Djurens rätt har, med all rätt, startat en kampanj för att rädda tuppkycklingar från ett sorgligt öde. Jag vill inte förstöra den trevliga påskstämningen med detaljer, mer än att dom inte blir långlivade, tuppkycklingarna.
Jag skrev om detta för några år sedan – oj, för precis 10 år sedan – och fick då en intressant kommentar från kommentatösen Hyttfogden. Eftersom kommentarer lätt försvinner i flödet efter ett tag, plockar jag upp en bit av kommentaren och återger här:
I mina hemtrakter i södra Dalarna brukar vi använda ett begrepp för den där sömnlösheten som beror på att man ska göra något i ottan nästa morgon. Man ska kanske med ett tidigt tåg, eller plan, eller på ett viktigt möte som man inte bör missa. Då sover man inte natten innan, för man ”ligger på åga”.
När jag kollar ser jag att ordet finns med i Svenska akademiens ordbok och förklaras så här: ”Ligga sömnlös av rädsla för att inte vakna i rätt tid.” Precis så är det!
Sedan jag slutat jobba har begreppet ”tidigt” förskjutits kraftigt och jag bokar helst inte in tågresor före klockan tio på morgonen. Eller bilresor, om det är jag som ska köra. Jag vill ju vara utsövd.
Men det händer ibland att logistiken kräver att jag kör tidigt på morgonen och då finns det bara en lösning: sömntablett kvällen innan.
Om jag halverar minidosen av en insomningstablett funkar det hur bra som helst. ”Åga”-känslan slås ut, jag sover som en stock i nio timmar, vaknar pigg och fräsch som en nyponros och kan köra många mil utan att bli det minsta trött.
Men då gäller det att välja sina ord när man talar med läkaren som skriver ut sömntabletterna. Jag klantade mig häromsistens när jag träffade en ny läkare och påpekade att mina sömntabletter höll på att ta slut. Hon såg bekymrad ut och undrade hur pass beroende jag var av dem.
”Inte alls beroende”, sa jag. Jag har ju som bekant sömn som hobby. ”Jag tar dem bara när jag ska köra bil”. Då såg min läkare riktigt orolig ut. Men vi redde ut det hela och hon kollade upp hur min konsumtion sett ut de senaste åren och konstaterade att ungefär en tablett i månaden inte kan klassas som riskbeteende.
Jag har verkligen försökt andra alternativ. Jag har skaffat både digitala och analoga väckarklockor, samt beställt telefonväckning, för att sluta oroa mig för att jag ska försova mig. Det hjälper inte. Hjärnan kopplar på ”ågan”, kopplar bort sovfunktionerna och jag ligger klarvaken tills det är dags att gå upp. Och då känner jag förstås hur trött jag är.
Jag har pratat med en KBT-psykolog, specialist på sömnstörning, som konstaterade att mitt fall är svårbehandlat. Sömnsvårigheter i allmänhet brukar gå bra att behandla. Men mitt sömnproblem är en sällangrej som kan vara en svår nöt att knäcka. Till sist fick jag rådet att fortsätta med sömntabletterna, eftersom det faktiskt funkar.
Så då gör jag väl det då. Men bara när jag ska köra bil!
Vi gick igenom teman för vårens akvarellträffar och ett av dem var ”människor”. Ett nytt tema; det brukar vara mera fria tolkningar av hur olika färger uppträder i olika sammanhang, hur lätta eller tunga de är, hur de påverkar varandra, eller hur ljuset faller i landskapet och vilka färger skuggorna får.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där med människor är jag inget bra på och livet är för kort för att jag ska hinna lära mig det ordentligt, så jag kan nog skolka den dan …
Men det gjorde jag ju inte och det var oväntat kul. Och framförallt ska man inte krångla till det. Vi är vikbara på mitten, dvs vid höfterna, benen är också vikbara på mitten, vid knäna. Huvudets storlek bestämmer åldern, med förhållandevis större huvud på barn. Leonardo da Vinci hade god koll på proportionerna.
