Sommarföljetong – 14. Make perennrabatten great again!

Postat den 16 augusti, 2023 av Karin

När de bara var tre i hushållet, grisen slaktad och kon såld, tyckte farbror Erland och faster Valborg att det var onödigt att odla potatis på hela tomten. Farmor spjärnade emot. Potatiskällaren måste vara full till vintern, hur skulle det annars gå? ”Vi fyller källaren så att det räcker åt oss över vintern”, sa Erland ”men för det behövs bara ett stort potatisland, inte fyra.”

Farmors potatisångest satt djupt från åren då fem barn och minst två vuxna skulle ha mat och kon och grisen dessutom fick potatis som stödföda. Att inte odla potatis överallt gjorde henne nervös: ”Det behövs potatis till Alice kor”, drog hon till med. Det var ett sällsynt dåligt argument, eftersom Erlands syster Alice var gift med en välbeställd bonde och deras kor klarade sig utan Karlshemspotatis. Farmor gav upp. Erland och Valborg kunde sätta igång med det de längtat efter länge: en trädgård med blommor också, inte bara potatis.

Det finns en hel del klipp från olika tidningsartiklar, både lokalpressen och trädgårdstidningar, om deras trädgård.

Troligen Avesta-tidningen. Odaterat klipp.

Såhär såg den långa perennrabatten ut då:

Och så här ser den ut i dag.

Den är alltså anlagd på femtiotalet och sedan farbror Erland gick bort 1990 har den inte fått någon kontinuerlig vård, eftersom jag bara kunnat göra punktinsatser på sommaren. Ändå prunkar den på med olika blommor hela säsongen. En hel del lökar och tidiga liljor på vår och försommar, dillpion och olika nävor till midsommar och på bilden, under torraste högsommaren, kom stjärnflocka, ax-veronika, alpmarton, astilbe, vitpytta, lite betonika och alldeles för mycket lysing. Samt så mycket ogräs att det blir svårt att rensa.

Jag får väl erkänna att jag inte riktigt skött denna trädgård som jag borde. På Erlands och Valborgs tid kom det busslaster med intresserade amatörodlare. Det gör det inte idag. Men jag har ett projekt, som jag kallar: ”Make perennrabatten great again!” Gräva upp, jordförbättra, plantera om, komplettera. Nästa år hoppas jag att den lever upp lite bättre till Erlands och Valborgs visioner.

En knippa morötter i näven, tror jag. Och så lite grönkål.

Uppdatering 18 augusti. Någon undrar om inte redaktör’n var bra på odlingar (För er som är nya här: Redaktör’n, eller Martin, var min sambo och livskamrat i 30 år, men finns inte längre ibland oss, sorgligt nog.) Han var en mycket kunnig och entusiastisk trädgårdsodlare med ätbarheter som specialintresse. Trots långt mer än heltidsarbete i stan hann han få till grönsaksland som levererade läckerheter hela sommaren. Blommor, däremot, var han inte intresserad av. Så den där perennrabatten kom liksom i skuggan av mangold, morötter, zuccini, squash och sallat. Men gott var det!

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Förebild, Natur, Planering, renovering | Etiketter , , | 26 kommentarer

Sommarföljetong – 13. Mirandasommar

Postat den 9 augusti, 2023 av Karin

Farmor blev kvar i Karlshem, fram till sin död 1961. På somrarna hängde vi ofta där. Pappa återvände gärna till sitt barndomshem och för oss barn var det en bra utgångspunkt för diverse äventyr. En minnesvärd sommar är den med Miranda, en älgkalv som pappa och Erland räddade ur sjön. Jag har skrivit om Miranda tidigare, men här är några nya bilder som jag hittat i gömmorna.

Här har Miranda just fiskats upp ur sjön.

Vi bekantade oss lite försiktigt med varandra och jag fick förtroendet att mata Miranda med nappflaska, en teknik som jag förfinade med tiden.

Hon växte snabbt och verkade trivas bra i farmors stora trädgård.

 

När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.

Så småningom visade det sig dock att Miranda var en kille. Han växte snabbt under sommaren och han behövde ett nytt hem inför vintern. Mycket sorgligt, men jag vill gärna tro att han fick det bra. Hur det gick till och var han sedan hamnade har jag skrivit om här.

