När jag och övriga familjen var i Skåne förra veckan tyckte min odlings-intresserade dotter att vi skulle besöka Mandelmanns gård. Det gjorde jag gärna, eftersom jag sett bitar av TV-programmet och tyckt att det ser trevligt ut. Vi blev helt överväldigade! Så stort, sån mångfald och så vackert! Här kommer jag gående i en äppel-alle, där äpplena spaljerats på sidorna och som valv över gången. Fint!
Gården drivs ekologiskt och när man frågar efter gäst-toalett visas man till ett utedass, såklart. Fräscht, helt luktfritt och med tvåhålsbås, som det ofta var förr.
Anläggningen är bara 30 år och det är ofattbart att det gått att skapa en så omfattande anläggning på så kort tid, så ”uppväxt”.
Skåne kändes som utomlands, för oss som är mer hemmastadda i mellan-Sverige. Öppet och vidsträckt. Dessutom fler sevärdheter än vi hann med och många bra restauranger att välja på.
Och så dessa stränder! Trots att det var mot slutet av september hoppade några av barnbarnen i havet vid Stens huvud. Där finns en långsträckt strand med finkornig sand.
Vi undrar alla hur det kommer sig att sanden liksom kvider lite när man går på den. Ett svagt men tydligt avgränsat ljud vid varje steg, inte som snöknarr utan en bit underifrån. Ingen av oss hade hört något liknande på någon annan strand.
Resan avslutades med äppelmarknaden i Kivik, med den jättestora äppeltavlan, gjord av äpplen från trakten.
Uppdatering: Ljudet i sanden vid Stens huvud uppstår när det finns: 1. Perfekt runda och jämna korn. Vågorna i Hanöbukten har under tusentals år slipat och sorterat sandkornen till samma storlek i en rund, slät form. 2. Hög halt av kvarts. Sanden på stranden består till största del av ren kvarts. 3. Rätt fukthalt. Fenomenet hörs bäst när det översta sandlagret är helt torrt, med en liten mängd underliggande fukt.
När man går på sanden, rör sig kornen i en enhetlig våg (granulärt flöde). Eftersom kornen är släta och jämnstora börjar de vibrera i samma frekvens när de gnids mot varandra. Luftspalterna mellan sandkornen fungerar som små resonanslådor som förstärker vibrationerna, så att det karakteristiska ljudet under fötterna uppstår.
Åh Ja! jag minns ljudet när vi gick på stranden vid Stenshuvud. Och så ska man leta bärsten, det hör till. Skåne är verkligen fint och visst längar jag dit, fikade ni på cafeet där? I min ungdom fick man äta hur mycket man ville för en slant. Det fanns berg med bullar ock kakor och allt var hembakat och jättegott. När vi var dit 30 år senare var det väldigt förändrat, såklart. Mjölkchoklad med visgrädde var utbytt till O’boy med sprejgrädde t ex.
För övrigt är jag tveksam till om det är så imponerande att odla stort och prunkande i Skåne med växtzon 1. Kom hit och odla i den här sandjorden som isälven lakade ur och humuslagret är tre centimeter. Växtzon 6. Det är en utmaning det! Morötterna blir som stoppnålar om man inte vräker på dynga.
Men det är fint i Skåne, bokskogen om våren t ex.
Ps jag är inte alls avundsjuk, så det så. Ds
Fast SÅ stort och SÅ frodigt och SÅ vackert och SÅ genomtänkt och välplanerat kräver nog ändå lite möda och funderande. Även i växtzon 1. Men det är nog ingen slump att Wij trädgårdar i Ockelbotrakten kör med en mindre prunkande (mer japansk?) stil.
Café Annorlunda finns kvar men utkonkurrerades av en närbelägen restaurang, som de hungriga tonåringarna tyckte såg mer lovande ut.
PS. Nu har jag i alla fall forskat vidare om det där mystiska ljudet (= googlat ett par minuter) och jag lägger in mina forskningsresultat i en uppdatering i inlägget.
Först: Vilken fin vetenskaplig redogörelse för ”sandens klagan”.
Sist: Vilken underbar äppeltavla. Helt överlägsen vår lilla lökvariant.
Tack! Det är egentligen bara att rensa lite i snårskogen av uppgifter som olika AI-tjänster kommer dragande med. Men kombinationen delvis torr, delvis fuktig kvarts-sand, vibration och små hålrum som ger resonans har ändå trovärdighetens prägel.
Jag tycker att Ölands svar på Kiviks äppeltavla är jättefin!
Vilken resa ! Jag har sett otroligt många Mandelmann. Tänker att det måste till en del personal för att driva denna stora gård. I dessa tider behövs mycket feelgood både på TV och i våra liv.
Din beskrivning av stranden vid Stens huvud är i klass med JamaicaKinkaid .
Stavas så hoppas jag.
Vi ses på måleriet!
Vilket ställe, Mandelmanns! Vi var där en söndag och då var det nästan inga som arbetade där, mer än Maria Mandelmann som jobbade i caféet och den här mannen samlade fröer i odlingarna. Gissa vem!
PS. Då måste jag läsa Jamaica Kincaid!
Får mig att tänka på ”Singing Sand” av Josephine Tey. Nyfiken som jag är hittade jag en you tube snutt om fenomenet, som jag bloggade om
https://bastmattan.blogspot.com/2011/11/sjungande-sand.html?m=1 — tyvärr är ”videon inte längre tillgänglig, och inte minns jag hur det förklarades. Antagligen precis på samma sätt som du beskriver.
Nån gång när jag blir vaknare, kanske jag kan snoka upp det, för att jag minns att det var både fina ljudillustrationer och vackra bilder.
Kanske hinner jag läsa om boken dessförinnan.
Margaretha
1
Singing sand – vilket intressant fenomen! Varken mina beresta barn, barnbarn eller jag själv har upplevt något liknande trots att vi besökt fina stränder i alla världsdelar utom Australien. Tydligen är materialet kvarts viktigt i sammanhanget. Vi hörde det där typiska ljudet när vi gick med lagom bestämda steg på stranden, där sanden var torr, men tydligen kan ljudet uppstå också när det blåser på ett visst sätt. Det vore spännande att få uppleva.