Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.
När hyresgästen slutade betala hyran efter ett tag skickade jag påminnelser och hörde av mig på olika sätt, utan resultat.
Till sist sa jag att nu får nog Kronofogden ta hand om detta. Då fick jag ett sms att han skulle flytta ut vid månadsskiftet. Jag fick inte veta något om vart flytten skulle gå, eller om han tänkt sig någon slags avbetalningsplan på sina skulder. Så jag vände mig till Kronofogden, som lovade ta hand om det hela. Det visade sig att det fanns ganska många andra som också ville ha pengar av min tidigare hyresgäst.
När man har ett krav via Kronfogden får man ta del av hela skuldbilden och det var dyster läsning. Så här såg listan ut på dem som så att säga stod före mig i kravkön.
Det var på våren 2021. Sedan dess har listan blivit längre. Mycket längre. 
Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
När det gäller min fordran har Kronofogden släppt det förflutna och meddelat att det inte är någon idé att försöka få tillbaka pengarna. Det finns inga utmätningsbara tillgångar. Så jag får väl släppa det jag också och se det hela som en dyrköpt lärdom.
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
Just do it! Det kan ju vara en bra uppmaning i vissa lägen. Men inte i alla. Den här skärmdumpen från en diskussionstråd på nätet fick jag av en kompis nyligen (tack Ulrika!). Någon oroar sig för byggregler, men får rådet: ”Just do it!” Eller som rådgivaren uttrycker det: ”Bygg och ta det därefter.” Bara gör det. Sen kanske man får en sanktionsavgift, men det är det värt.
Är kanske statens, kommunernas och myndigheternas tilltro till individers och företags ansvarskänsla lite för stor? Den avreglering som pågått sedan 1990-talet lägger över en stor del av ansvaret på ”utförarna”, men det är inte säker att de alltid fångar den bollen. Det skulle funka om det bara fanns ansvarsfulla medborgare och företag. Ju mer ”just-do-it”-mentaliteten sprids, desto tristare samhälle får vi, med behov av ökad kontroll och ökad belastning på rättssystemet.
Barnbarnet Greta, 9 år, ville veta hur vägen bara kunde kollapsa så där, vid E6:an i Stenungsund.
På en bondgård I Rissa grävde de ur en ganska stor rektangel och schaktmassorna dumpades en bit bort, vid strandkanten. Det räckte för att kvickleran skulle komma i rörelse och till sist drog den med sig ett stort område, med flera hus. Det berodde i sin tur på, förklaras det i filmen, att kvickleran blivit instabil, eftersom saltet, som annars stabiliserar den, hade lakats ur.
