Så här såg det ut på vår vind i går. Sex lägenheter delar på vinden, med våra olika förråd.


Rörigt på golvet utanför förråden och ännu stökigare i de förråd som brutits upp, vilket var de flesta.


Äsch, säger ni, sådär ser det väl alltid ut i förråd! Nej inte riktigt, om man tittar noga. Allt är öppnat eller uppbrutet, lådor, fodral, askar, väskor och kassar. Mer pryttlar på golvet än vanligt. Hur såg det då i ut i mitt förråd? Precis som vanligt!
Tydligen tyckte inbrottstjuvarna att mitt förråd såg alldeles för tråkigt ut, så de gav sig på båda grannförråden i stället. För trots att jag kan stå ut med att ha det rätt stökigt i hemmet är jag lite av förrådsfundamentalist:
Förråd är till för att ställa undan saker som man inte använder särskilt ofta, men på ett sätt som gör det möjligt att hämta dem när man behöver dem. Fri golvyta är viktigt.
När ens ägodelar presenteras så där tydligt får inbrottstjuvarna en chans att fundera på om det verkligen är värt besväret att bryta upp låset. Om någon av dem skulle råka läsa
detta kan jag meddela att det ligger gamla elsladdar och diverse datorkablar som jag inte vågar slänga, samt tyger och dukar, i byrålådorna.
Det mest oroande för min del är nog de här två cigarrettfimparna som man också kan skymta på bänken på bilden längst upp till vänster.




Det gäller ju framförallt att hålla håglösheten borta, så jag måste hitta på något som är uppiggande, men inte för dyrt, nyttigt men inte för tråkigt.


Idag, när (den eventuella) lönnens löv hade fallit av började jag undersöka det som finns kvar. Nämligen massor med små orange-cerise frön, som ser precis ut som benvedsfrön. Det är bara några få löv kvar på busken nu, men desto fler frön, eller heter det kanske frukter?
Blåaktiga och lite uppkäftiga. Jag har alltid tänkt att det var fiffigt tänkt av min farbror, som planterat både buske och gran, att placera japanlönn och koreagran som grannar. Men om nu japanlönnen är en benvedsbuske, då kanske koreagranen är något helt annat också? Här behövs mer forskning, känns det som.

Jag åkte runt kvarteret en gång. Och en gång till. Då upptäckte jag den minimala skylten på kvarterets baksida, som vägledde mig in på gården där de tog hand om bilen.

Men det uppfyller verkligen inga krav alls på användarvänlighet. Manualen skulle kanske ha varit svår att förstå även om den hade varit skriven på svenska från början, för det är ingen hejd på alla konster som det här elementet verkar kunna.
Men denna manual är maskinöversatt och då höjs svårighetsgraden avsevärt. Den börjar med en klatschig rubrik: ”Kraft på”! Det är ju någorlunda begripligt och ganska lovande, trodde jag och tryckte på det som såg ut som en på-knapp. Men det innebar bara att jag gjort det möjligt att leta mig fram till HUR jag vill sätta på elementet. Tror jag.
Det är ovärdigt att ge upp, sa Alva Myrdal, men jag undrar vad hon skulle ha sagt om att finkalibrera detta monsterelement. Tack och lov att jag har vedspis, tänker jag. I värsta fall får jag sova i köket.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
Då dök det upp en artikel i FB-flödet, så där som det ofta gör när man funderar över något. Den handlade om att mobilens högtalare kan åldras och att det i så fall är läge att se över den efter ett tag. Det var alltså mobilen som behövde uppsöka hörselklinik, inte jag.
Det finns färdigblandade färger (som akvarellärare i regel avråder från) t.ex. Peynes grey. En mörkt grå som ser fin ut när man just lagt på den, men blir matt och tråkig när den torkar. Just Peynes har tre pigment, PB15, PBk6 och PV19 (blått, svart och rött), vilket gör att den är svår att blanda ytterligare. Joxar man ihop för många olika pigment blir det lätt grötigt.


Lite tråkigt också med alla mörka fasader. Å andra sidan var det väldigt folktomt tidigt på morgonen då solen låg på från andra hållet.


