Här kommer, helt oväntat, lite odlingstips. Jag är ju verkligen ingen odlingsexpert och har till exempel inte alls lyckats hålla min farbrors fina trädgård i det skick han lämnade den när jag sedan tog över. Desto mer glädjande då, när ett och annat fungerar.
Det går åt rätt mycket basilika i en familj med sju barnbarn som, i likhet med sina föräldrar, alla gillar pesto. En kruka från matbutiken går snabbt åt. Så nu odlar jag i stället min egen basilika, med framgång! Plus lite annat grönt och gott. Här är delar av odlingarna som fått flytta in från solgasset på balkongen.
Det började med att ett av barnbarnen ville plantera några basilikafrön som han fått i skolan. Så det gjorde vi.
När plantorna väl kom upp var de ganska rangliga, så jag klippte av dem, satte ranglet i vatten och efter någon vecka hade de fått rötter.
Vi planterade ranglet, i bra jord och när de växt till sig var de lite frodigare än moderplantan, med kraftigare stjälkar.
Efter ett tag kunde jag toppa även de nya plantorna och på så sätt har det blivit en basilikaskog.
Det fiffiga är att man kan använda bladen från stjälkarna som man planterar om.
Man klipper av stjälken på ett strategiskt ställe där det finns en bladrosett. Sedan plockar man av de flesta bladen på den avklippta biten – det räcker att ha kvar de fyra toppbladen för att den nya plantan ska klara sig. 
Eller också låter man bladen sitta kvar till man behöver dem, det verkar gå bra det också.
Sporrad av basilikaframgångarna har jag testat på lite andra plantor. Funkar det till exempel att toppa myntan på samma sätt? Jajamen, det går utmärkt. (Nu kommer kanske någon att invända att det är svårare att hejda mynta än att föröka den, men det gäller inte mina tynande myntaodlingar.)
Och tomatplantorna som måste tjuvas, alltså de där små extrakvistarna som växer ut i bladvecken och tar näring från plantan i onödan, kan man plantera dem? Det känns alltid konstigt att ta bort de fina små kvistarna och slänga dem.
Vi får se hur det går. Jag har satt dem i vatten och de börjar få små rötter.
Om de så småningom också får tomater får vi veta längre fram i sommar.
I vintras knäcktes hennes kraftiga arm, som hon sträckt in över land. Snötyngderna blev henne till sist övermäktiga. 
Hon ger inte upp så lätt, den gamla damen!
Här har jag kvistat av den kraftiga grenen. Om någon är pigg på att göra träskedar eller träskor finns det virke att hämta. Just al lär vara extra bra till det. Den där kraftiga grenen är tjock som en ordinär trädstam och den del som ligger längst bort i bild, med mossa på, ser ut som en krokodil på väg ner i sjön.
Där möttes jag av en ny värld. Det var tomt i receptionen. Det enda tecknet på mänsklig närvaro var en handskriven lapp att kölappsautomaten var trasig.
Det finns också kriminella som försett sig med kraftfulla scanners som kan läsa av ett betalkort på en halvmeters håll, men hittills är det bara SL som agerat digital ficktjuv mot mig.
Nu har jag köpt ett blockerings-fodral och ska ge mig ut på stan för att kolla om det funkar.
Om skyddet inte fungerar förlorar jag 42 kronor för resan, i stället för att betala ingenting när jag använder mitt månadskort.
Det råder Valborgsmässoförvirring i landet. 
Jag har svårt att tänka mig att svenska folket stillatigande finner sig i att avstå från sina lokala vårbrasor. Tidningen Norra Halland rapporterar:
I förrgår var jag på en ovanligt trevlig släppfest för en ny bok: Head Hammer Man, med undertiteln ”Horndals bortglömde hjälte”. Författare är Henrik Levahn, uppväxt i Horndal, en bruksort i södra Dalarna, och medlem i metalbandet Horndal. Många av bandets låtar handlar om det nedlagda järnverket i Horndal och de hävdar därför att de inte spelar heavy metal, utan rusty metal.
Boksläppet hölls på Henriks arbetsplats, lokaler som bland annat innehåller en gammal kolkällare. Ovanför dem ser man del av öppningen där kolet en gång hälldes ner i källaren. Nu fick trappen ner till källaren fungera som scen. 
”Här på Horndal är endast hyttan i gång, valsverket står fortfarande, de gamla hyttarbetarna äro hotade med vräkning ur rummen till lördagen, en familj har bedt att få komma hit och vi hade ej hjärta att neka dem.”
Coca-cola! Familjen reste till Norge kring 1950 och då var Coco-cola förbjudet i Sverige, men inte i Norge. Brorsan och jag fick dela på en flaska. Det var stort!