Det här är min favoritbild på Miranda och mig, när vi hittat en lugn vrå i en trädrik del av tomten. Hon/han följde mig snällt när jag höll i det där snöret, eller var det möjligen så att det var jag som snällt följde med … Det syns ju att vi gillar varandra, tycker jag.

Publicerat i historia, Livet, Trädgård | Etiketter , , | 21 kommentarer

Sommarföljetong – 12. Kodord ”Prästkragar”

Postat den 4 augusti, 2023 av Karin

Under hela 1940-talet rådde ransonering. 1940 ransonerades socker, kaffe, te, mjöl, bröd, risgryn, sirap, matfett, ost, fläsk och kakao. Sedan kött, smör, grädde, ost, ägg, kryddor, tobak, olika sorters gryn, makaroner, potatismjöl, bönor, salt, nötter och torkad frukt, ved och bensin.

Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.

När jag bläddrar bland gamla papper i Karlshem hittar jag farmors ransoneringskort.

Textilier var tydligen inget hon behövde köpa, det finns hundratals textilkuponger kvar. Hon spann, vävde själv. Kanske sydde hon också, men det är inget jag minns. Hon hade vävt mattor och gardiner så att det räckte och hennes garderob var rätt begränsad, med samma klänningar hela min barndom.

Men kaffekupongerna däremot, de tog slut! Jag hittar inte en enda överbliven kaffekupong i högen av blandade oanvända kuponger. Några kuponger gick säkert åt för att ordna detta kaffekalas för hela barnaskaran, med respektive fruar och män. Först 1951 upphörde kafferansoneringen.

Pappa Martin i vanlig ordning bakom kameran.

Eftersom farmor fortfarande hade både ko och höns några år på 1940-talet, behövde hon inte heller använda alla kuponger för mjölk, smör och framförallt inte ägg. Hon hade så gott om ägg att hon kunde dela med sig till oss. Problemet var dock att det kunde ses som olagligt. Riktigt hur har jag inte förstått, men brottsrubriceringen var tydligen ”Varubrott” om man försåg medmänniskor med matvaror utan att kräva kuponger för det.

Det här är en annan telefonstation, men rätt lik vår lilla station i Horndal.

Hursomhelst tyckte inte farmor att hon kunde ringa till mamma och meddela att det fanns ägg, eftersom det kunde snappas upp på ortens lilla telefonstation, där även lokalsamtalen kopplades manuellt.

Därför ringde hon i stället och meddelade att hon hade finfina prästkragar, som mamma gärna fick komma och plocka.

Det kunde hända att mamma sa fel, långt senare, när hon skickade mig för att köpa prästkragar, ”nej, ägg menar jag förstås.” När hon berättade om kodordet ”Prästkragar” invände jag att det var ett uselt kodord på vintern. ”Vet du vad”, sa mamma ”på vintern värpte hönorna inga ägg”.

Publicerat i historia, Planering, WW2 | Etiketter , , , | 32 kommentarer

Sommarföljetong – 11. Bänkar till babyboomers

Postat den 30 juli, 2023 av Karin

Farmor blev kvar i Karlshem, när farfar dött, tillsammans med min farbror Erland. Min pappa Martin och Erland fortsatte verksamheten i snickarverkstaden, som tog ny fart efter kriget. Min mamma har berättat hur glad pappa var när han slapp militäruniformen och i stället kunde dra på sig sina arbetskläder, alltid med samma modell på blåstället: ”Det här är mina bästa kläder”, sa han ofta.

Med alla babyboomers på 40-talet och skolreformerna som följde, behövdes nya skolbänkar till alla skolbarn. Produktionen lades om och snart kunde lastbilslass med skolbänkar lämna verkstaden.

Det var rejäla saker, gjorda för att hålla länge. ”Barn brukar sitta och vicka på stolarna” sa min pappa ”och då måste stolarna hålla för det”. Det gör de, garanterat. Jag har flera sådana stolar som jag själv, mina barn och mina barnbarn suttit och vickat på genom åren och de är fortfarande lika stadiga.

