För ett år sedan skrev jag om hur SL:s kortläsare passar på att norpa lite extra pengar när jag passerar med månadskort i spärren. Jag fick ett nonchalant svar från SL:
Jag förstår att man som resenär blir frågvis när det dras pengar från ditt konto trots att du har en giltigt 30-dagarsbiljett. Kortläsaren har dragit en enkelbiljett från ditt betalkort trots att du har en giltig biljett på ditt SL kort, eftersom läsaren är väldigt känslig av sig.
Önskar dig en fortsatt trevlig söndag!
När jag nyligen (av en helt annan anledning) gick igenom förra årets utbetalningar från mitt konto upptäckte jag flera sådana där SL-betalningar. Totalt nästan 500 kronor för enstaka fullprisbiljetter, trots att jag 1. använder månadskort, 2. är pensionär och 3. alltid har mitt Visa-kort i tryggt förvar i min handväska. SL-kortet hanterar jag – vis av tidigare erfarenheter – helt separat från Visa-kortet, vanligtvis löst i fickan.
Jag ringde SL och medan jag väntade i telefonkön påminde jag mig själv att jag inte skulle låta min irritation gå ut över den stackare som tog emot samtalet. Jag hann knappt förklara varför jag ringde förrän jag blev uppläxad: ”Du ska inte lägga på plånboken med Visa-kortet på kortläsaren!” Jag invände att det gör jag ju inte … men avbröts av SL-mannen: ”Resenärerna måste lära sig att hantera sina betalkort mer ansvarsfullt!” Jag föreslog att han skulle lyssna på min förklaring och vid det laget var min ton kanske en smula irriterad. Då sa SL-mannen: ”Hej då, ha en bra dag!” och la på.
Tror ni jag har en chans att få tillbaka pengarna? Jag tror att det blir svårt. Först måste jag ange kortnumret på det SL-kort som jag använde när de extra betalningarna drogs från mitt Visa-kort. Det SL-kortet låg löst i min jackficka och stals under en julmarknad den 21 december. Sedan måste jag gå in på SL:s hemsida (vilket är en utmaning även för en hemsidesvan person), logga in och leta upp kvitton för fullprisbiljetterna som dragits felaktigt. Problemet är att sådana kvitton bara sparas i ett år. Sedan raderas de. Mitt bankkontoutdrag gills inte.

De flesta felaktiga betalningarna skedde första kvartalet förra året. Så det är nog lite kört för min del.
Det enda positiva med allt detta är att jag köpte mig en bra cykel i april förra året, för att slippa åka med SL annat än i nödfall.
DN skrev för ett tag sedan om problemet med SL:s kleptomani, men SL svarade även på den artikeln att det är resenärernas ansvar att se till att ”hantera sina betalkort ansvarsfullt”.
För ett år sedan tipsades jag om att det finns ett slags betalkortsskydd som man kan lägga in sitt kort i. Dags att köpa ett sånt, tror jag.
Det råder Valborgsmässoförvirring i landet. 
Jag har svårt att tänka mig att svenska folket stillatigande finner sig i att avstå från sina lokala vårbrasor. Tidningen Norra Halland rapporterar:
I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.
Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen. 
”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”
Coca-cola! Familjen reste till Norge kring 1950 och då var Coco-cola förbjudet i Sverige, men inte i Norge. Brorsan och jag fick dela på en flaska. Det var stort!

Om jag halverar minidosen av en insomningstablett funkar det hur bra som helst. ”Åga”-känslan slås ut, jag sover som en stock i nio timmar, vaknar pigg och fräsch som en nyponros och kan köra många mil utan att bli det minsta trött.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det där med människor är jag inget bra på och livet är för kort för att jag ska hinna lära mig det ordentligt, så jag kan nog skolka den dan …






Martin var alltid spännande att prata med. Här ett par bilder från olika samtal. Först med min äldsta dotter. Martin lyssnade verkligen och försökte förstå hur man tänkte. Sedan kunde man ha olika åsikter, men han lade sig alltid vinn om att ta tillvara ens bästa argument. Aldrig några försök att dribbla bort andra i en diskussion.


För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.


”Vi producerade våra egna kycklingar, kläckte i en amerikansk maskin ”Buckeye” som drevs av fotogen. Fanns tupp i hönsgården använde vi hemägg men för att få andra hönsraser beställde mormor per postorder från ett hönseri och äggen kom med bussen
och lastades av på mjölkbordet.
Äggen lades på ett nät i maskinen och under ställdes ett fat med vatten. På äggen ritades kryss för att man måste vända dem en gång om dagen och då visste man ju att alla äggen var vända. Detta förfarande skulle imitera hur en hönsmamma tog hand om sina ägg.
Det tog tre veckor och sista dygnet måste det vara helsvart i maskin när kycklingarna hackade sig igenom skalen. Man såg inte men hörde plötsligt hur små kycklingfötter traskade runt på nätet. Då var det dags sticka in handen och plocka ut de små liven och stoppa dem i en s k fostermor – en låda med en värmelampa. Grus och små grästuvor gjorde det trivsamt att vandra runt på och efter några dagar släpptes kycklingarna ut i en större låda. Kycklingfoder gjordes hemma och bestod av hårdkokta hackade ägg, skorpsmulor och finhackad klöver eller nässlor.”
Farmors höns har varit med förr. De hade det bra och värpte sällsynt goda ägg.
Kycklingfoder på ägg, skorpsmulor, klöver och nässlor! Jag undrar vad de får idag i de stora kycklingfabrikerna, men jag vill nog helst slippa veta.
(En av anledningarna till att våra hav töms på småfisk kan vara att de går till hönsfoder.)
Om det går att få ordning på hönsen och tupparna och äggproduktionen, så att det sker under trevligare former för alla inblandade, är det såvitt jag förstår ett någorlunda miljövänligt och ekonomiskt sätt att producera mat.
I fortsättningen ska jag hålla utkik efter möjligheter att adoptera en tupp och jag kommer att kolla om det går att köpa tupp på saluhallen, för hur ska man annars kunna göra coq au vin?
Solen skiner och det ser ut att bli en finfin påskafton. Här ska pyntas påskris och gömmas påskägg.
Jag önskar alla en riktigt glad påsk!