Det är tacksamt att skissa med en tuschpenna av en billig, ej vattenfast sort, för då kan man gå på med en pensel och lite vatten efteråt och få till skuggor och volym.
Eller också går man på direkt med färgerna. Det svåra är ju att få till olika vinklar och förkortningar, men det är bara att öva på. Det är ju kul att kunna befolka sina scener också, särskilt om jag målar stadslandskap. Det ser så ödsligt ut med gatubilder utan människor; det ger en kuslig efter-katastrofen-känsla.
Nästa gång återgår vi till ordningen igen och testar vad man kan åstadkomma med transparenta färger. DET vill jag ju inte missa!
På sportlovet var vi en vända till Kungsberget i Gästrikland. Den här akvarellen är inget porträtt av Kungsberget, men ändå gjord med lite inspiration från det hållet. 
När vi åkte genom det snöiga landskapet undrade nioåriga Greta över alla dessa ensamma lador, utslängda lite här och där i landskapet. ”Har det verkligen bott människor i de där husen?”
Där jag såg fina kulturminnen, såg hon sorgliga ödehus. Gästrikland har haft ett ambitiöst program för att bevara de gamla ängsladorna, som just inte används längre när bönderna i stället förvarar sitt hö i marshmallows-liknande plastbalar. Jag förklarade för henne att det aldrig varit bostadshus, utan hölador.
”Ängen är åkerns moder” hette det ju, eftersom ängen gav mat till korna under vintern och deras gödsel gav åkern bättre skörd. Ju mer hö man kunde samla i ladorna, desto fler kossor kunde man hålla över vintern och desto mer gödsel fick man till åkrarna.
”Smart!” sa nioåringen, och det var det ju.
Idag är det sju år sedan min sambo Martin dog. Vilket kanske kan ha något samband med gårdagsnattens konstiga dröm. Jag drömmer mycket, men det är sällan jag berättar om mina mycket realistiska och innehållsrika drömmar, men den här får vara med, eftersom… nej, jag vet inte riktigt varför, men så här var det:
Martin och jag satt som vanligt i köket vid Mosebacke där vi bodde i många år. Vi brukade, efter hans pension, sitta och diskutera dagens nyheter en god stund, efter morgonkaffet. Han var extremt kunnig och påläst och rolig att diskutera med. Men den här morgonen – i drömmen alltså – gör han slut med mig. Jag blir förstås bestört och ledsen och framförallt väldigt förvånad. ”Varför”, undrar jag ”du gillar ju mig!” Han svarar lugnt och sakligt att visst har han gillat mig, men nu måste det bli slut mellan oss eftersom jag blivit så tråkig. Jag försöker argumentera en stund: SÅ tråkig har jag väl inte blivit. Framförallt har jag ju inte förändrats särskilt mycket. ”Ledsen,” säger han och viker ihop Dagens Nyheter ”det är som det är. Slut.” Jag har förstås mina funderingar om vad en sån dröm kan betyda, men är öppen för förslag. Någon som har en idé?
Martin var alltid spännande att prata med. Här ett par bilder från olika samtal. Först med min äldsta dotter. Martin lyssnade verkligen och försökte förstå hur man tänkte. Sedan kunde man ha olika åsikter, men han lade sig alltid vinn om att ta tillvara ens bästa argument. Aldrig några försök att dribbla bort andra i en diskussion.
Här diskuterar min bror Gunnar och Martin. Deras diskussioner kunde pågå nätterna igenom! 
En av hans vänner formulerade det träffsäkert: ”Han betydde väldigt mycket för mig med sitt rationellt undersökande sinne och sin oretoriska omtänksamhet (som ett stort hjärta som försöker dölja sig för att inte kunna misstänka sig självt för att yvas över sig). Vi hade tusen samtal om i stort sett allting och jag bär dem starkt inom mig. Hans prestigelöshet gjorde att det ofta blev extra intressant när man hade olika uppfattningar.”
Jag saknar honom.
