I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
Berg har alltid en lugnande effekt, tycker jag.
I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
Berg har alltid en lugnande effekt, tycker jag.
USA:s finanser är skakiga. Representanthuset har just röstat igenom skattesänkningar på 4 500 miljarder dollar. För att undvika ekonomisk kollaps föreslås en höjning av skuldtaket med 4 000 miljarder dollar. Det leder till underskott i statsfinanserna på flera tusen miljarder dollar och en statsskuld på väg mot rekordnivåer.
Att överge Ukraina kan vara ett sätt att minska utgifterna, enligt Trumps sätt att se. Därför är det inte överraskande att han frågade den brittiska premiärministern tidigare i veckan om Europa kan tackla Ryssland på egen hand.
Zelenskyj fick kritik i går för att han inte hade kostym på sig vid mötet i Vita huset. Han svarade att han kommer att ta på sig en kostym när kriget är över. På bilden ser vi Churchill som besöker Vita huset under andra världskriget; ingen kostym, ingen slips.
PS. Knappt har jag hunnit posta det här inlägget förrän jag får en påminnelse om december 1994, då Ukraina gick med på att ge upp sin kärnvapenarsenal, mot säkerhetsgarantier från USA, UK, Frankrike, Kina och Ryssland, samt löfte om ekonomisk ersättning.
PPS. En smula otippat står nu hoppet till kung Charles III. Han har bjudit in USA:s president på ett statsbesök, något som Trump blev mycket förtjust och smickrad över. Man skulle kunna tänka sig att Charles ger Trump en liten historielektion om ryska avtalsbrott och kränkningar av andra staters territoriella integritet eller politiska oberoende. Jag undrar om Trump skulle bli lika oregerlig som mot Zelenskyj i fredags.
PPPS: Och apropå att följa pengarna: En intressant artikel om hur ryskt kapital hjälpt Trump att överleva ekonomiskt
Många grupper i bloggvärlden skriver på gemensamma teman, oftast någon gång i veckan. Jag brukar följa och kommentera några grupper och det är alltid lika trevligt att ta del av olika infallsvinklar på ett tema.
Riktigt vart det här tåget är på väg vet jag inte, eller om det ens är ett tåg. En av mina akvareller är det i alla fall.
Ibland funderar jag på att gå med i en temagrupp, men jag är alldeles för oregelbunden i mitt bloggande. Det skulle inte bli någon riktig ordning på temabloggandet för min del.
Men det hindrar ju inte att jag kan hoppa på ett tema då och då, till exempel i gruppen ”Hoppa på tåget”, som rattas av Åke i Nacka. Veckans tema är Svart och vitt.
En association som ligger nära till hands är berättelsen om är Rosa Parks, hon som vägrade att lämna sin plats på bussen till vita passagerare, den 1 december 1955, i Montgomery, Alabama. Jag tycker att den förtjänar att upprepas då och då.
När hon klev på bussen för att åka hem från jobbet fanns det lediga platser den avdelning bak i bussen som var reserverad för svarta passagerare, eller ”colored” som det stod på skyltarna. Hon satte sig där, helt enligt regelboken.
Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.
Det var då hon vägrade flytta på sig. Busschauffören hotade med att tillkalla polis och hon svarade: ”Gör det!”
Sedan gick det relativt fort och ett år senare, i december 1956 slog högsta domstolen fast att det inte var tillåtet med segregation i kollektivtrafiken. Men därefter dröjde det ända till 1964 innan all rassegregation förbjöds. Så nyss!
Det var ingen lätt match hon gav sig in i när hon vägrade att flytta på sig. Hon arresterades, förhördes och dömdes att böta motsvarande 1800 kronor. Hon slapp vara kvar i fängelset till domen, eftersom några vänner fick ut henne mot borgen. Men hon förlorade sitt jobb och var tvungen att flytta på grund av de trakasserier hon utsattes för.
Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”
Hennes enkla, men svåra handling betydde mycket för den fortsatta utvecklingen och många ser den 1 december 1955 som en vändpunkt i kampen för medborgerliga rättigheter i USA. Rosa Parks levde till 2005 och blev 92 år gammal.
Som färgnörd har jag alltid tyckt att ”svart” och ”vit” är jättekonstiga begrepp när det handlar om människor, liksom andra lika missvisande kulörer som tillskrivs olika grupper. Det enda som behöver färgsorteras är väl tvätten.
Uppdatering 27 februari: Cecilia i Houston skriver i en kommentar att ett säte per vagn på spårvagnarna i Houston tillägnas Rosa Parks minne
Sätena är vanligtvis blå, hennes är gult. Här är bilden som Cecilia skickat.
När man väl infört förbud mot rasdiskriminering gick det ändå trögt med jämlikhetsarbetet. Ett av de senaste programmen för ökad mångfald, jämlikhet och inkludering av missgynnade grupper har fått akronymen DEI för Diversity, Equity och Inclusion. Det programmet avskaffas nu och kvalificerade befattningshavare, även på höga poster inom militären, får sparken med motiveringen att de är DEI-rekryteringar.
I broschyren Om krisen eller kriget kommer står det bland annat hur man ska göra om det blir elavbrott och inte går att använda toaletten. Möjligheten att spola toaletten hänger ju på att det finns el som pumpar upp nytt vatten till spoltanken.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap föreslår att man i så fall ska ”sätta en plastpåse eller sopsäck i toaletten”. Sen ska kommunen berätta ”var man ska slänga avfallet”. Det låter som om det kan bli lite krångligt. Rådet har diskuterats livligt, olika experter menar att det nog skulle kunna bli riktigt joxigt.
Just nu är vi i samma situation, där jag bor. Vi renoverar avloppsrör och stammar och kan inte använda toaletterna. Varje lägenhet har därför utrustats med en behändiga torrtoa. När tunnan är full ställs den ut i trapphuset, med ett rejält lock på. Mycket bättre än de sladdriga och eventuellt läckande sopsäckar som MSB föreslår! Budning sker en gång i veckan.
Jag försökte hitta en illustration till budning, dvs latrintömning, men det är tydligen inget man har fotograferat. Strängnäs kommun visar en bild på ett gulligt utedass och prislista på budning. (Om jag i stället söker på latrintömning dyker det mest upp bilder på anläggningar för båtar att tömma sina avloppstankar och liknande.)
Nu måste jag dock erkänna att jag ännu inte, trots att stamrenoverandet pågått en vecka, använt mig av den där fiffiga torrtoan. Ibland har jag använt toan i tvättstugan, som redan är stamrenoverad. Men vi har också utrustats med en ”servicevagn” på gården, där det finns både WC och dusch. Den är väl uppvärmd och helt fungerande, eftersom avloppet leds till en avloppsbrunn som inte är inblandad i vår stamrenovering.
Jämfört med barndomens utedass är det ett under av bekvämlighet. Det dasset har jag såklart inget foto på heller, bara en gammal pastellteckning från, vad ska vi tro? Tolvårsåldern?
Dasset är den pampiga byggnaden i övre högra hörnet, från början ett skoldass. Det är kortsidan som syns på teckningen, med en port som man kunde köra in en kärra i för budningen. På långsidorna var det tre, eller kanske fyra ingångar till olika avdelningar.
Ibland tänker jag att det var en bra förberedelse för eventuella krissituationer att ha växt upp med det där dasset. Man blir liksom van. Och kanske svenska folket borde få åka på träningsläger, med utedass? Eller åtminstone utrustas med beredskapstorrtoa. Hallå MSB – torrtoor åt folket!
I dystra tider (som denna vecka både i Sverige och på olika håll i världen) hjälper det att samlas och göra något annat än att följa nyhetssändningarna timme för timme. Om man har tid och möjlighet är det alltid välgörande med olika former av skapande. Man mår bra av att måla, snickra, odla eller laga mat tillsammans.
