”För att säkerställa ett starkt sammanhållet och välfungerande Sverige även i framtiden måste vi våga erkänna den betydelse de biologiska banden har i vårt samhälle.” Så skrev en framträdande representant för SD nyligen på x. Partiledaren tog avstånd från uttalandet och argumenterade för en ”öppen svenskhet”.
Genast var mediedebatten igång med löpsedlar och debattprogram i radio och TV om interna stridigheter inom partiet. Analyserna hamnade ofta i slutsatsen att det hela var ett sätt för partiet att få uppmärksamhet, men också om att utspelet skulle förvissa deras kärnväljare om att det fortfarande finns rättänkande rasister kvar inom partiet. Så uttryckte man sig dock inte, utan talade om en konflikt om ”ett mer eller mindre inkluderande svenskhetsbegrepp”. I stället för sådana eufemismer hade varit på plats att påminna vad det handlar om, nämligen rasbiologi, för vad skulle det annars vara?
I dag är det den 9 november, som med en annan eufemism kallas kristallnatten, i stället för novemberpogromen, den storskaliga början på förintelsen.
Bland min pappas papper hittar jag en dikt av Alf Henrikson från 1965, där min pappa antecknat 9 nov.
Typiskt pappa, som var bra på att se oväntade sammanhang. Och för honom var det, som för myggan, en självklar sak att alla människor är lika mycket värda. (Som helnykterist tyckte han dock det vore bra om folk höll sig nyktra.)