Jag letar efter skidor som jag kan använda där jag brukade åka skidor förr i tiden. Först åkte jag över ett stort fält, sedan in i skogen, uppför en massa backar och sedan kom belöningen i form av långa utförslöpor och några passager som var som minislalombackar.
Här åkte jag ofta. Berget som jag kämpade uppför ligger till vänster utanför bilden.
För att klara den varierande terrängen hade jag träskidor som var lite bredare än dagens långfärdsskidor, men inte så breda som slalomskidor. Sådana här. Det fiffiga är att man kunde använda olika fästpunkter. 
Fästet framtill användes på slät mark och i uppförsbackar. Den bakre, lägre fästpunkten kopplade man fast pjäxan i när det gick utför. Mycket smidigt! När jag nu letar efter sådana skidor inser jag att de bara finns på museer numera. Så dumt! De var otroligt användbara och under några år använde sådana när jag jobbade som färdledare i Kitzbühel. Det gick utmärkt att ta sig utför Hahnenkamm med dem.
För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.
Sådana kanske det går att hitta idag, men kanske inte riktigt det här bekväma stuket. Dessa två finns i slalomanläggningen vid Kungsberget och går inte att hyra eller köpa. De ställs ut i som stämningsskapande nostalgiföremål.
När jag ser dagens slalomåkare som mödosamt klampar fram i jättelika slalompjäxor, tänker jag att de gamla slalompjäxorna nog kommer tillbaka, för dem kunde man ju till och med ha på sig på after ski. 
Lite dimmigt i Kungsberget idag, men snön går bra att åka på. Visst funkar moderna slalompjäxor när man väl tagit liften opp och bara ska åka utför i slalombacken.
Men skulle man vilja ge sig ut i terrängen på tvären, så att säga, då skulle det vara skönt att kunna lossa bakre fästet och få lite långfärdskänsla. Jag har finkammat nätet efter mina skidor, men hittar bara museiföremål. Om någon har sådana skidor liggande i boden eller på vinden är jag spekulant!
När man går av tunnelbanan vid Slussen och ska upp till Mosebacke är det en mycket stor höjdskillnad. Förr kunde man gå ut på Slussplan och ta Katarinahissen hela vägen upp. Så här såg det ut på den tiden vid Slussen, sett från Katarinahissen. 
En välfungerande knutpunkt för trafiken, där man kunde komma från alla håll till alla håll. Slitet och nedgånget på grund av eftersatt underhåll, men helt och hållet reparabelt.
Möjligheten att ta Katarinahissen upphörde för ungefär tolv år sedan. Sedan kunde man under några år smita in i restaurang Gondolens hiss och smyga upp till bron som leder över till Mosebacke. Sedan stängde Gondolen.
Då skulle man i stället kunna ta rulltrapporna upp till Götgatan och fortsätta därifrån till Mosebacke. Det innebär visserligen att man måste kämpa uppför ytterligare en backe, men man har i alla fall kommit lite mer än halvvägs. Men, just rulltrapporna vid Slussen verkar vara i extra stort behov av reparation. De funkar ofta inte.
I värsta fall är samtliga avstängda och då handlar det om mycket långa och jobbiga trappor som man måste gå uppför. (Det står på skylten att reparationen ska vara klar den 29 februari. Det måste jag kolla. Datumet har redan ändrats några gånger. )
Glädjen var stor för ett par månader sedan, då Slussenprojektet stolt tillkännagav att Katarinahissen fungerar igen. Hurra! Så smidigt att kunna åka upp hela vägen, särskilt om man kämpar med en tung barnvagn i snömodden.
Jag drog en lättnadens suck och tog hissen upp. En gång. Sedan hände något som verkar lite oklart, men resultatet blev i alla fall att hissen är avstängd, tills vidare.
Vi är en tålmodig befolkning och ibland önskar jag mig lite mer franska tag. När slussenprojektet startade var propagandainsatserna intensiva. Vi fick ta del av många tjusiga bilder om hur fint det skulle bli. 
Ungefär såhär skulle det se ut idag, enligt slussenprojektets informatörer. Det gör det inte.
