Då och då muttrar jag motsvarigheter till Lasses i Bullerbyn: ”Om det blir sillsallad åker jag hem!” Det kan gälla lite av varje, som att jag faktiskt går i pausen om det är en dålig teaterföreställning, eller att jag inte tvingar mig att äta upp mat som jag misslyckats med.
För ett tag sedan, när min akvarellgrupp diskuterade kommande träffar fick jag anledning att tänka: ”Blir det collage åker jag hem.” Jag har aldrig förstått mig på collage. Jag plockade fram några målningar i våras som skulle slängas, men som kanske kunde räddas med collageteknik. Då lovade jag att rapportera hur det gick. Det blev inget av med det, varken collage eller rapport.
Lite blandade akvareller som kan bli ett collage.
Men strax före jul var det dags för en collage-session och jag påminde mig att det fanns mycket annat att äta på det där annandagskalaset hos moster Jenny, så Lasse kunde stanna kvar.
Jag kunde ju gå dit i alla fall till akvarellgruppen, kanske göra något annat. Titta vad de andra gjorde och bara måla på.
Men när vi väl satte igång med diverse akvareller, tidningar, snören, silkespapper, wellpapp, klister, tygbitar och en massa annat, drogs jag med. Det var oväntat roligt att leta igenom tidningarna och hitta bilder som kunde bli en berättelse. Eller som bara passade ihop i med en akvarell i någon slags komposition. Som den här till exempel:
Tre olika akvareller, två olika tidningsbilder och lite silkespapper. Jag tror att den heter ”Jag lovar, det här är rätt väg.” Rätt knäpp, men kul att göra, tills jag fick för mig att snygga till lite här och där och numera har den återgått till att vara möjligt collagematerial.
Collage är ett bra sätt att få igång fantasin. Själva collaget är kanske inte så mycket att spara, men det kan kicka igång idéer och skaparlust.
Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.
Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.
DE hade ju inget emot varandra. Det var storpolitiken som hade bestämt att de skulle vara där de var. De ville ha julefrid. En löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Det spelades fler matcher på olika platser, som finns dokumenterade i brev från dem som deltog och i olika regementshistoriker.
Uppdatering: I sin kommentar påminner Margaretha om att händelserna också behandlats i boken Silent Night, The Remarkable Christmas Truce of 1914.
Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?
Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
