjäxparen funkar med skidorna längst till höger, MEN de är också fel storlek. De minsta är också storlek 36 och de största 44. De stora pjäxorna är så långsmala att jag nästan skulle kunna använda dem som de är, som skidor.
Förra veckan åkte jag en vända och tittade till husen på landet. När jag åkte därifrån senast, efter jul, var det någon minusgrad och då ställde jag in värmen så att vattenrören skulle klara den fortsatta vintern. Men jag hade inte räknat med en sån här vargavinter, så till sist insåg jag att det vara bara att åka dit och kolla.
Och så här ser det ut hos syrran, 17 mil norr om mina hus. I kommentarerna kan man läsa om hur man (inte) bär in en vävstol i snön.
Men varför har det ett så konstigt namn, semikolonet. Kolon vet vi ju vad det är: de där två punkterna som säger att nu ska jag berätta något. Men ”semi” betyder ju halv! Ett halvt kolon skulle i så fall rimligtvis bli en punkt. Men det är krångligare än så. Kolon kommer från grekiska och betyder led, kolonn eller del av text.
Längst ner till vänster på bilden föreläser min systerdotter, 
På Nordiska museet hör folkdräkterna till de tidigaste föremålen i samlingarna. Artur Hazelius, som drog igång det hela, skickade ut instruktioner om hur man skulle gå tillväga.
Framåt sommaren beslöt man att hedra Rosa med en sill- och potatissexa vid graven. Potatisen kokades i (den rengjorda) kitteln som man brukade koka valsmassa i. Sillen rensades och tillagades ovanpå den heta potatisen, knäckebröd och öl kompletterade kalaset och ute vid Rosas grav lovade man högtidligt att alltid komma ihåg henne. ”På så sätt uppstod Rosa-förbundet”. Naturligtvis skrev man också ett hyllningskväde:
Men så ”utvecklade” man konceptet till en högteknologisk anläggning med maskiner som man styrde med ett litet digitalt armband och man utrustades med ett bälte som skickade alla ens träningsdata till en stor skärm. Mellanstationerna togs bort och allt blev bara tråkigt.
