Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.
De fick fem barn, som alla överlevde, vilket inte var någon självklarhet då. Den yngsta föddes 1909, då hon var 30 år. Hon var ”hemmafru” hela livet, vilket på den tiden handlade om att kunna odla, sköta ko, höns och gris, spinna, väva, sy, kärna smör och se till att det fanns mat på bordet.
Hon hade en ko som var en viktig familjemedlem. Den hette ”Koa” och var, tillsammans med potatis och annat från trädgårdslanden, garantin för att familjen skulle klara sig. Farmor gjorde ovanligt gott smör, något som hon hade lärt sig av sin mor i Björknäs, som var känd för sitt goda smör. Farmor kärnade till husbehov, farmorsmor för att få lite kontanter till mjöl och socker. Hon levererade till lanthandlare i trakten och fick några öre mer per kilo, än de andra leverantörerna, eftersom Björknässmöret var extra efterfrågat.
På tomten fanns en fallfärdig ladugård, som stod där när farmor och hennes familj kom till Karlshem. Här ser vi ett kosläpp för kanske 100 år sedan. Koa hade all anledning att bli glad när hon släpptes ut ur ladugården, som var kall och dragig. Farfar skrev:


Vi ser en dag hur ladugården lutar/ betänkligt emot undergång och fall/och hänger knappt ihop i sina knutar/ förresten är den dragig rå och kall.
Den gamla ladan stod dessutom med ett hörn på någon annans mark. Dags för ny och gärna större lada, men var skulle den stå?
Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
Så fick det bli och 1933 styckades en bit av för den nya ladan. På kartan heter den nya markbiten ”a” och bondens bit ”x”. Den gamla ladan står på sniskan på den gamla gränsen. Varje kvadratmeter som kunde användas till odling var viktig, så farfar fick löfte om att få bygga ladan nära gränsen till den markbit som bonden behållit för att kunna komma ner till sjön.
Klart att riva och börja bygga!
Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.

På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos och potatis för hela vintern.
Så stod jag där då, smått förlägen
De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.

Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.




Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.
Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.
Alltså ny-ny, inte begagnad.

Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.


Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.
Helgförvirringen tilltar. Kidsen som hoppas på påskgodis ropar ”Bus eller godis”, det önskas Glad påsk på långfredagen och påskkärringarnas flygtider är det ingen som har koll på längre…