Att gå på en utställning och se vad och hur andra har skapat piggar också upp. Alltid!
När jag åkte hem från en vernissage idag, tänkte jag som Storm P. Han som gjorde den välkända reklamen om Tuborgs öl. När är en utställning som bäst? När man är nedstämd och håglös eller när man är uppåt? Och svaret är ju helt enkelt: Hvergang!
Utställning som jag var på idag visade textil av Jessica Fryckstedt, Berit Kennerberg, Margita Berg och keramik av Pi Högdahl. Textilkonstverken skapar de tillsammans, var och en sin bit som sedan fogas ihop till en helhet. Så här kan det se ut:
Här är Berit och Margita framför textiltolkningen av en målning av Hundertwasser. Jessica skulle också ha varit med på bilden men hon försvann någonstans.
Med hjälp av en gammal sommarklänning, utslitna jeans, Jessicas mosters brosch, bitar av fingervantar och mycket annat har de skapat en variant på Hundertwassers färgsprakande motiv, som känns som en energi-injektion.
Jag testade att bildgoogla med en bild på deras textiltavla och mycket riktigt hade algoritmerna inga svårigheter att identifiera Hundertwassers original. Kul att se hur till exempel den gamla sommarklänningen motsvarar Hundertwassers prickiga bakgrund!
Den här fina skulpturen har Pi Högdahl gjort.
Det var mycket folk på vernissagen, väldigt trevligt, men det innebar att några intressanta motiv som jag tänkte fotografera fick vänta lite. Och sedan tycks jag ha trott att jag hade fotograferat dem för det blev inga bilder. En väldigt fin textiltavla heter ”Jag tror jag står över badet idag” och är en bild från Öland i ruggigt väder. En stenig strand och tunga moln i gråskalor och lite försiktiga färger. SÅ vacker! Jag ringde Jessica efter vernissagen och bad om en bild. Tyvärr, sa hon, som också glömde ta en bild. Såld! Attans och grattis! sa jag.
Två vackra keramikskålar av Pi Högdahl fick följa med hem. Den gråvita skålens glasyr heter ”Mås-skit”.
Det är som sagt alltid lika välgörande att få ta del av kreativitet i alla dess former. Hvergang!
Den här versen brukar cirkulera på nätet så här års:
Thirty days has September
April, June and November
Unless a leap year is its fate
February has twenty-eight
All the rest have three days more
Excepting January
Which has six thousand
One hundred and eighty-four
Så här kan man översätta den:
Trettio dagar har september
April, juni och november
Februari tjugoåtta blott
ibland med en dags överskott
Månaderna som sen är kvar
har tre dagar extra var
Ja, utom januari då,
med sina sextusenetthundraåttiotvå
Jag tar risken att utropa mig till segrare över januari! (Jag vet att det är ett halvt dygn kvar av denna dryga månad, som jag är måttligt förtjust i, så än kan det gå åt pipsvängen.)
Januari förra året var hur deppig som helst; jag var håglös orkade bara äta skräpmat och titta på skräp-TV. I år har jag övertalat mig att försöka göra något lite roligare, då och då. Som att läsa bra böcker, t.ex. Peter Nilsons Nyagaprojekt och nyutkomna Fars rygg av Niels Fredrik Dahl, i lyckad översättning av Gun-Britt Sundström, gå på bio med barnbarnen, träffa kompisar, gå på utställningar, laga mat och tvinga mig ut på en dagsljuspromenad ibland. Ja, jag har nog besegrat januari, ”icke med glans, men heller icke med skam” som en norsk kompis sammanfattade hur hon lyckats med ett projekt.
Har den nya presidenten i USA verkligen installerats? Gills det även om man – som Trump i måndags – missar att lägga handen på bibeln, när man avlägger trohetseden. Jag och kollade upp installationsformalia och tydligen finns inget krav på att någon bok ska användas överhuvudtaget. Aj då. Jahaja, ja då är det som det är.