Kostnaderna skenar. Bussterminalen i Katarinaberget, för Nackabussarna, hade en budgeten på 1,4 miljarder, men har sedan förra vintern en ny budget på totalt 5,7 miljarder kronor, mer än fyra gånger så mycket! Dessutom är projektet försenat och lär bli klart ungefär samtidigt som tunnelbanan till Nacka; då kommer behovet av en bussterminal att vara rätt begränsat.
I går såg det ut så här vid Slussenbygget. Jag tänker, som så ofta: varför är inte alla jättearga hela tiden?
I USA har ”Enshittification” utnämnts till årets nyord 1923, av American Dialect Society. Det är svåröversatt. ”Förskitligande” ligger väl närmast till hands. Det myntades av författaren Cory Doctorov för att beskriva hur digitala appar och plattformar försämras vartefter.
Om du inte betalar för det är du inte kund. Du är produkten som säljs.
Först är de bra och drar till sig många användare, sedan ökar mängden annonser, eller kraven på ”uppdateringar” som innebär att du måste lämnar ifrån dig uppgifter, som kan säljas vidare.
I andra fall kan det vara en användaravgift, som till en början är en struntsumma, men som efter ett par år höjs med 25-30 %. Då är man såpass fast att man betalar, om än under protest.
Facebook är kanske det tydligaste exemplet, där algoritmernas styrning och det tilltagande annonsflödet gör tjänsten alltmer ointressant. Men å andra sidan: många kompisar finns där, man får ett och annat användbart tips, vissa grupper är intressanta, så visst, jag fortsätter med Facebook, dock som ganska passiv användare.
Jag har blivit erbjuden allehanda innovativa digitaliserade produkter. När det gamla kylskåpet i stugan på landet pajade, tyckte kylskåpsförsäljaren att jag skulle unna mig ett interaktivt kylskåp som kunde hålla reda på vad jag behövde köpa.
Jag fick just ett meddelande från vår spis. Tydligen undrar den varför vi överhuvudtaget köpte den, när vi beställer hem färdiglagat hela tiden.
Jag sa att jag inte ville ha ett kylskåp som tjatar på mig. Men försäljaren gav sig inte så lätt: ”Du kan till och med starta tvättmaskinen via kylskåpet!”
Tack, men nej tack. Jag vill inte ha kylskåp, spisar, andra vitvaror eller prylar, som lägger sig i mitt liv.
Ett bra exempel på förskitligande är mina nya kökslampor. Tidigare brukade jag byta glödlampor varje gång jag skulle måla, så att jag fick ett starkare, mer dagsljusliknande ljus.
De här nya lamporna ställer jag om med hjälp av en app: mysbelysning eller fullt dagsljus och allt däremellan. Till skillnad från en dimmer kan jag alltså inte bara växla mellan svagare och starkare ljus utan också mellan varmare och kallare. Mycket praktiskt. MEN nyligen dök det upp ett meddelande att jag måste uppdatera lamporna för att kunna använda dem. Uppdatera lampor!? Det innebar att jag måste lämna fler uppgifter om mig själv än jag är riktigt bekväm med. Men å andra sidan: de är så praktiska att jag vill kunna fortsätta att använda dem.
Jag för en lågintensiv kamp mot onödig digitalisering och appifiering. Jag tjatar på parkeringsgaraget om att få en nyckel till dörren, i stället för den app som jag måste använda nu. Om jag tappar bort min mobil eller när den laddar ur kommer jag inte in i garaget.
Jag titta gärna på DVD-filmer i stället för strömmade filmer på nätet. Jag har en CD-samling som täcker en stor del för mina musikbehov, resten får jag via FM-radio. Mina förstärkare och högtalare är inte interaktiva. Min dammsugare är helt ouppkopplad. Min bil har de funktioner jag behöver, utan att jag prenumererar på olika tjänster.
