Nya känslor, nya färger

Postat den 3 augusti, 2024 av Karin

Vi var och såg Insidan ut 2, nioåringen, sjuåringen och jag, häromdagen. Det är uppföljaren till den populära filmen Inside out, som kom 2015. Huvudpersonen är Jenny (Riley i originalversionen) och hennes olika känslor, när familjen flyttar till San Francisco. Ny skola, nytt klimat, nya kompisar.

Glädje, Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod håller till i huvudkontoret och försöker tackla Jennys anpassning till det nya livet. Alla är färgkodade: glädjen är gul, rädslan lila, ilskan röd, avskyn grön och vemodet blå. Färgvalet kan ju diskuteras – och har diskuterats livligt – men man vänjer sig.

I tvåan är Jenny i puberteten och då dyker några nya känslor upp: Ängslan (orange), Pinsamhet (rosa), Avund (turkos) och Ennui (dvs leda, som är indigo). På bilden är alla känslorna med, utom Ennui, som ligger i någon vrå och är uttråkad.

Vi gillade filmen alla tre och den ger upphov till intressanta diskussioner och kommentarer.

Som när vi firat diverse bemärkelsedagar och det råkade bli ovanligt mycket choklad, lördagsgodis, kladdkaka, födelsedagschokladtårta och fondue med chokladdoppade jordgubbar.

Jättegott, men i mäktigaste laget till och med för en chokladentusiast, som nioåringen. Efter några dagars chokladfrossande utbrast hon: ”Vad är det med mig?! Det känns som om jag har fått nog med choklad – en helt ny känsla! Har jag hamnat i puberteten?”

Publicerat i Att tolka, Debatt, färg, film, Förebild, Livet | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Festprissarna drar vidare

Postat den 28 juli, 2024 av Karin

Humlor, fjärilar och bin i mina trakter beter sig ungefär som de där ungdomarna som vanligtvis brukar hänga i området kring Stureplan i Stockholm. På sommaren drar de runt på så kallade Stockholmsveckor, dvs festveckor, i Visby, Båstad och andra ställen.

Här har vi en närbild på ett par medlemmar i det festsugna gänget som hänger kring stjärnflockorna i rabatten. Deras Visby, kanske?

Efter en vecka eller två drar de vidare för att festa i Båstad, eller vid axveronikan.

Sedan, troligen nästa vecka, brukar de dra vidare till den magiskt blå alpmartornen som kanske motsvarar Stureplansgängets S:t Tropez.

Jag kan inte ta åt mig äran av denna sommarfestmeny för humlor och bin. Det var min farbror Erland (som jag berättat om tidigare) som såg till att planera så att det skulle finnas godsaker för alla under hela säsongen. Rabatten som han anlade kring 1960 står där än, med minimal skötsel (somliga skulle nog säga trots vanskötsel). Så imponerande!

Uppdatering 31 juli: Hos syrran lajvar snäckorna som pollinatörer. Ska bli spännande att höra hur det gick sen!

 

Syrran forskade vidare och fick följande svar av Ted von Proschwitz på Göteborgs naturhistoriska museum.

Tack för fråga och bilder. Detta är inte trädgårdssnäckor
(Cepaea hortensis), utan fläcklundsnäckor (Arianta arbustorum).
Om du tittar på skalet så finns där många små, oregelbundna,
ljusa fläckar – de är typiska för fläcklundsnäckan men saknas
hos trädgårdssnäckan.

Snäckor orienterar sig nästan helt med luktsinnet och det är
med det de finner favoritväxter att äta. När kronbladen (bollarna) börjar bli utblommade och bryts ner utsänder de dofter som lockar snäckorna att klättra upp och äta.

Halvvissna kronblad på bolltistlar är alltså en snäckdelikatess! Vem hade kunnat ana det!

Uppdatering den 3 augusti:

I kommentarerna tipsar Staffan om att duscha växtligheten för fjärilarnas skull. Det gjorde jag, och genast dök denna upp och satt till och med stilla så länge att jag fick en suddig bild.

Kan det vara en silverstreckad pärlemorfjäril? Eller någon annan sorts pärlemorfjäril? Den lät mig inte kolla under vingarna, vilket annars är bästa sättet att ”arta” dem, hörde jag just på Naturmorgon i P1.

Publicerat i Blommor och bin, Livet, Miljö, Natur, Planering, Trädgård | Etiketter , , , , , | 24 kommentarer

Fruntimmersdags!

