När vi går hem från förskolan, tvååringen och jag, tar det en timme eller mer. Han lever i en magisk värld, där han hejar på bussar och vinkar hejdå till tunnelbanetågen, pratar trafikljusen tillrätta och kommenterar varje bil som passerar, och de är rätt många.

Ett av kvarteren på hemvägen heter Nattugglan och det förklarar några uggleskulpturer runt hörnet. De har också blivit tvååringens kompisar och pysslas om dagligen.
Här är han bekymrad över att det hamnat något på ugglans fot, eller klor heter det väl egentligen, och han testar att tvätta med en handfull snö.
Andra gånger kan det räcka med att först den ena ugglan, sedan den andra får en kram.
Men hur spännande det än kan vara med ugglor, bilar, bussar och tåg, så är det ändå byggen som trollbinder mest. Här vid katolska kyrkan på Folkungagatan har det pågått ett bygge i något år.
När det var full fart på bygget blev vi ofta stående här, länge.
Tvååringen häpnade över lyftkranar, bygghissar och grävare och applåderade entusiastiskt varje lyckad manöver.
De som jobbade med bygget kände igen honom och gjorde honnör när han dök upp och tackade alltid för applåderna.
Tack vare årets nyordslista vet vi nu att det finns fler med samma specialintresse. Ett av nyorden som Språkrådet listat för 2024 är ”umarell”. Definitionen är ”en äldre man som betraktar arbeten i det offentliga rummet, till exempel vägarbeten, nybyggnad och renoveringar av byggnader”. Tvååringen börjar tidigt, måste man väl säga.
Slussenbygget har varit, och är, en ständig källa till fascination. Han är nog en av få Stockholmare som kommer att bli ledsen den dag det är klart.
Bron från Mosebacke till Katarinahissen är en utmärkt utkiksplats. Långt där nere på Katarinavägen finns den blivande Katarinaterminalen och där pågår jobbet för fullt.

På andra ställen bygger man särskilda sittplatser för de lokala umarellerna. Här är en umarell-läktare vid kajen nedanför Lidl, i Härnösand, där det går att slå sig ner och kolla på bygget av den nya bron, som ska förbinda Härnön med fastlandet. Kan det möjligen vara ett försök att samla de entusiastiska åskådarna en bit från bygget för säkerhets skull?
PS. Jag fortsätter att hålla koll på hur Kristian Luuk sköter sig som programledare för Spanarna. Förra veckan var det bara något enstaka övertramp, men denna vecka gick han för långt genom att ta upp onödigt mycket tid med en diskussion som utgick från en DN-artikel som hans son hade skrivit. Pinsamt!



Hur man rutschar in i det nya året skiljer sig åt i världen. I år fascineras jag framförallt av Key West i Florida. De har sin alldeles egna version av The big drop på Times Square, där en jätteglob sänks på torget vid midnatt, varje nyår.
…


.

Ett litet tips till alla som eventuellt stressar för mycket just nu: Om man planerar en paj av något slag och förgräddar pajdegen lite för mycket, så att den blir bränd – då kan man göra en gratäng i stället och skippa pajskalet. Det är ändå bara en massa fett och gluten.
Jag har börjat julhandla så smått. Det är mycket tidigare än jag brukar och det känns riktigt bra – som att jag börjar bli vuxen.
Det är några år sedan jag var med senast, men i år ska det bli av igen. Som alltid tänker jag först att Herregudrun, inte har jag något att visa!
Det finns dock inget som hindrar en att sätta igång med pysslandet i november. Man kan tillverka nya julgransprydnader i stället för dem som slitits ut tidigare år.

Mallens raka kant ska ligga mot den vikta sidan. Om man vänder mallen fel blir det ingen ficka, bara några remsor som fladdrar hjälplöst. I de två hjärthalvorna klipper man lämpligt antal remsor, två eller fler. Om man lägger de två hjärthalvorna på varandra i hjärtform ser man hur långt upp man ska klippa remsorna. Sedan börjar man fläta liksom inifrån, uppifrån. Sist klistrar man dit en liten hank.

Man kan använda lite vad som helst. Glanspapper går bra, men kan vara lite begränsat i urvalet. Veckotidningar med någorlunda bra papper fungerar fint. Eller till exempel kasserade akvareller, som kan bli snyggt, i alla fall till större hjärtan.
Det som är guldigt på hjärtat ovanför har varit ett landskap i lite olika gulgröna nyanser.
Här i södra förorterna är det bra att ladda med mycket grönt och vitt papper. Det blev många hjärtan i Hammarby-färger och mobiltelefonerna fick vila en hel kväll, när vi gick loss med pysslandet i söndags.
Skrämmande, tycker jag. Det tycker ståuppkomikern Jerry Seinfeld också, som sammanfattar läget: ”Vi är smarta nog för att uppfinna AI, dumma nog för att behöva det, men så korkade att vi inte vet om vi gjort rätt.” Förhoppningsvis finns det personer som är smarta nog att gå vidare och kräva mer lättgranskade AI -system.
