Sommarföljetong – 4 Farmors ko hette ”Koa”

Postat den 15 juni, 2023 av Karin

Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.

De fick fem barn, som alla överlevde, vilket inte var någon självklarhet då. Den yngsta föddes 1909, då hon var 30 år. Hon var ”hemmafru” hela livet, vilket på den tiden handlade om att kunna odla, sköta ko, höns och gris, spinna, väva, sy, kärna smör och se till att det fanns mat på bordet.

Hon hade en ko som var en viktig familjemedlem. Den hette ”Koa” och var, tillsammans med potatis och annat från trädgårdslanden, garantin för att familjen skulle klara sig. Farmor gjorde ovanligt gott smör, något som hon hade lärt sig av sin mor i Björknäs, som var känd för sitt goda smör. Farmor kärnade till husbehov, farmorsmor för att få lite kontanter till mjöl och socker. Hon levererade till lanthandlare i trakten och fick några öre mer per kilo, än de andra leverantörerna, eftersom Björknässmöret var extra efterfrågat.

På tomten fanns en fallfärdig ladugård, som stod där när farmor och hennes familj kom till Karlshem. Här ser vi ett kosläpp för kanske 100 år sedan. Koa hade all anledning att bli glad när hon släpptes ut ur ladugården, som var kall och dragig. Farfar skrev:

Vi ser en dag hur ladugården lutar/ betänkligt emot undergång och fall/och hänger knappt ihop i sina knutar/ förresten är den dragig rå och kall.

Den gamla ladan stod dessutom med ett hörn på någon annans mark. Dags för ny och gärna större lada, men var skulle den stå? Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.

Så fick det bli och 1933 styckades en bit av för den nya ladan. På kartan heter den nya markbiten ”a” och bondens bit ”x”. Den gamla ladan står på sniskan på den gamla gränsen. Varje kvadratmeter som kunde användas till odling var viktig, så farfar fick löfte om att få bygga ladan nära gränsen till den markbit som bonden behållit för att kunna komma ner till sjön.

Klart att riva och börja bygga!

Publicerat i Att odla, Förebild, historia, Trädgård | Etiketter , , , , , | 19 kommentarer

Sommarföljetong – 3 ”… vi hade ej hjerta att neka dem”

Postat den 11 juni, 2023 av Karin

Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.

Farfar berättar i ett brev till min farfarsfar om köpet. Han berättar också att ekonomin är knapp, att han blivit anmodad att gå med i fackföreningen och att han nog blir tvungen därtill. Lönerna och ackorden är dåliga och sjunkande.

Två år senare, 1909, skriver han till familjen om att storstrejken slår hårt i Horndal. Hyttarbetarna är hotade av vräkning från sina hem.

”… en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjerta att neka dem, vi ha för närvarande inga hyresgäster.”

Sju personer (för nu var de fem barn och två vuxna) i en stuga med tre rum och kök – klart man kan klämma in en hyttarbetarfamilj också!

Hyttarbetarna blev vräkta i en av de mer uppmärksammade vräkningarna under storstrejken. Några gamla suddiga bilder visar poliser som fått i uppdrag att vräka familjerna.

Troligen flyttade en av familjerna till Karlshem, men jag hittar ingen anteckning om det.

Under pingsten 1911 kom min farfarsfar Eric Englund och hälsade på från Stjärnsund och då togs det här handkolorerade fotot. På bilden står min farbror Erland till vänster, sedan min pappa Martin, farfarsfar Eric, med farbror Evert i knät, farfar Karl och farmor Matilda, faster Alice och faster Ellen.

På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos  och potatis för hela vintern.

Och farmor då, undrar någon, hur var hon? Jodå, hon kommer inom kort på denna blogg!

Publicerat i Att odla, bostad, historia, Politik, Trädgård | Etiketter , | 16 kommentarer

Sommarföljetong – 2 Vi bo här ganska trefligt

Postat den 9 juni, 2023 av Karin

Hur hamnade mina farföräldrar i Horndal? Det verkar vara mest av en slump. Farfar hade arbetat på sågverk och snickarverkstäder runtom i södra Dalarna och Gästrikland sedan 14-årsåldern. Nu var han 37 år, hade tre barn och ville hitta en plats att slå sig ner på för gott.

Han hade sökt jobb i Avesta, Krylbo och Horndal och fick till sist löfte om anställning hos en byggmästare i Horndal. Det visade sig dock svårare att hitta någonstans att bo. Han hade gått runt i samhället och frågat efter rum att hyra och först när han nästan gett upp fick han napp. Han skriver i sin verskrönika: ”Klockan närmade sig fyra/ och hela dagen jag fått gå/ men ej ett endaste rum att hyra/ det fanns på hela nejden då.”

