Almsjukan kom smygande till Dalarna, troligen 2014, men det dröjde något år innan länsstyrelsen skickade ut meddelanden att alla misstänkta fall av almsjuka skulle rapporteras. Som den plikttrogna medborgare jag är, ringde jag och sa att det är några träd som inte mår så bra. Länsstyrelsen suckade och sa att det är kört. Det har redan spritt sig så mycket att det inte går att isolera enstaka träd; det får ha sin gång. Och det hade det verkligen. En pigg och frisk alm kunde mitt i sommaren vissna ner som om det vore höst och på ett par veckor var den död. I skogen intill oss ser det fortfarande ut som ett plockepinn av alla fallna almar, huller om buller.
Här ser vi ett tidigt fall med kala grenar, från 2015, precis intill ”fotbollsplanen” på vår tomt och alldeles utanför tomtgränsen. Trädet strax till höger mår inte heller så bra.
Allt eftersom träden blev allt kalare och sjukare blev jag orolig för att de skulle falla in på tomten och ställa till med något. Eftersom de står (stod) på kommunens mark hörde jag av mig dit. De var måttligt intresserade av problemet.
Tidigt förra våren föll träden som jag var oroligast för. De föll in på vår tomt utan att något kom till skada. Ett par riktiga bamsestammar, med kraftiga grenar som spred sig vida omkring.
Jag skrev till kommunen och undrade om de kunde kunde komma och ta hand om sina träd. Tiden gick och inget hände, mer än att kirskålen passade på att bre ut sig när jag varken kom åt att klippa eller slå gräset. De här bilderna med de fallna träden är från i år.
Jamen varför passar jag inte på att såga upp dem till ved? Lättare sagt än gjort och dessa gamla döda träd är nog inget vidare bränsle. Dessutom behövs en uppröjning i skogen där det är fallrisk överallt och inte minst längs den lilla väg som går från tomten ner mot sjön och som är en trygg cykelväg för barnbarnen. Den är idag effektivt blockerad. 
Jag hoppas att kommunen reagerar på brevet jag skickade i går, där jag påminde om mitt brev från förra året, den 7 maj 2025… Ja, ja, jag vet att jag borde vara urförbannad och härja vilt, men jag vet inte om jag har lust. Det finns värre saker att bli upprörd över och om jag bara lyckas få kontakt med V-Dala Miljö och Bygg kommer det nog att lösa sig.
Det visar sig att Googles AI-version är lika opålitlig som alla andra. Faktafel och överdrifter står som spön i backen.
Jag kan bara lite här och där av den italienska texten, liksom den svenska originaltexten. Men den hemmasnickrade versionen sitter, den som jag skrev till en kompis som doktorerade på arbetarrörelsens fanor. Franzen, Mellgren och Lindblad som nämns i texten var framstående fanmålare på sin tid, mästarna vars fanor man har lite koll på. Många fanmålare och framförallt kvinnliga fanbroderare var helt anonyma.
Uppdatering lite senare
Den där rutiga färgen i Kalle Anka-programmet på julafton får ofta kommentarer som antyder att det inte finns sådana färger i verkligheten.
Bland akvarellfärgerna finns också hjälpsamma sorter. Om man vill måla en sten som är lite grov i strukturen kan man ta Mars black, som granulerar snällt. Till en gammal kopparhink tar man bränd sienna med lite ultramarin, så fixar färgerna nyanserna.
Och om man vill måla ett enkelt litet landskap kan man blanda ett par färger ganska slarvigt, t.ex. ultramarin och ockra, som man lägger på tvärs över pappret. Sedan lite vatten ovanför och nedanför så att färgerna flyter ut till något landskapsaktigt. Om man dra med änden på penselskaftet i färgen innan den torkat, får man stammar och grenar, där det ska se ut som träd.
På femhundratalet (f.v.t) fanns en kung i Lydien som hette Croesus. Han var både rik och maktlysten. Han utvidgade sitt rike riket österut och söderut och var uppriktigt sagt odrägligt skrytsam.
Då upptäckte jag, precis bakom hammocken, en julros som troligen kommit dit med en tuva från rabatten. (Ibland kan min kantskärningsiver bli för stor.) Jag brydde mig inte om att förklara för julrosen att det är påsk. 
OK. Det ÄR april. Glad påsk i alla fall!
Historien om någon, av av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen är en trevlig barnbok där olika spår gradvis avslöjar vem som varit i farten. Jag säger inte vem, för det skulle ju förstöra för eventuella nya läsare.
Till och med New York, med sina rutnätsgator har speciella datum då Manhattan omvandlas till Manhattanhenge, men då handlar det om sommar -och vintersolstånden. Solen går ner i gatunätens öppningar kring sommarsolståndet och vintersolståndet. Breda gator som fjortonde, trettiofjärde, fyrtioandra och femtiosjunde är bäst. Det verkar som om New York-borna är sugna på kollektiva upplevelser, för då flockas de i massor på de bästa gatorna.
Själv är jag nöjd bara jag hittar några små krokusar, snödroppar och vintergäck. Och det gör man ju så här års.
