Begreppet ”Sjusovare” har ingen vidare klang och det finns en hel del talesätt som handlar om hur dåligt det är att sova länge:
”En lång sömn gör ingen vis.”
”Ju längre man sover, ju kortare lever man.”
Det anses o-coolt att sova mycket, vilket jag gör. Jag har tidigare mörkat lite om mina sovvanor, när sömn har kommit på tal. Men nu berättar jag att jag behöver åtta timmars sömn och att jag gärna sover någon timme till, om tillfälle bjuds. Jag gillar att sova och har sömn som hobby, helt enkelt! På det sättet slipper jag känna mig snuvad på en del av mitt liv, jämfört med dem som klarar sig på fem timmars sömn.
I boken Sömngåtan, som jag upptäckte i somras, får jag veta att det är OK, ja till och med mycket bra, att sova åtta timmar. Den är skriven av den brittiska författaren Matthew Walker, som nu är verksam i USA och den sammanfattar mycket av vad vi vet idag om hur och varför vi sover.
Walker är den sanna sömnaposteln. Vi kan ju undra ibland hur evolutionen tänkte när den gjorde oss beroende av sömn, något som gör oss så sårbara och ineffektiva.
”Fel, fel fel!” utbrister Walker, om jag sammanfattar hans budskap. Frågan är fel ställd, menar han. Sömnen är så nyttig för oss, så livsviktig att vi i stället borde fråga oss varför vi överhuvudtaget vaknar!
Numera går det ju att mäta hur hjärnan jobbar när vi sover, vilka delar av hjärnbarken som aktiveras. De olika sömnsorterna sköter massöverföring av data i början av natten, sedan mellanlagring, därefter finfördelad överföring av det som ska befästas och bevaras, och så drömsömnens bearbetning och analys. Poängen, enligt Walker, är att alla faser är nyttiga och behövs. Om man sover för lite (enligt honom mindre än sju timmar) kan man gå miste om någon viktig del av hjärnstädningen och organiseringen av dagens upplevelser.
Walkers bok har fått en del kritik framförallt för att den anses överdriva sömnproblemet globalt. Men det är inga avgörande invändningar, boken är faktarik och läsvärd.
Han har inga mirakelkurer för att underlätta sovandet, han vill bara göra oss uppmärksamma på hur viktigt det är med sömn. Hans tips är de vanliga: bra rutiner, mindre kaffe och alkohol, svalt i sovrummet och kanske framför allt mer fysisk aktivitet.
Dessa jägare fotograferade jag i Kenya för många år sedan, i de trakter som Hansen besökt. Jag frågade inte, men de sover nog också gott om natten.
Hjärnforskaren Anders Hansen betonar också hur viktigt det är med fysisk aktivitet för sömnen. I ett radioprogram om sömn, nyligen, berättade han om en träff med samlare och jägare i västra Kenya. Han frågade hur de hade sovit på natten. ”Jättedåligt!” svarade de. Men det berodde på att det hade varit ett lejon i farten.
Så han frågade i stället om de hade svårt att sova andra nätter, då det inte var lejon eller andra rovdjur som höll dem vakna. De förstod knappt frågan. På nätterna sover man. I deras fysiskt aktiva liv fanns inte begreppet sömnproblem.
Walker har några konkreta förslag i sin bok och det viktigaste är kanske det som handlar om tonåringarnas dygnsrytm. Skolan borde börja senare på morgonen för att ge tonåringarna en chans. Kanske är rentav en del av det som i dag tolkas som tecken på adhd hos barn och unga i själva verket bara ett resultat av sömnbrist?
På den här lantmäterikartan, med Karlshemstomten i mitten, har jag ritat in grannbygget som en röd rektangel. Den turkosblå vattenytan är det fiskevatten som jag har del i. Jag får olika förslag om hur jag ska hantera grannbygget. Några tycker att jag ska bygga båthus vid stranden nedanför gäststugan och arrendera ut gäststuga och fiskevatten. ”Du fiskar ändå inte så ofta!” Andra, mer stridslystna personer, föreslår en bastuflotte vid den östra tomtgränsen som kan hyras ut till tyska nudister. Njae, helst inte på min tomt!
Alternativt skulle jag bara kunna gilla läget. Mitt liv förändras inte särskilt mycket av det där bygget, utöver grannrelationen. Jag tänker att Karlshem har så många andra dimensioner för mig, lager på lager av minnen. Den här lilla lekstugan till exempel. Den var från början en stor trälåda, som jag fraktade hem mitt bohag i, efter att jag hade bott och arbetat i Östafrika några år. När min pappa såg den sa han: ”Titta, en lekstuga!” Och så kompletterade han med tak, dörr, fönster och liten veranda åt mina småttingar. Lekstugan fick maka på sig lite när vi byggde bastun. Här återinvigs den på sin nya plats, drygt trettio år senare, med en ny generation småttingar.
Och alla dessa spår från tidigare generationer, kanske särskilt farfar. De här grindarna gjorde han en gång, med egen design, så elegant och intrikat.
I hallen inne i stugan finns samma fina konstruktion som grindarna, men på snedden, vilket måste vara ännu svårare.
Växtligheten bakom gäststugan tog dock stryk. Det var inga värdefulla växter, men de bidrog till dränering av marken och hjälper förhoppningsvis lite grann mot erosion. Till sist sade jag till grävarna att de få buskar som överlevt massakern måste lämnas kvar.
När värmeböljan kom, försökte jag sova i det svalaste sovrummet, det i gäststugan med skuggande växter och ett loft ovanpå som skyddar mot värmen. Som en sval grotta, där jag brukar sova gott och gärna länge. I somras krockade dock mina sovvanor med byggjobbarnas arbetstider. De ville jobba tidigt innan det blev för varmt mitt på dagen, vilket var förståeligt i värmeböljan, men opraktiskt för mig. Och i stället för morgonsol som silar in mellan grenarna, genom österfönstret, möttes jag av en annan syn. Då flyttade jag in i den varmare huvudbyggnaden.
Sen fick jag vänja mig vid att min utfart, eller sikten i kurvan, ofta var blockerad. En del fordon var helt enkelt för stora för att köra in helt på grannens tomt, eftersom det nya bygget ligger där det ligger. Och det började bli stort! 
Sommaren innebar inte enbart trevligheter, som den uppmärksamma läsaren redan anat.
Väldigt närgånget, kan jag nog tycka. Möjligen ligger den blivande poolen på grannens tomt, men en del av grävet är på min sida. Hoppas det inte underminerar grunden till gäststugan.
Tur för mig att det finns Karlshems-traditioner som lever vidare genom generationerna.
Svärsonen och hans pappa, båda engelsktalande, ville ha en arbetsuppgift. Båten behövde ösas, men vad sjutton heter det? ”Empty the boat”, drog jag till med. Visst, tyckte de och lyfte upp båten på bryggan, med vatten i, och tömde den. Jag som knappt orkar dra upp den en meter på stranden. Jag tror att det egentligen heter ”scoop the boat”, men de hade nog lyft upp båten ändå.
På bilden till vänster tar Lottendottern Moa grenen ”sopning av köksgolv” till en ny nivå. I bakgrunden skymtar Lotten och Joacim
Riktigt varma sommardagar blir det kanske inte så mycket jobbat. 
Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.
Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.
Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.
Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.
Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.
Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.
I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.
Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden.
Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.
börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.
Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.
Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.
