Karin Englund

Många grupper i bloggvärlden skriver på gemensamma teman, oftast någon gång i veckan. Jag brukar följa och kommentera några grupper och det är alltid lika trevligt att ta del av olika infallsvinklar på ett tema.

Riktigt vart det här tåget är på väg vet jag inte, eller om det ens är ett tåg. En av mina akvareller är det i alla fall.

Ibland funderar jag på att gå med i en temagrupp, men jag är alldeles för oregelbunden i mitt bloggande. Det skulle inte bli någon riktig ordning på temabloggandet för min del.

Men det hindrar ju inte att jag kan hoppa på ett tema då och då, till exempel i gruppen ”Hoppa på tåget”, som rattas av Åke i Nacka.  Veckans tema är Svart och vitt. 

En association som ligger nära till hands är berättelsen om är Rosa Parks, hon som vägrade att lämna sin plats på bussen till vita passagerare, den 1 december 1955, i Montgomery, Alabama. Jag tycker att den förtjänar att upprepas då och då.

När hon klev på bussen för att åka hem från jobbet fanns det lediga platser den avdelning bak i bussen som var reserverad för svarta passagerare, eller ”colored” som det stod på skyltarna. Hon satte sig där, helt enligt regelboken.

Men när det sedan kom på fler vita på bussen, flyttade chauffören skylten som separerade de svarta och vita avdelningarna, så att hennes plats blev ”vit”.

Det var då hon vägrade flytta på sig. Busschauffören hotade med att tillkalla polis och hon svarade: ”Gör det!”

Sedan gick det relativt fort och ett år senare, i december 1956 slog högsta domstolen fast att det inte var tillåtet med segregation i kollektivtrafiken.  Men därefter dröjde det ända till 1964 innan all rassegregation förbjöds. Så nyss!

Det var ingen lätt match hon gav sig in i när hon vägrade att flytta på sig. Hon arresterades, förhördes och dömdes att böta motsvarande 1800 kronor. Hon slapp vara kvar i fängelset till domen, eftersom några vänner fick ut henne mot borgen. Men hon förlorade sitt jobb och var tvungen att flytta på grund av de trakasserier hon utsattes för.

Långt senare skrev hon i sin självbiografi (Rosa Parks, 1992) om hur det ibland framställt som att hon – den där bussdagen – var gammal och trött efter jobbet och helt enkelt inte orkade resa sig och byta plats: “Folk säger att jag inte lämnade min plats för att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte fysisk trött, i alla fall inte tröttare än jag brukade vara efter en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del tror att jag var det. Jag var 42 år. Nej, det enda trött jag var, var trött på att ge efter.”

Hennes enkla, men svåra handling betydde mycket för den fortsatta utvecklingen och många ser den 1 december 1955 som en vändpunkt i kampen för medborgerliga rättigheter i USA. Rosa Parks levde till 2005 och blev 92 år gammal.

Som färgnörd har jag alltid tyckt att ”svart” och ”vit” är jättekonstiga begrepp när det handlar om människor, liksom andra lika missvisande kulörer som tillskrivs olika grupper. Det enda som behöver färgsorteras är väl tvätten.

Jag har försökt lista ut vilka övriga som brukar hoppa på tåget men det var inte så lätt. Jag tror att det går att hitta dem hos lokförar’n själv.

Uppdatering 27 februari: Cecilia i Houston skriver i en kommentar att ett säte per vagn på spårvagnarna i Houston tillägnas Rosa Parks minne

Sätena är vanligtvis blå, hennes är gult. Här är bilden som Cecilia skickat.

När man väl infört förbud mot rasdiskriminering gick det ändå trögt med jämlikhetsarbetet. Ett av de senaste programmen för ökad mångfald, jämlikhet och inkludering av missgynnade grupper har fått akronymen DEI för Diversity, Equity och Inclusion. Det programmet avskaffas nu och kvalificerade befattningshavare, även på höga poster inom militären, får sparken med motiveringen att de är DEI-rekryteringar.