Koloniträdgårdsrörelsen har rötter på kontinenten och kom till Sverige främst via Danmark. Det var en frukt av industrialismen och urbaniseringen, behovet av en liten plätt att odla mat på. De arbetare som flyttade till städerna var ofta vana vid att ha tillgång till odlingsmark och därför nappade de gärna på möjligheten att ha en liten odlingstäppa. 
Häromdagen var jag på en kolonilott där kolonisten och författaren Jane Morén presenterade sin fina bok Dagar på kolonin (Migra förlag). På bilden sitter Jane i blommig kjol längst till vänster.
I prosalyriska texter skildrar hon glädjen och vedermödorna med odlandet, men ger också glimtar av koloniträdgårdarnas historia och tidigare kolonisters tankar.
Jag fastnade särskilt för skildringen av hur kraven på odlarna utformats. Det fanns regler om att blanda frukt, bär och grönsaker och en maxareal för potatis. Det var för att hindra att kolonilotterna drevs som kommersiella odlingar för försäljning, i stället för privata täppor där familjerna kunde odla för eget behov. Jane skriver:
Tanken var god men ibland var behoven andra arbetare Gotthard skrev till Anna Lindhagen opponerade sig mot att han skulle mista lotten om han fortsatte att odla så mycket potatis De kunde väl få bestämma själva få ha lite handlingsfrihet också annars blir vi bara som edra drängar skrev han
Direkt från den trevliga träffen i koloniträdgården åkte jag till min egen odlingslott och nu ska här sättas potatis! Klart man måste få odla så mycket potatis man behöver. När min farmor och farfar bodde här var det potatisland över hela tomten. Mitt potatisland blir nog inte större än en familjegrav, men det är ändå egen potatis och det är något visst med det. 
Det har spekulerats mycket. Skulle reaktionära krafter vinna den här gången, eller skulle det bli en påve i Fransiscus anda?
Eftersom någon var missnöjd med den ordningen, satte man in en extra stol åt honom längst fram. Tror jag.
Ett av de mer livaktiga sällskapen, med ett roligt och varierat programutbud är Hjalmar Bergman-samfundet. Samfundets medlemmar finns på olika håll i landet, mest i Örebro-trakten och i Stockholm.
Många av Bergmans romangestalter råkar ju ut för just detta, Markurell, fru Ingeborg, Farmor och många andra. På samma sätt gick det för Job i Jobs bok i bibeln, han som drabbades av allt tänkbart elände. Det, menade samfundet, kunde vara ett bra tema för en träff. Man engagerade därför biskop Mikael Mogren, uppvuxen i Örebro, och skådespelaren Pontus Plaenge för högläsning och diskussion på Job-temat i Bergmans romaner.
Ser stilen lite bekant ut? Det kan bero på att det är Sven Hemmel som illustrerat reklambladet, Ture Sventons illustratör.
Det märkliga med denna bild är att det är så mycket folk i farten, till och med små barn. Av skuggorna att döma är klockan ungefär fyra en sommarmorgon.
Det innebär också att det känns svårforcerat att ta sig upp till Södermalmstorg. Man kan ju alltid ta Slussbron, i stället, eller ”Guldbron”som den kommit att kallas i Slussen-projektets propaganda. Det blir en rejäl omväg om man kommer från Munkbrohållet, men det är i alla fall ett alternativ till trapporna.
Den mångfiliga motorvägs-liknande bron känns ödslig att gå på och jag är för kort att njuta av utsikten. Räcket sitter precis i ögonhöjd. Om denna bro kan man läsa följande i Wikipedia:
Vi har en bra tvättstuga i vårt hus. Mycket rymlig, maskiner som fungerar, bra torkmöjligheter, stora bord att vika tvätt på och en mangel som jag är förtjust i. (Jo, jag hör till en generation som har svårt för att lägga en omanglad duk på bordet, i den mån jag överhuvud taget använder duk.)
Det finns många förslag till lösningar. Att vira lakanet runt skallen ser jag som en allra sista utväg.
Nu är det fem år sedan sedan corona-pandemin tog fart på allvar för att sedan hålla på, av och till i ungefär tre år. Från de där åren finns mycket som jag hade glömt. Den där känslan av ödslighet, till exempel, som på målningarna av Hopper, till exempel.
I oroliga tider blir motiven stillsammare, verkar det som. Bortsett från ett och annat orosmoln.