Den här modellen var populär eftersom det gick att höja både bänk och stol vartefter som barnen växte. En bockad järnskena, som också stabiliserade stolen och bordet, användes för att reglera höjden. Varje barn hade sin egen bänk i några år. Infälld i locket av björk fanns en linoleumskiva, för att ge ett slätt och bra skrivunderlag, i bänken förvarades böcker och annat material.

På den tiden (förstår ni eventuella unga läsare, vana vid plåtskåp i korridoren för böcker och andra tillbehör) hade man sina skolböcker kvar i sin bänk. Sidofacket till vänster på bänken var till för kartböcker. På vänstersidan fanns också en rejäl krok att hänga skolväskan på. Locket längst upp, baktill, går att fälla upp och där förvaras pennor och bläckhorn i en särskild plåtklädd försänkning.

Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.

Och vart tog den ”blåsblus” vägen som jag tiggde till mig av pappa? Mycket praktiskt arbetsplagg, som måste ha försvunnit i någon flytt.

Så här såg inte min pappas blåställ ut. Bilden är från Sörmlands läns museum. Han hade en ”blåblus” som drogs på över huvudet.

När jag söker på blåblus får jag upp Björn Skifs och ett blogginlägg som syrran gjorde i augusti 2015. Där konstaterar hon mycket riktigt att det inte längre går att få tag i en blåblus.

Publicerat i Efterlyst, historia | Etiketter , , | 22 kommentarer

Sommarföljetong – 10 … ett förvånat och trött Europa

Postat den 20 juli, 2023 av Karin

När det mörknade i världen skrev farfar ”En liten rimkrönika om krig och örlig År 1939”

En av de sista bilderna av min farfar, tagen våren 1942, med min bror Gunnar.

Franco hade segrat i Spanien
Och Musse har tagit Albanien
Sudettyskarna längtade hem
så gruvligt att Hitler befriade dem
Och Tjeckoslovakien plånades ut
Men Polen delades helt resolut
av Hitler och Stalin som slog sig tillhopa
inför ett förvånat och trött Europa.

Baltikums små stater tog Stalin i sin famn
för att åt örlogsflottan få mången präktig hamn
När turen kom till Finland, det blev en lång historia
och Tanner utav Stalin fick mången promemoria
När ryssarna till vapen tog, de stötte på patrull
De möttes av ett enigt folk, som gav dem skäppan full
För kommunismens del det blev ej någon viktoria
ty Stalin nu för många förlorade sin gloria

Frankrike och England förklarat Tyskland krig
Vid Maginotlinjen de haver lägrat sig
Men uppå haven kämpas så många hårda duster
och Tyskland har lagt minor utefter alla kuster
Så många svenska båtar ha även strukit med
En del i sank har borrats av någon tysk torped
Och så till sist en sak jag inte nämnt
I Kina der fortsätter kriget alltjämt.

En ganska heltäckande skildring av världsläget 1939. Och det skulle som bekant bli värre.

Snickarverkstaden hade gått ganska bra fram till krigsutbrottet och drevs av honom och sönerna Erland och Martin, tillsammans med någon anställd och lärling.

I ett brev 1942 beskriver farfar hur verkstaden står tom och kall och ”inkallelserna duggande tätt, tätt, först fick en som arbetar hos oss order på söndagen sedan Erland på tisdagen och Martin på torsdagen allt i förra veckan – det var bara en lärling som återstod och den måste ju skickas hem tills vidare, få se vad som kommer efter det här.” Det är svårt att förstå hur man hankade sig fram genom krigsåren, men i släkten och samhället i övrigt ställde man upp för varandra.

Och farfar fortsatte  snickra i liten skala, bokstavligen. Han fick beställningar på små modeller av olika anläggningar, som den här: Tyskbo bergsmanssmedja i Horndal.

Det blev hans sista arbete. I ett brev till By sockengille skriver pappa och hans bröder Erland och Evert om denna modell och en ramsågsmodell som farfar också gjorde: ”Han arbetade med dessa den sista dagen han levde. När han strukit polityr på modellerna gick han in och lade sig på soffan. Två timmar senare var han död.”

Modellen på bergsmanssmedjan finns på bruksmuseet i Horndal och ramsågen finns på By gammelgård. Möjligen ligger ritningarna till andra modeller som farfar tänkte göra, i den låsbara lådan under bergsmanssmedjan. Jag hoppas att nyckeln finns kvar!

