Den vanligaste repliken under förra veckans akvarellkurs på Korsika var nog: ”Den är inte klar än!” För så är det ju. Man håller på och håller på och antingen blir man aldrig klar, eller också överarbetar man målningen tills den dör. Lärorikt, det också.
Här är en snabbskiss på hotell Napoleon, i kuststaden Île Rousse. Om man råkar få ett av tornrummen har man inte bara ett, utan fyra fönster ”with a view”.
Nedanför hotellet ligger stadens torg, med plataner och caféer och på andra sidan torget tar stranden vid. Nära till allt och många lämpliga motiv, alltså.
Och vad målar man då?
Jo första dagen kom jag inte längre än till hotellets bakgård. Det motivet ägnade jag ganska mycket tid. Där fanns några trevliga fasader, flera cypresser och ett mäktigt pinjeträd. Och ett par bilar.

När jag funderar över vad jag lärde mig under veckan är det nog framförallt två saker:
1. Det är inte så dumt att göra en skiss först. Mina bakgårdsmålningar körde jag utan att skissa och ena gången blev bilarna som små leksaksbilar i förhållande till hus och träd och andra gången blev proportionerna på husen så knasiga, att det mer såg ut som små uthus.
2. Det är inte farligt att rita människor. Mina målningar brukar vara lite folktomma. Kanske för att jag fått för mig att det är för svårt att rita människor och kanske för att det känns påträngande. Nu gjorde jag några försök och folk märker faktiskt inte att man sitter och ritar av dem! Dag två tog jag mig alltså till torget.
Det är bra att anteckna information om färger och sånt på en svartvit skiss. Även om man ändrar det när man målar, kan det vara bra att veta vilken färg markisen har och om caféborden är vita eller svarta. Man kan förstås ha med sig ett litet målarkit, men då blir det mer ”offentligt” målande. Det är mycket lättare att skissa i smyg med en tuschpenna.

Jag lade märke till mannen längst ner till vänster, för han verkade lika kaffesugen som jag. Han liksom sööög i sig kaffet, njutningsfullt!
Sen gav jag mig ut på stan, och till stranden, men det kommer i ett senare inlägg.
Precis utanför ingången var det något som rörde sig, storlek och färg som en stor råtta.
Vi försökte hålla distans samtidigt som vi lotsade den så gott det gick och såg till att den inte gick ut i gatan. Den slank runt hörnet som ser ut så här på dagarna.







Sedan läste Lars Hjertner, som sig bör, en Johan-Olov-novell. Novellerna lämpar sig ovanligt bra för högläsning och uppskattades mycket på den tiden då Johan-Olov själv läste dem i radio under 40-talet.
Här sitter den blivande mästersmeden och lyssnar på Lars Hjertners motivering till Årets mästersmed. Möjligen funderar hon på om det kan vara någon hon känner, kanske rentav någon kollega.
Och på nästa bild står en lika glad som överraskad Mästersmed 2024, framför den vedbod som en gång användes av dem som bodde i Tvåbo. Hon heter Maria Backåkers Lee och i motiveringen står bland annat:
Men hur kunde jag missa att dokumentera alla kakfat och tårtor? De var många och det var mycket gott!
Vi var och såg Insidan ut 2, nioåringen, sjuåringen och jag, häromdagen. Det är uppföljaren till den populära filmen Inside out, som kom 2015. Huvudpersonen är Jenny (Riley i originalversionen) och hennes olika känslor, när familjen flyttar till San Francisco. Ny skola, nytt klimat, nya kompisar.
Som när vi firat diverse bemärkelsedagar och det råkade bli ovanligt mycket choklad, lördagsgodis, kladdkaka, födelsedagschokladtårta och fondue med chokladdoppade jordgubbar.
Deras Visby, kanske?
Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.

Uppdatering den 3 augusti:
Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.
Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.
Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!
Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.
Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.
För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”

Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.
Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan: ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.
Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.