Postat den 20 juli, 2024 av Karin

Fruntimmersveckan inleddes i förrgår med Fredrik. Grattis i efterskott, alla Fredrikar, känn er hedrade att ni får vara med i detta festliga sammanhang! I går, den 19:e juli, var det Saras tur och i dag Margareta.

Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.

Jag vill passa på att gratta alla Margaretor och särskilt min mamma Greta. Hon hette egentligen Anna Margareta, men kallades aldrig något annat än Greta. Bilden är tagen när hon var sköterskeelev vid Falu lasarett, på 1930-talet.

Just som hon skulle börja arbeta som sjuksköterska kom det annat emellan (min bror). Hon flyttade till min pappa i Horndal och jobbade sedan i stället på hans snickarverkstad i alla år, tills den avvecklades kring 1970.

Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.

Hon tog alltså körkort när hon var 56 år och köpte en bil på auktion för 500 kronor, för att kunna ta jobb där det fanns. Den första bilen höll inte så länge, så hon köpte en billig Morris Minor i stället.  Den var lite sönderfallande, men mamma tejpade över rostskadorna med stickers, till exempel med texten: ”Stolen from the British Motor Museum.” Efter ett tag fick hon jobb på ett äldreboende någon mil bort.

Tillbaka, på sätt och vis, i jobbet hon utbildat sig för.

Jag blev påmind om det häromdagen, när jag fikade på By gammelgård. I den vackra salen på övervåningen satt ett träsnitt av en Horndalskonstnär, Verner Smedman. Eftersom tavlan är glasad var den svår att fotografera, men jag lyckades i alla fall fånga en viktig detalj, utan glasblänk.

Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!

Publicerat i Förebild, Livet, Planering | Etiketter , , | 20 kommentarer

Europas sista stora almbestånd finns på Gotland

Postat den 8 juli, 2024 av Karin

Det är lite oklart när almsjukan tog sig norr om Dalälven. Jag tror att det var 2014, men det rapporterades inte förrän 2015. I början uppmanade länsstyrelsen oss att rapportera sjuka träd, för åtgärd. Den uppmaningen ändrades snabbt till att INTE rapportera, eftersom det gått för långt. Det fanns ingen chans att rädda beståndet.

Nu uppmanas vi i stället att rapportera om det finns almar som klarat sig, eftersom de kan vara motståndskraftiga mot almsjukan och kanske kan användas i förökningsprojekt av friska almar.

Vi spanar och tänker att den där almen, den verkar ha klarat sig.

Men nästa gång vi kollar har löven gulnat, skrumpnat och börjar falla av.

Snart står där spökträd, som riskerar att falla när som helst. Det kan gå mycket fort, på ett par veckor bara. De träd som står nära vägen och huset måste sågas ner. De som finns längre bort från huset faller som plockepinn i oordnade former. Det finns ingen chans att hinna med att såga upp och forsla bort. Mycket skrämmande alltihop.

Men på Gotland satte man in motåtgärder snabbt för att bevara almarna och det lönade sig! Gotland har idag Europas största bestånd av almar; en halv miljon almar står kvar på ön, 90% av almarna som fanns innan almsjukan kom till Sverige.

På Öland, där almsjukan aldrig bekämpats, återstår endast omkring 10 procent av almarna.

Nu minskar dock anslagen från regeringen för naturvårdande insatser och det börjar se mörkt ut, även för almarna på Gotland. Man måste sannolikt pausa bekämpningen mot  almsjukan på Gotland och då är alla tidigare ansträngningar liksom bortkastade.

Finns det en motsats till talesättet att man inte ska kasta goda pengar efter dåliga? Här handlar det om att inte låta goda pengar som man satsat vara förgäves, genom att låta almsjukan ta över på grund av minskade anslag.

Publicerat i Debatt, Förebild, Miljö, När det skiter sig, Natur, Planering, Politik, Trädgård | Etiketter , , | 12 kommentarer

Kampen går vidare

Postat den 1 juli, 2024 av Karin

För ett år sedan utropade jag (möjligen något förhastat) att jag skulle ”make the perennrabatten great again”. Det handlade om min farbror Erlands fina rabatt som han anlade någon gång på 1950-talet, när de bara var tre i hushållet och då han inte behövde odla potatis överallt.