Farfar dog den 1 mars 1943, 75 år gammal. Jag hoppas att han ändå såg en ljusning på tillvaron då, när Hitlers trupper börjat retirera på östfronten och när han faktiskt fullbordat två stora (om än små) beställningar.  Farmor bodde kvar i Karlshem tillsammans med sonen Erland och hans fru. Verksamheten i verkstaden fortsatte på sparlåga, men tog ny fart efter kriget. Fortsättning följer …

Publicerat i historia, Livet, Politik | Etiketter , , , , | 13 kommentarer

Sommarföljetong – 9 Förty, alldenstund och emedan

Postat den 12 juli, 2023 av Karin

När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:

Å! var nu styv och stubben klyv
Det här ska klaras ganska snart
Slå i en kil. Han som en pil
Far upp med sjuhisklig fart

Nu tror jag ej jag orkar mer
Att slåss mot stubbar vrånga
Som sitter hop som halm och ler
Nu dagarna känns långa

Kulet, kulet känns det då
Kulet att till vedbon gå
Kulnare ändå att stå
I nordanvinden kalla.

Det löste sig till sist och när farmor fick se marken där stubbarna legat kom hon på att det skulle vara en perfekt plats för ett kryddland. Och farfar rimmade vidare:

Kryddlandet

Försvunnen är stubbhögen redan
Då tyckte min gumma som så
”Förty, alldenstund och emedan
Ett kryddland vi här kunde få.”

Det var inte heller problemfritt, eftersom det handlar om mycket stenig mark. Men farfar kämpade på och det blev till sist ett litet kryddland på en tomt där varje odlingsbar bit i övrigt var potatisland.

Här plöjs potatislandet med hjälp av en lånehäst. Jag tror att det är min faster Alice som antingen tar upp eller sätter potatis i bakgrunden.

Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.

Uppdatering: Jag har slarvat med årtalen, märker jag. Ladan i tidigare inlägg blev troligen klar 1934 och stubbhögen blev liggande till 1936, innan den kom bort. Kryddlandet är odaterat, men gissningsvis från 1937.

Publicerat i Att odla, Att skriva, Trädgård | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Sommarföljetong – 8 Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars vila

Postat den 3 juli, 2023 av Karin

”Här på orten finns åtskilliga föreningar av olika slag” skriver farfar i ett brev till sin bror i USA. Han och farmor var aktiva i Freds- och skiljedomsföreningen och framförallt i nykterhetsrörelsen IOGT. De var inte religiösa, men såg frikyrkorna liksom nykterhetsorganisationerna som frihetsrörelser, vilket de ju var en gång i tiden. Farfar var inte politiskt aktiv, men sympatiserande med ”venstern”, vilket då var liberaler och socialdemokrater. Så här beskriver han ett möte i Folkets Hus, med agitatorn Kata Dahlström som föredragshållare:

”På annandagen voro vi till Folkets hus och hörde på Kata Dahlström som höll ett gediget föredrag hufvudsakligen gående ut på att arbetaren bör skaffa sig bildning och söka dana sin karaktär för att med framgång kunna framföra kampen för sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För att kunna få någon tid att skaffa sig denna bildning och kunskap borde arbetstiden afkortas till 8 timmar hvadan alltså normalarbetsdagen vore vårt första mål; vårt andra mål vore gemensam bottenskola för såväl fattigmans som rikemans barn, hvilken skola dock borde höjas öfver nuvarande folkskolas plan till elementarläroverkens.”

Åtta timmars arbetsdag och grundskola. Bra idéer, som tog lite tid att genomföra.

Nöjeslivet i Horndal ordnades på den tiden i stort sett i de olika folkrörelsernas regi. Dans i Folkets hus eller Folkparken, midsommarfirande, julfester och påskfester. Konserter, körsång och amatörteater inom alla de olika föreningarna, utflykter till trevliga platser i omgivningarna med brännboll, ”sista paret ut”  och andra tävlingar. Schack-klubb och målarcirkel.

Här är en odaterad bild från Karlshem, troligen från 1930-talet. Kanske IOGT-logen ”Verksam” på utflykt, men det kan också vara något annat sällskap, men knappast släktträff, eftersom det är få personer som jag känner igen.