Mitt mål är att kunna klara mig hyfsat även om olika digitala tjänster pajar. Jag har en bra bit kvar, som till exempel betalningsfunktioner av olika slag. Swish, till exempel, är ju oslagbart smidigt …
Idag är det semikolonets dag, en dag värd att uppmärksamma eftersom det är ett användbart, men ibland lite förtalat, skiljetecken. Den 6 februari är inte dess födelsedag, utan dess populariserares dödsdag. Aldus Manutius var boktryckare i Venedig och levde 1450 – 1515. År 1496 använde han det första semikolonet i tryck. Manutius verkade under en tid då skiljetecken började tas i mer allmänt bruk och han tyckte att det behövdes något ”mellan komma och punkt”.
I boken 
Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.
Om man går igenom olika språkvårdsråd om semikolon är den vanligaste att det handlar om att binda ihop meningar för att understryka ett samband. Semikolon verkar vara vanligare i det engelska språket, särskilt när man vill gruppera i en längre uppräkning.
Men alla är inte lika förtjusta; man stöter också på rådet att undvika semikolon överhuvudtaget, både i engelsktalande länder och i Sverige. Det tycker jag vore synd.
Kurt Vonnegut har sagt: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting.” Det har han fått mycket däng för, av språkintresserade såväl som i HBTQI-kretsar.
Dagen till ära har jag beställt Semicolon av . Den har underrubriken The Past, Present, and Future of a Misunderstood Mark.
Watson diskuterar utöver semikolonets användbarhet också risken att det kan bidra till prestationsångest; i semikolon finns våra språkambitioners brännpunkt, sådant som hör ihop med klass och utbildning. Det är också ett tecken som lätt skapar konflikt. Bland de mer spektakulära incidenterna som skildras i boken finns en duell 1837, mellan två juristprofessorer vid Université de Paris: semikolon eller ej och i så fall var.
Boken är skriven i USA, där semikolon kanske är mer kontroversiellt än här, särskilt bland författare. “Det mest modlösa, femininiserade och ytterst oanvändbara skiljetecken som någonsin uppfunnits” säger James J. Kilpatrick. “Det enda det gör är att visa att du studerat på universitet” säger Kurt Vonnegut. “Fult som en fästing på en hundmage” säger Donald Barthelme.
OK, Semikolon är kanske inte den vanliga bruksprosans främsta skiljetecken. Men det kan skapa stil och rytm, samband och kanske komplexitet. Watson diskuterar olika prosastilar: tydlighet och direkthet kontra en sensibilitet, som också intresserar sig för mångtydighet.
Det låter ju rätt subtilt. Personligen tycker jag helt enkelt att ett semikolon är användbart när ett komma är för svagt och en punkt är för starkt.
Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.
Hon hälsade farfar och hans familj välkomna, när de kom sjövägen till sitt nya hem 1905.
Min farbror, som då var fyra år mindes hur mäktig den var, redan då. Det var han som sedan tog över huset efter farfar och farmor. Alen kallade han alltid kärleksfullt för ”Den gamla damen”.
Hon lutar sig lite ut över sjön och ser ut som om hon har lust att hoppa i.
Hon har också sträckt en arm in över land, en kraftig gren som det gick att sitta på och dingla med benen. Under några år på 1940-talet fanns det en gunga där. Gungan togs ner med motiveringen: ”Den där grenen kan inte hålla hur länge som helst.”
Alen, med sin kraftigt böjda gren har blivit ett slags signatur för farfarsstugan. Den är gissningsvis en av Sveriges mest fotograferade alar. 
Sommar …
… som vinter.
Hon har sett nya generationer lära sig simma, sett nya byggnader växa upp, bevittnat växlande fiskelycka, dragkamper och grillkvällar.
På senare år har vi varit försiktiga med att ställa barnvagnar med barn i, under den där långa grenen, även om det är frestande att använda skuggan under den. 
Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!
Vi ska se till att amputationen blir så välgjord som det bara går. Ett rent fint snitt. Kanske sårsalva på det? Det finns lite olika åsikter om det är en bra idé med sårsalva på träd. Någon som vet?
”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Farmors höns har varit med förr. De hade det bra och värpte sällsynt goda ägg.
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!