Så här såg den ut i sin krafts dagar och mycket av det han satsade på finns kvar än i dag, som lysing, betonika, stjärnflocka, axveronika – och det som vi ser längst bak: en plymspeirea.

Plymspirea är effektfull och extremt lättodlad. Jag skulle nog snarare klassa den som en av de mer invasiva växterna i landet.

När Martin och jag tog över huset och trädgården på 1990-talet fanns det plymspireta lite varstans. Jag försökte hålla dem i schack och fick hjälp av en kompis som hälsade på. Vi grävde och grävde, för plymspirean är inte lätt att gräva upp. Den bildar massiva, mycket stora rotknölar.

När vi blivit av med tillräckligt många bestånd, som vi lagt i svarta plastsäckar för att dö, åkte vi till handelsträdgården för att köpa något trevligare och mindre spridningsbenäget. Det första vi såg när vi kom dit var ett bord med stora krukor med plymspirea. Min kompis blev chockad och frågade förundrad om folk verkligen köper sådana med flit. Och om det inte finns någon varningstext, ungefär som på cigarrettpaket.

Jag har inte riktigt lyckats göra perennrabatten great again, även om den är i någorlunda skick och jag har inte hållit undan plymspirean som jag borde. Så här ser rabatten ut från andra hållet idag.

I stället för en mäktig plymspirea står nu, längst bort från huset, en betydligt mer lätthanterlig gillenia, med sina söta vita stjärnlika blommor. MEN, gissa vad som dykt upp i andra änden, närmast huset? Just precis, en nyetablerad plymspirea!

De finns överallt och gör mig GALEN. Så här ser det ut från sjösidan.

Jag har jobbat idag med att ta bort blomklasarna, men det var nog i senaste laget. De fröar redan av sig och dessutom verkar deras frön vara rena nyspulvret.

Men det är ändå värt att ta bort dem, för de blir så trista när de vissnar. Till skillnad från många andra fröställningar, som gärna får stå kvar och bilda dekorativa vinterståndare, ser de bara hängiga och deprimerande ut.  Så här ser de ut när de vissnat och det blir ju ingen människa glad av. A luta continua!

Publicerat i Allmänheten varnas, Att odla, Blommor och bin, När det skiter sig, Trädgård | Etiketter , , , , | 16 kommentarer

Sveriges mest mobbade

Postat den 24 juni, 2024 av Karin

Nyligen röjde jag i en försummad slänt och precis nedanför en terrass blev det en lämplig liten hylla för en minirabatt. Jag plockade ihop vad som fanns i handelsträdgården, som stänger för säsongen vid midsommar. Det som var kvar var mest exemplar av Sveriges mest mobbade blommor.

Där fanns till exempel lobelia, som trädgårdsexperten John Taylor fnös åt i radio häromveckan:  ”Varför envisas folk med att ha den ointressanta blomman överallt?” Jag tycker om den pigga blå färgen och gillar att den är så lättskött. Sen hittade jag en fin begonia som får vara med trots att många tycker att det är en blomma som bara passar på kyrkogårdar. Och så har vi såklart tagetes, som anses vara trååååkig. Till sist några petunior, som blommar snällt en stor del av sommaren och som kräver minimalt med skötsel, men som ändå är den kanske mest mobbade av alla.

Sedan köpte jag en trädgårdstidning häromdagen och vad hittar jag väl där? Jo intervjuer med några trädgårdsexperter om blommor som de ändrat uppfattning om.

John Taylor är med, förstås, och han har ändrat sig. Inte om lobelia, men väl om tagetes, som han numera anser vara både vacker och användbar i många sammanhang. Lotta Lundgren håller med och lovordar allehanda tagetessorter och kanske särskilt tagetes patula ”vars växtkraft och allmänt glada stil är ett föredöme för oss alla”.

Hanna Wendelbo har i stället gått från att älska jättedaggkåpa till att numera varna för den. Den tillhör de så kallat tacksamma växterna och vill det sig illa, menar hon, kan de ta över helt och hållet. Jag tycker nog att det är bra att den försvarar sin plats mot till exempel kirskålen som annars hotar att kväva all annan växtlighet.

Den limegröna jättedaggkåpan gör sig bra tillsammans med så gott som alla färger, men klarar sig bra på egen hand också.

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Trädgård | Etiketter , , , , , , | 18 kommentarer

Hur gick det sedan?