Diskussionerna efter ceremonierna i måndags har inte handlat så mycket om Trumps politik, som om diverse kringfrågor. Hur osams är till exempel tech-miljardärerna som satt på de bästa platserna, Mark Zuckerberg (Meta), Sundar Pichai (Google), Tim Cook (Apple) och Elon Musk? Tydligen är de i full fart med att stämma varandra kors och tvärs.
Och så alla diskussioner om hälsningsgester som följt på Elon Musks anförande. Var det en ”romersk hälsning” han gjorde och i så fall: är en romersk hälsning ens romersk?
Horatiernas ed, målad av Jaques-Louis David, 1784
Det finns ingen forskning som kunnat visa i text eller bild att man under romartiden hälsade eller svor trohetseder som på Davids målning. De tre på 1700-talsmålningen svär en trohetsed innan de drar ut i strid och lovar att offra sina liv för Rom, om det skulle behövas. En lämplig gest i nationalistiska sammanhang och den plockades upp i Italien och Tyskland på 1900-talet. Nu är den förbjuden i Nederländerna, Tyskland, Österrike och Tjeckien. (Även i Italien fram till i somras.)
Efter att Elon Musk rest runt och diskuterat med högerpopulistiska och nationalistiska partier i Europa nyligen, väcker det naturligtvis frågor när han gör en liknande gest under sitt framträdande i måndags. Vad menade han?
Hade Musk stämt av med Trump innan? Kanske gick samtalet så här:
Musk: ”Jag tänkte köra en fräckis på scen. Rätt provokativt, är det OK?”
Trump: ”Provokativt är toppen. Men se till att inte reta upp de våra!”
Man anar att Trump fått som han ville. Kärnväljare i MAGA-rörelsen tycker att Musks gest var toppen. Motståndarna för upprörda diskussioner om dess innebörd. Under tiden kommer Trumps olika beslut i skymundan, som till exempel att USA lämnar både Parisavtalet och WHO. Och att reglerna för medborgarskap ändras. Eller att han infört undantagstillstånd vid gränsen till Mexiko med möjlighet att skicka dit militären och nationalgardet. Eller att han hotar arrestera guvernörer och borgmästare som skyddar immigranter från utvisning.
Fortfarande finns det dock fria medier i USA, även om polariseringen har gått väldigt långt i medievärlden och de Trumpvänliga kanalerna är många och starka. Om man vill se en uppfriskande uppriktig kritik av installationsdagen kan man med förtroende vända sig till Jon Steward i satirprogrammet The Daily Show.
Men vad i all sin dar är det här då? Jo det är skolbarn i USA som svär trohet till den amerikanska flaggan. Musk kanske bara gjorde den gest som han fick lära sig i skolan en gång? Knappast, eftersom den gesten avskaffades 1942. Musk är född 1971 och dessutom uppväxt i Sydafrika. Numera lägger man handen på hjärtat vid flagghälsningen. Tidigare gick det till så att handen sträcktes mot flaggan ”och vid orden ’till fanan’ vänds handflatan graciöst uppåt, mot fanan”.
När vi går hem från förskolan, tvååringen och jag, tar det en timme eller mer. Han lever i en magisk värld, där han hejar på bussar och vinkar hejdå till tunnelbanetågen, pratar trafikljusen tillrätta och kommenterar varje bil som passerar, och de är rätt många.
Ett av kvarteren på hemvägen heter Nattugglan och det förklarar några uggleskulpturer runt hörnet. De har också blivit tvååringens kompisar och pysslas om dagligen.
Här är han bekymrad över att det hamnat något på ugglans fot, eller klor heter det väl egentligen, och han testar att tvätta med en handfull snö.
Andra gånger kan det räcka med att först den ena ugglan, sedan den andra får en kram.