Så stod jag där då, smått förlägen
och undrade vart ska jag gå
Fru Björklund visade mig vägen
”Ni kanske där ett rum kan få.”

Och om en stund så stannar jag
Framför en plats idylliskt skön
En kvinna där med raska tag
Just tvättar kläder nervid sjön

Björklunds bor fortfarande kvar i början av sjön Rossens södra strand. Det här blogginlägget skriver jag i huset som fru Björklund tipsade om. Det kan ha varit det första huset som byggdes vid sjöstranden och är i så fall skildrat i bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons novell Granbergs stuga. Någon gång ska jag försöka ta reda på om det är det huset.

Så här såg huset ut på den tiden – och gör det fortfarande. Taket är omlagt, fönstren är utbytta, äppelträden färre, men annars är allt sig likt.

I ett brev till sin bror i USA skriver farfar och berättar om sitt nya liv: ”Jag arbetar här under byggmästaren, dels ute och dels på snickeriverkstaden. Avlöningen är ej stor, 2,50 om dagen. Vi bo här ganska trefligt invid sjön Rossen. Vi betalar 7 kronor i månaden för 2 rum och så är här potatisland och bärbuskar samt några äppelträd. Jag betalar arrende för detta 7 kronor per år. Vi har satt ut en tunna potatis, samt lite kål, rötter osv.”

Han nämner också att det planeras folkomröstning i Norge om unionen med Sverige och kommenterar, lite syrligt, att det är underligt att ”riksdagen vädjar till allmän röstning i Norge om en så viktig fråga, samtidigt som samma riksdag gjort allt för att hindra den allmänna rösträtten i vårt eget land.”

Fortsättning följer inom kort på denna blogg.

Publicerat i Att odla, bostad, historia, Trädgård | Etiketter , , | 34 kommentarer

Sommarföljetong – 1 Resan till Karlshem

Postat den 7 juni, 2023 av Karin

Här kommer en sommarföljetong i okänt antal avsnitt. Vi får se hur det blir. Den börjar 1905, när min farfar och farmor reste till det som skulle bli deras hem resten av livet. De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.

Min pappa var själv bara en bebis då, men han berättade 1990 om resan, så som han fått den berättad för sig:

”Morfar, Ruus-Johan, körde med fyrhjulstrilla den mycket knaggliga vägen från Björknäs, förbi Klara källan, Baggå Hag-grinden och sedan proviantvägen över järnvägen vidare förbi Östansjö till Byvalla järnvägsstation (pil 2).

Där tog vi tåg till Horndal (pil 3). Vid tåget mötte Gustav Bergström och visade oss genom skogen till Glötviken (pil 4) där ekan låg. Han rodde oss över Rossen till vårt hem (pil 5). Min storebror Erland berättar att han minns sjöresan, som gick bra. Ekan lade till vid den stora alen som såg likadan ut då som nu, 85 år senare.”

Det ger lite perspektiv på resandet! Från Björknäs till mina farföräldrars nya hem är avståndet 12 km och det tar enligt Google Maps 14 minuter att köra med bil. För farmor och farfar tog det en dag, med hästkärra, tåg, promenad genom skogen och sedan båt.

Den stora alen, som hälsade dem välkomna när de kom fram, står fortfarande kvar.

Min farfar satte en kastanj för vart och ett av sina fem barn. Till höger på bilden ser vi farbror Erlands kastanj.

Slut för idag. Fortsättning följer!

Publicerat i Att resa, bostad, historia | Etiketter , , , | 33 kommentarer

Restips 2

Postat den 21 maj, 2023 av Karin

Av förra inlägget att döma skulle man kunna tro att jag har varit ute och rest. Och det har jag ju – med nöd och näppe. En akvarellkurs med Johan Ramberg i Lentas på Kretas sydkust. Eftersom jag måste gå upp VÄLDIGT tidigt bokade jag telefonväckning, dvs en levande människa lovar att ringa klockan 04.30 nästa dag och väcka mig. Kostar 50 kronor, men det kan det ju vara värt för man kan ju inte bara lita på digitala väckningsanordningar. Jag lade mig i god tid och stängde som jag brukar av ljudet på telefonen för att inte bli störd under natten…

Klockan fem vaknade jag alldeles av mig själv och hade tre missade samtal och tre sms från telefonväckningen. Shit! Dubbelshit!! Jag hinner inte, tänkte jag först, men så tänkte jag om. Det är värt ett försök. Tunnelbanan börjar gå 05.13 från min station, och planen var att ta första tåget. Det missade jag, men jag hann med nästa och sedan Arlandabanan så att jag kom fram till min gate när de började prata om att nu måste vi nog stänga efter dig. Så mitt andra smarta restips är: Stäng INTE av ljudet på mobilen om du har beställt telefonväckning!

Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.

Vi gick upp till de gamla lämningarna efter ett Asklepiostempel, dit folk vallfärdade för 2500 år sedan för att bli botade från sjukdomar.

Vid stranden i Lentas ligger ruinerna efter den gamla akutmottagningen där man tog emot och bedömde vilka som kunde vara lämpliga för behandling.

Det rena vattnet från det naturliga källsprånget var en viktig del av behandlingarna. Källan togs sedermera över av en läskedrycksfabrik och är inte längre i funktion.

Men man kan krypa in i den gamla ingången och känna lite tvåtusenåriga vibbar.

Som sagt, förenkling.

Och så de kretensiska färgerna, som ju är väldigt mycket vitt papper, blått och jordfärger. Bränd och obränd umbra, bränd och obränd sienna, ultramarin, cobolt och cerulian. Det är allt man behöver ha med sig till Kreta.

Publicerat i akvarell, Att resa, färg, Planering | Etiketter , , | 20 kommentarer

Restips

Postat den 8 maj, 2023 av Karin

Jag lovar, jag ska knyta ordentligare innan jag ger mig ut och reser igen.

Om man ska ut och resa kan det vara bra att ha en resväska som man känner igen. De flesta knyter ett rött band om handtaget, vilket inte är någon bra idé.

Senast jag väntade på min väska vid bagagebandet for det runt inte mindre är fyra väskor med rött band. Mitt band är därför turkos, och det har jag hittills varit ensam om.

Det visar sig också att det där turkosa bandet varit räddningen i ett par oväntade sammanhang. Det har till exempel fått tjänstgöra i stället för det skärp som jag glömde att packa (att packa är nog min sämsta gren). Jag har ett par trevliga olivgröna långbyxor i bomull, som jag tyckte skulle passa bra att ha med. De ramlar dock av mig om jag inte har något skärp. Det turkosa bandet blev räddningen.

Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.

Lite missmodig återvände jag till min balkong och vad hittar jag väl då. Bandet hade hamnat i citronträdet under balkongen och det var bara att lirka loss det igen.

Så, mitt bästa restips är: ta med ett multipurpose-band när ni ger er iväg nästa gång!

Publicerat i Att måla, Att resa, Efterlyst, kaoskordinator, När det skiter sig, Planering | Etiketter , , | 24 kommentarer

Smidigt!

Postat den 2 maj, 2023 av Karin

Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.

Den gamla kylens frysdel var liten, men det räckte i alla fall för det som barnbarnen betraktar som livets nödtorft, dvs glass.

Vi har försökt räkna ut hur gammalt det var och tror att det kan ha varit drygt trettio år. Det hamnade i huset (begagnat) 1995 då det ersatte kylskåpet från 1956.

Visserligen har det varit så pass kallt att jag kunde ställa ut mjölk och annat som vill ha det lite kallt omkring sig i hallen. Men inte tillräckligt kallt för glass.

Och förhoppningsvis blir det sommar i år också och då är en fungerande kyl och frys bra att ha.

Så jag åkte till närmaste vitvarubutik, ett par mil bort och köpte husets första nya kyl/frys sedan 1956. Alltså ny-ny, inte begagnad.

När jag fick hem nya skåpet och det gamla lyftes bort insåg jag att det behövdes både snickare och elektriker för att det nya skulle komma på plats i en större glugg med elurtaget högre upp.

En vecka senare ser det ut så här. Lite småfix kvar och jag kanske ska bättra på målningen.

Men på det hela taget måste man väl säga att det funkat mirakulöst bra med hela alltet: transport av nya skåpet, bortleverans av gamla, större nisch, köksluckan ovanför skåpet har kapats på höjden och den till vänster om skåpet på bredden. Elurtaget är flyttat. Allt på en vecka. EN vecka.

Luttrade personer som bor i storstaden säger att det nog snarare skulle handla om en månad i deras trakter. Jag är mycket nöjd. Och barnbarnen också: ”Här får det plats MYCKET glass!”

Även valborgsmässobrasan fick godkänt av oss alla. Värmde skönt i den kalla vårkvällen.

Publicerat i bostad, renovering | Etiketter , | 16 kommentarer

Vanans makt

Postat den 25 april, 2023 av Karin

Ett av de pålitligare vårtecknen är de litterära sällskapens årsmöten. Trivsamma tillställningar där man ofta blir både underhållen och allmänbildad.

