Längst till vänster på bilden har vi en skräckinjagande greve Drakula …
Som tidigare halloweenmotståndare (”Inte ett fånig kommersiellt amerikansk jippo till!”) är jag numera omvänd till en ganska entusiastisk halloweenfirare.
Det beror förstås på barnbarnen. Det är kul att klä ut sig, att pyssla, karva pumpor, och att frossa i godis. Hösten är lång och mörk och det är en bit till jul och fem månader till påsk.
Halloween behöver inte bli dyrt. Om man köper rätt sorts pumpa kan man laga en god pumpasoppa på inkråmet och sedan göra en fin lykta av skalet.
Utklädningsutstyrseln kan vara ett lakan. (Men det finns alternativ om man vill.) Som nybliven halloweenfirare blir jag såklart intresserad av dessa traditioner som tycks finnas överallt i världen.
I latinamerika firas Dia de los muertos, den 31 oktober, en tradition som sägs gå tillbaka på aztekernas skapelseberättelse där de dödas ben användes av gudinnan Mictēcacihuāt för att skapa nya generationer av människor. En slags reinkarnation.
I Japan heter halloween också ハロウィン och uttalas harowin. Det är i stor utsträckning en vuxengrej. Istället för att klä ut sig till skrämmande monster och häxor klär många ut sig till vardagsångest. I helt vanliga vardagskläder gestaltar man relaterbara och pinsamma situationer som: ”person som just har blivit utskälld av sin chef” och ”person som råkat bli utelåst från sitt hotellrum” eller ”person som tappat bort sitt månadskort på T-banan”.
Till halloweenrekvisitan kan man också räkna olika vardagsföremål som härsknat till för att de är oanvända. Om du inte använder de saker du har kan de bli arga
Det handlar om bortglömda prylar som efter hundra år av leda fått nog och protesterar. De kallas tsukumogami.
Ett av de vanligaste föremålen är bortglömda papperlyktor, som inte fått vara med på ett tag, Chōchin’obake, papperlyktsandar. De kan uppriktigt sagt bli riktigt förbannade och då ger de sig tillkänna med öppet gap och kanske en del oväsen (jag är lite osäker på hur de beter sig, men arga är de).
På Etnografiska museet har man påpassligt nog tagit fasta på den traditionen och ordnat tillverkning av arga papperslyktor för alla som vill vara med. Det ville vi, tolvåriga barnbarnet och jag. För en rimlig slant fick man både lite japansk kulturhistoria, lyktor att dekorera, allt material som behövs, färger, limpistoler, silkespapper och kartongbitar.
Intensivt pysslande resulterade i en chōchin’obake som räcker ut tungan, vilket de gör ibland. Ofta är de cykloper, med bara ett stort öga i pannan, men här blev det två ögon.
Säga vad man vill om halloween, men visst kan det lysa upp lite i höstmörkret.
Och av allt att döma gör det inte så mycket om det sammanfaller med Alla helgons dag, som i år. Det var många ljus på Katarina kyrkogård när jag var där i eftermiddags och många som samlades vid gravarna för att hälsa på de sina, på vår Dia de los muertos.