En påpasslig fotograf har fångat fototillfället, även den officiella fotografen. Farfar i korgstolen, farmor intill och eventuellt några av syskonen Englund i mitten.

Det finns ett beslut om utskänkningstillstånd  från 1918 för C. E. Englund, för ”kokadt kaffe samt andra tillagade alkoholfria drycker”. Jag har ingen aning om varför, men en förklaring skulle kunna vara att de olika föreningarna som ibland samlades i Karlshem naturligtvis måste ha kaffe och det hade farmor och farfar inte råd att bjuda på. Men om man ska ta betalt för kaffe ”eller andra tillagade drycker” måste man sannolikt ha tillstånd.

Vem vet, kanske tillståndet gäller än? Jag skulle kunna öppna sommar-café här vid sjön Rossens strand.

Publicerat i Foto, historia, Politik | Etiketter , , , | 29 kommentarer

Sommarföljetong – 7 A dass with a view

Postat den 25 juni, 2023 av Karin

I bortre änden av ladugården byggde farfar ett trevligt dass. Det skriver han dock inte något om i sina rimmade anteckningar. Men det står där än och har uppgraderats något, med en sluten ståltank, ett slags Mullis, som fungerar som en stor kompost.

Det finns en hel del teorier om hur dass ska vara beskaffade. Till exempel Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning.

Farfars dass har dock fönster, vilket Specialisten avråder från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege, men det gör man ju inte.

Vidare bör man enligt expertisen ha en dörr som går inåt. Man vill ju kunna sitta med halvöppen dörr och om det då kommer någon, kan det bli besvärligt att dra igen dörren om den öppnas utåt. Om den öppnas inåt kan man sparka igen den.

Det problemet löste farfar med en fiffig järnpinne, en manöver-ten, som man hakar fast i en ögla i dörren så att man kan dra igen dörren om det skulle behövas.

Även i övrigt är dasset föredömligt konstruerat, med bra fallhöjd, lämplig sitthöjd och funktionell inredning.

Det är praktiskt med vita knutar på ett dass, eller andra vita detaljer, så att man lätt hittar rätt i brådskan och mörkret. Farfar valde en vit bräda som takfot.

Dassets placering är också viktig. Avsides, men gärna i närheten av t.ex. vedboden så att man liksom inte går på dass, utan hämtar ved och medan man ändå gör det…

Farfars dass byggdes i anslutning till både vedbod, ladugård och hönshus, så det var inga problem med att maskera sina dassturer med andra ärenden. För märkligt nog var ju dassbesöken var lite hemliga och dasset hette på många håll hemlighus.

Synd, kan jag tycka idag, att det aldrig blev någon dassvers i farfars samlade diktande.

Publicerat i Arkitektur, Förebild, historia, Planering | Etiketter , , | 17 kommentarer

Sommarföljetong – 6 … vad som kasseras, duger väl till ved

Postat den 21 juni, 2023 av Karin

Nu så, nu är det dags för ladubygget, som Koa väntat ivrigt på i flera år. Först grävde farfar bort sten och moras i den svårgrävda jorden, där den nya ladugården skulle stå. Sedan rev han den gamla ladugården. Användbara stockar och bra virke togs till vara för bygget av nya ladan. Det som inte dög att bygga med, det ”duger väl till ved”. Inget får förfaras.

Nåväl, den gamla ladugården stygga
den må vi fortast möjligt riva ned.
Av gamla timret kunna vi ju bygga,
vad som kasseras, duger väl till ved.

Och så byggde han upp den nya ladugården, bit för bit. Stockarna från den gamla ladugården syns till vänster på bilden, där Koa bodde. Plats för höns på baksidan och grisen bodde någonstans i mitten. Sedan höskulle och längst till höger redskapsbod.

Att få till en någorlunda slät väg från bostadshuset till ladan var lättare sagt än gjort.

Men backen den såg ynklig ut
med stenar och med gropar,
och myllan den vi skyfflat ut
i rätt så stora hopar.

De förslog inte långt, de fyllnadsmassor som gick att avvara på tomten. Då kom räddningen i form av den nya tiden. Vägen i centrala Horndal skulle ”permanentas”. Jag är lite osäker på var det innebar 1933. Asfalt? Oljegrus? Eller helt enkelt en bredare grusväg?