Men då gäller det förstås att komma i tid. Bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons sällskap har de senaste trettio åren (med något pandemiundantag) haft sina årsmöten en lördag i maj klockan 15.

Jag kom i god tid till mötet, trodde jag. Det hördes musik från möteslokalen. Aha, tänkte jag, det är musikgruppen som övar lite före mötet. Jag smög in och döm om min förvåning när jag kom precis när årsmötet hade avslutats. Det hade börjat klockan 14. Va!

Jag borde ha vetat, för jag har själv lagt ut informationen om årsmötet på vår hemsida, men med en så ingrodd vana tänkte jag inte ens på att kolla tiden.

Lyckligtvis återstod en del av underhållningen och jag hann både dricka kaffe och prata med deltagare som kunde uppdatera mig om mötet.

Ett par dagar senare åkte jag för att slänga tomglas, tomkartonger och plastskräp på det vanliga slängstället. Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.

Han läxade förstås upp mig och jag bad hundra gånger om tusen ursäkter. Försökte förklara att det var vanans makt som ställt till det. Klen ursäkt, jag vet, men sann. I efterhand undrar jag om jag kanske borde ha berättat för den bistra mannen att det ur barnsäkerhetssynpunkt inte är någon bra idé att låta småttingar åka framtill på fyrhjulingar.

Publicerat i Livet, När det skiter sig | Etiketter , , | 18 kommentarer

Klagevisa över denna kalla vår

Postat den 16 april, 2023 av Karin

År 1642 beklagade sig Lars Wivallius över den kalla våren (En Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr) i en visa som börjar: ”En tor och kall wåhr/gör Sommaren kort” Och visst är det så. En fin vår är en viktig del av sommaren. Om det är tjäle kvar i marken i slutet av april, blir det en abrupt snabbvår innan det blir sommar och så är det snart vinter igen.

Hela Klage-Wijsan är på 22 strofer, med variationer på samma tema, som här:

Giv glädje och tröst, lät lärkjan ej dö,
lät leva sommarens svala!
Hugsvala vart bröst på Sveriges ö,
som nu mån sorgeligt tala!
Giv sommar, giv blommer,
giv gott grönt hö,
lät göken ropa och gala!

I vår har det kanske inte varit så särskilt torrt, men kallt har det sannerligen varit. Jag väntar på att få sätta igång med vårbruket och på att sjön ska skölja.

I vanliga fall brukar det vara öppet vatten i mitten av april, men i år ser det ut att dröja. Isen har varit halvmetertjock och den känns fortfarande seg och stark.

Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.

Nu får våren verkligen skärpa sig snart, annars …

Publicerat i Blommor och bin, Efterlyst, Miljö, När det skiter sig, Natur, Trädgård | Etiketter , | 20 kommentarer

Men nu då?

Postat den 9 april, 2023 av Karin

Helgförvirringen tilltar. Kidsen som hoppas på påskgodis ropar ”Bus eller godis”, det önskas Glad påsk på långfredagen och påskkärringarnas flygtider är det ingen som har koll på längre…

Vill man vara bibeltrogen är det ju först i dag man ska vara glad. Vi som varit med ett tag, vet ju att långfredagen är en dyster dag. Men påskafton måste ju också ha varit jättesorglig, enligt bibeln. Jesus dog på fredag eftermiddag, snabb-begravdes lite slarvigt, innan sabbaten började klockan sex. Vakterna välte en sten för graven och gick hem för att fira sabbat.

Jesus närmaste måste vänta till söndag morgon, då sabbaten var över, innan de kunde återvända för att fullfölja begravningsritualerna. Då hade en ängel vält undan stenen och Jesus var uppstånden.

Och det var ju glädjande. Men jag tycker det är OK med en Glad påsk lite när som helst, eller med en påskkärring på långfredagen. Jag har mest sett berättelsen om påsken som en helhet, med lyckligt slut, så att säga, i den mån jag alls tänkt.

På det hela taget är ju påsken en lyckad helg, som även i sin förkristna form måste ha varit rätt trevlig. Våren på väg, hönsen har börjat värpa igen och livet är lättare att leva.

Den fina buketten har min mamma broderat, en liten detalj på den vackra duk som kom fram varje påsk under min barndom.

Här sitter hon och läser i gungstolen. Påskduken ligger på bordet och på den står en påsktårta, som jag glömt namnet på. Valnötter och grädde är viktiga ingredienser.

Sammanfattningsvis: Fortsatt Glad påsk, förhoppningsvis med lite våraktigare väder!

Publicerat i Att tolka, Debatt, Döden, Efterlyst, historia, Livet | Etiketter , , | 20 kommentarer