Postat den 20 juni, 2024 av Karin

Jo så här gick det sedan med frågan om amerikansk närvaro på 17 baser i Sverige. I förrgår kväll röstade riksdagen om DCA-avtalet, efter en ovanligt lång debatt. Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot; i andra hand ville de se att beslutet skjuts upp så att det blir mer tid för debatt. Det tycker jag också var en bra idé, men riksdagens majoritet ville annorlunda.

Så nu handlar det, som Karl Vennberg skrev en gång, om att hantera sin besvikelse. Och inse att demokrati ofta gör oss besvikna, som Ludvig Beckman, professor i statsvetenskap konstaterat i olika sammanhang och böcker. Demokratin innebär att vi långt ifrån alltid får som vi vill. Själva meningen med demokrati är att makten ska spridas, inte samlas hos en enda individ eller grupp. (Ja, ja, tänker jag, men ÄNDÅ! )

Jag får väl gå in i midsommar-mood så länge och försöka hantera besvikelsen på måndag.

Här har jag hittat en bild från tiden som färdledare för Club 33, en researrangör för ungdomar upp till 33 år. Vi fixar midsommarstång i Westerland, som är huvudort på den lilla tyska badön Sylt.

På norra delen, kanske det är bäst att tillägga, eftersom ön är känd för sina nudistbad på södra delen. Söderut är det Textilfrei, som det heter. Badstränderna på norra delen kallas för Manhattan (Man hat an = man har på sig).

En riktigt trevlig midsommar önskar jag alla!

Publicerat i Att resa, DCA, Livet, Midsommar, När det skiter sig, Politik | Etiketter , , | 4 kommentarer

Bra förslag om rådrum och debatt

Postat den 13 juni, 2024 av Karin

Idag har avtalet om militärt samarbete med USA, DCA-avtalet, behandlats i riksdagens utrikesutskott och den 18 juni ska riksdagen ta ställning till det. Sex av åtta partier är för avtalet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot. Vänsterpartiet föreslår ett uppskov med beslutet, genom en vilandeförklaring. Det innebär att en sjättedel av riksdagens ledamöter kan begära att ett beslut skjuts upp, om det är viktigt (förenklat uttryckt).

Minns ni debatterna, uppropen, kampanjerna, rubrikerna, artiklarna och TV-programmen när det gällde om 16-åringar ska få besluta om vilket juridiskt kön de vill ha.

Den uppmärksamheten har DCA-frågan inte fått.

Jan Guillou skrev en artikel i februari, som just ingen brydde sig om och en uppföljande debatt som han hoppades på uteblev. Tidigare krigsmateriel-inspektören, ambassadören, mm, Sven Hirdman försökte få in en artikel i Svenska Dagbladet, utan framgång. Han intervjuades i Swebb-TV, som nästan ingen tittar på.

I den mån DCA-avtalet nämns, presenteras det fortfarande i radio och TV som ett avtal som handlar om USA:s militära stöd till Sverige eller en följd av Nato. Det är det inte. Avtalet tillgodoser i första hand USA:s behov av baser i norra Europa och har inget med Nato att göra.

Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för  IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.

Han pläderar för bordläggning av beslutet: Avtalet ”bör inte godkännas av riksdagen förrän tillfälle givits för en grundlig offentlig diskussion”. Han ställer frågor som: ”Kan stationering av tungt amerikanskt bombflyg ske till exempel vid Luleås flygbas utan föregående svenskt godkännande? Ger avtalet USA rätt att utan särskilt och uttryckligt godkännande av Sveriges regering upprätta missil­batterier i anslutning till basen vid Visby på Gotland?” Om man läser avtalet verkar det som om svaret på dessa frågor skulle kunna vara ”Javisst!”, eller åtminstone att det är mycket oklart vad som gäller.

Om Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstar för ett uppskov krävs, om jag förstått rätt, ytterligare 22 ledamöter för att det ska gå igenom. Det handlar alltså inte om att rösta ner förslaget, bara att vänta med godkännande tills det diskuterats mer ingående och tills Hans Blix frågor fått svar. Man kanske skulle ta och ringa en riksdagsledamot, eller två?

 

Publicerat i Att tolka, DCA, Debatt, Politik | Etiketter , , , | 7 kommentarer

Vallokalerna är öppna till klockan nio i kväll

Postat den 9 juni, 2024 av Karin

Om EU-valet har jag inte så mycket att tillägga. Det finns många informativa program i Sveriges radios P1, väl värda att lyssna på. De TV-debatter som bedömare menar varit ”ovanligt bra” tycker jag är svårare att gilla. Men TV:s satirprogram ”Herr talman” är alltid njutbart, om än lite skrämmande ibland.