Men hur spännande det än kan vara med ugglor, bilar, bussar och tåg, så är det ändå byggen som trollbinder mest. Här vid katolska kyrkan på Folkungagatan har det pågått ett bygge i något år.
När det var full fart på bygget blev vi ofta stående här, länge.
Tvååringen häpnade över lyftkranar, bygghissar och grävare och applåderade entusiastiskt varje lyckad manöver.
De som jobbade med bygget kände igen honom och gjorde honnör när han dök upp och tackade alltid för applåderna.
Tack vare årets nyordslista vet vi nu att det finns fler med samma specialintresse. Ett av nyorden som Språkrådet listat för 2024 är ”umarell”. Definitionen är ”en äldre man som betraktar arbeten i det offentliga rummet, till exempel vägarbeten, nybyggnad och renoveringar av byggnader”. Tvååringen börjar tidigt, måste man väl säga. Slussenbygget har varit, och är, en ständig källa till fascination. Han är nog en av få Stockholmare som kommer att bli ledsen den dag det är klart.
Bron från Mosebacke till Katarinahissen är en utmärkt utkiksplats. Långt där nere på Katarinavägen finns den blivande Katarinaterminalen och där pågår jobbet för fullt.
På andra ställen bygger man särskilda sittplatser för de lokala umarellerna. Här är en umarell-läktare vid kajen nedanför Lidl, i Härnösand, där det går att slå sig ner och kolla på bygget av den nya bron, som ska förbinda Härnön med fastlandet. Kan det möjligen vara ett försök att samla de entusiastiska åskådarna en bit från bygget för säkerhets skull?
PS. Jag fortsätter att hålla koll på hur Kristian Luuk sköter sig som programledare för Spanarna. Förra veckan var det bara något enstaka övertramp, men denna vecka gick han för långt genom att ta upp onödigt mycket tid med en diskussion som utgick från en DN-artikel som hans son hade skrivit. Pinsamt!
Häromdagen skulle jag åka till Örebro och tog mig till Centralstationen i Stockholm och letade rätt på mitt tåg på spår 10. Där stod bara vagnarna 3, 4 och 5, medan jag skulle åka i vagn 1.
Inte mitt tåg, men ett likadant, med koppling i nosen.
Jag fick lugnande besked om att tre vagnar till var på ingång. Den saknade tåghalvan körde långsamt fram och en ung lokförare klev av och (simsalabim!) kopplade ihop tåghalvorna.
I nosen och i baken på vagnarna finns kopplingsmekanismer att sätta ihop dem med, som om det vore Lego.
Sedan hoppade lokföraren upp i körhytten (heter det kanske inte, men i alla fall längst fram). Vi kom iväg i rätt tid, men efter ett par hundra meter stannade tåget och lokföraren sa: ”Jag är ledsen, men jag missade just en stoppsignal och körde igenom en växel, som jag borde ha stannat framför. Jag får inte fortsätta att köra och vi måste hitta en annan lokförare i stället.” Det märkliga var att ingen blev upprörd. Alla ombord tänkte sannolikt samma tanke: ”Men stackars tjej!”
Om vi hade fått besked om ”tekniskt fel” eller ”signalproblem”, eller något liknande, hade det troligen sett helt annorlunda ut, med arga passagerare, krav på taxi, omedelbara besked och sånt. Nu satt vi lugnt kvar och väntade på en ny lokförare, vilket dröjde. Sedan kom ett nytt meddelande att hjulen, rälsen och växeln måste inspekteras av någon tekniker innan tåget kunde fortsätta. Det skulle ta ett tag och jag skulle sannolikt missa mitt möte i Örebro.
Jag klev av tåget och tänkte att det är ju väldigt bra att man tar säkerheten på allvar och inte bara chansar och hoppas att det ska gå bra ändå. Ingen skada skedd, mötet kunde klaras av via telefon och jag hoppas verkligen att lokföraren får återgå i trafik snart igen.