Ja just då uppå Villahed
 skall vägen permanentas
 och den ska göras ganska bred
 och jord och torv ska dän tas.

Och så den saken hjälptes
 på så behändigt sätt
 att någon billast stjelptes
 på backen rätt och slätt.

Man sen med kärra körde ut
 der man vill ha slätt
 man fick ju jämna sen till slut
 förstås på bästa sätt.

Jag gillar farfars fria förhållningssätt till det där med rimmad vers. Att ”ta dän” heter det på bergslagsmål när man tar bort något. Kul att han låter ”permanentas” rimma på ”dän tas”.

Så blev den klar till slut, både ladan och vägen dit. Man kan riktigt höra farfars belåtna suck, när han vrider om nyckeln till det säkra låset.

Det kändes skönt att binda kon i båset/och få gå in i foderboden efter hö
och stänga dörren med det gamla säkra låset/när vintern kom med kyla och med snö.

Det gamla säkra låset sitter fortfarande där och fungerar precis lika bra idag.

Publicerat i Återvinning, historia, Planering, renovering | Etiketter , , | 16 kommentarer

Sommarföljetong – 5 Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe

Postat den 18 juni, 2023 av Karin

Nu får vi backa bandet lite. Vän av ordning undrar vilka byggnader man kan se på kartan i förra inlägget. Längst till höger den där lutande ladan, den som ska rivas. Mitt på tomten en fyrkantig byggnad som är själva bostadshuset. Längst till vänster ligger också en byggnad. En lada till? Nej, det är snickarverkstaden som farfar byggde 1919. Då arbetade han som modellsnickare vid Horndals bruk, men längtade efter att starta eget. Så här skriver han om hur han tänker:

Men småningom jag tröttnar på
att fram till bruket vandra
och varför skulle jag väl då
arbeta jämt åt andra.

Hallå farfar, det tar en kvart att gå från Karlshem till Modellboden där du jobbade! En trevlig promenad längs sjöstranden max en och en halv kilometer. Jag har provgått så jag vet. Jag gissar att det inte var promenaden till jobbet som var huvudorsak till att farfar ville bygga en egen snickeriverkstad.

I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.

Kanske modeller till sådana här bjässar till hammare i lancashiresmedjan, eller kanske små pillriga informationstavlor, där han skar ut varje liten bokstav som gjutformen sedan framställdes av.

Han ville hellre snickra möbler, som han alltid gjort vid sidan av olika jobb. Sagt och gjort.

Jag sade upp min plats en dag
här hjelpte inga böner
och så en verkstad byggde jag
åt mig och mina söner.

Hej och hå, ”en verkstad byggde jag…” Det är inget litet bygge, utan en tre våningar hög byggnad med kraftiga slaggstensväggar i bottenplanet med maskinparken, resvirke i de två övre planen med hopsättning och ytbehandling i mitten och fladdermöss på vinden. Ett mycket spännande hus.

När verkstaden väl stod färdig 1919, tack vare hårt slit och ett par banklån, kom den ekonomiska krisen efter andra världskriget och deflationen slog hårt. Nu skulle lånen betalas tillbaka med dyra pengar. Och dessutom hade farfar köpt på sig ett rejält lager med virke, före deflationen. Det skulle bli svårt att få tillbaka ens materialkostnaden för det han  tillverkade. Men farfar hade inte varit farfar om han inte tagit det med jämnmod.

Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe
när entumsträ vi köpte, en ganska kraftig stabbe
Sen priserna på trä och annat sjönk så fort
men det gick ej att ändra vad som redan blivit gjort.

Han kunde fortfarande tänka sig – om det knep – att ta emot modelluppdrag i den egna  verkstaden. Men helst beställningar på möbler förstås.

”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.

Han stretade på i verkstaden med sina söner och det gick såklart upp och ner, genom åren.

Verksamheten fortsatte dock i femtio år och försörjde några familjer – inte i något överdåd, verkligen inte, men det funkade.

Men nu måste jag ju ta itu med att bygga den där ladan i nästa inlägg. Koa kan ju fara illa i den där lutande, dragiga och kalla gamla ladan även om den nu står på rätt mark!

Publicerat i historia, otur, Planering, Vardagsedge | Etiketter , , , , | 21 kommentarer