EU-parlamentet, som en gång i tiden hade ungefär lika mycket makt som Nordiska rådet, har numera levlat till beslutanderätt över både lagar och budget, tillsammans med ministerrådet. Det är alltså en bra idé att gå och rösta, om man inte redan har gjort det.

I övrigt ägnar jag mig så gott det går åt det försenade vårbruket. Sporrad av framgångarna med mina basilikaodlingar tänkte jag att det kunde vara en bra idé att odla tomater också, eftersom de passar bra ihop med basilika.

Men jag hade liksom glömt bort hur det brukar bli. Det där med tomatodling är nog inte min starkaste gren. Plantorna fick tillbringa första delen av sitt liv på min balkong, som är inglasad och därmed har lite ont om pollinerare. Jag vet inte riktigt hur just dessa tomater vill ha det, men jag tänkte att det är bäst att jag gör en insats. Så jag tog finaste akvarellpenseln och borstade försiktigt först i en blomma på ena plantan sedan på den andra, sen på den första plantan igen osv. Med lite tur kanske jag kan få fyra tomater som belöning.

Och glöm inte att rösta, vallokalerna är öppna till klockan nio i kväll!

Publicerat i Att odla, Blommor och bin, Politik | Etiketter , , | 12 kommentarer

Vad kan det här vara, då?

Postat den 3 juni, 2024 av Karin

I ett hörn i boden låg en hög med järnskrot. Jag plockade fram bit för bit och då kunde jag ana ett samband mellan bitarna. Här är själva skelettet, eller stommen.

Plus bottengaller, asklucka och ”golv”.

Med ”tak” och skorsten på, blev det en fin liten spis. Klart för proveldning, som gick riktigt bra, trots att jag använde för färsk ved, i form av småpinnar från träden omkring.

Frågan är då vad det är för slags spis. Lite lyxig som leksaksspis för barn, tycker jag. Även om Carl Larsson-målningen antyder att det kan vara ett användningsområde.

På spisluckan står det: Husqvarna Patent nr 3. Så jag ringde och frågade Patent och registrerings-verket, som dock gick bet. Användningen av patentbegreppet var lite svajig förr i tiden berättade PRV och patentet kan ha handlat om någon detalj i spisen.

Då vände jag mig till en av de kunniga grupperna på Facebook med min fråga om vad det är för slags spis. Där fick jag några intressanta förslag.

Kan det vara en spis för skogsarbetare eller för andra mobila behov? Handtagen tyder ju på att den är tänkt att kunna flyttas på. Så kan det vara och skogshuggare är ju starka. Själv klarar klarar jag inte att flytta den utan att plocka sönder den i sina beståndsdelar. Bara askluckan väger som ett mjölkpaket. Eller är det kanske en limhällsspis till ett snickeri?

Eller mera troligt en strykjärnsspis till en skräddare. Man tröttnade väl på de relativt ineffektiva lodstrykjärnen och ville ha hetare sula på strykjärnet. Då var det bättre att kunna ställa strykjärnet direkt på spisen, än att värma en järnklump i elden, som man sedan stoppade in i ett ihåligt lodstrykjärn (järnklumpen, inte elden).

Jag skrev till Husqvarna museum och frågade och fick snabbt svar från dem: ”Detta är en strykugn. Alltså en slät häll ovanpå där man placerade strykjärn för att värma upp dem. Plats för sex strykjärn. Finns med i Husqvarnas Prislista från 1902. Vet inte exakt när de började tillverkas dock. Priset var 11,50 1902.”

Nu funderar jag på om det kanske går att använda den som en liten grill. Men det kanske är för vanvördigt?

Uppdatering 4 juni:

Brorsdottern och Hyttis berättar att spisen på Carl Larsson-målningen faktiskt är en leksaksspis och att Hyttis mamma hade en sån i lekstugan.

Numera finns den hos Brorsdottern som bidrar med bilder och hon lovar att damma spisen ibland.

Alla tillbehör som man kan önska sig finns också. Ett litet våffeljärn som får direktkontakt med elden om man tar av spisringarnas mittplatta. Så fint!

Publicerat i Återvinning, Att tolka, historia | Etiketter , , , , | 20 kommentarer