Det dräller in lite olika meddelanden i datorn och telefonen och det är inte alltid man har garden uppe. Men när jag fick det här meddelande häromdagen var min första tanke ett citat från min farmor. Hon var nykterist och om hon blev erbjuden något alkoholhaltigt brukade hon utbrista: ”Gud bevare mig – usch då!”
S
å här såg det ut, eller en del av det, knallrött och braskande. En sån som går före i kön vill man ju inte bli. Eller hur? Det är ju oftast rätt otrevliga typer som tränger sig före, så jag skrollade snabbt vidare. Troligen handlade det bara om någon fiffig app som gör att man slipper köa vid kassan när man handlar, men eftersom jag gärna vill se lite folk i butikerna fortsätter jag envist att köa för att få betala till en levande person.
Nästa meddelande som dök upp var intressantare. Det såg ut såhär och jag tänkte först:
”Vaccin?! Redan?”
Sedan tänkte jag ”Kan det vara något privat initiativ som innebär ett erbjudande om att gå före i vaccinations-kön? Vill jag i så fall det?”
Det verkade ju rätt osannolikt, men jag bestämde mig i alla fall för att höra vad det handlade om.
Klockan 16.35 satt jag redo med nyladdad telefon, avstängd radio och en kopp kaffe för att ta del av erbjudandet. Detta var alltså i torsdags eftermiddag. Fortfarande har ingen ringt.
Sannolikt är det ett bluffmeddelande som gått ut till många och syftet är i så fall att få en att vara mindre på sin vakt, så att man är mottaglig för förslag att lämna ut Bank-ID och annat, när de väl ringer.
Eller kan det finnas någon annan rimlig förklaring?
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Här ligger jag och blöder är titeln på en bra ungdomsbok av Jenny Jägerfeld. Det var också min första tanke i natt när jag vaknade av att sängen långsamt blev allt blötare av något kroppsvarmt.
Sedan måste jag ha sparkat till den på något sätt under natten för det var först i tvåtiden som den började sprida innehållet under mina fötter och ben. Från en liten spricka på ena sidan sipprade det vid det laget 37-gradiga vattnet ut. Jag fångade upp den så snabbt jag kunde och lät den läcka färdigt i badrummet, men attans vad mycket vatten den innehåller! Innehöll. Trots att den var halvfull när jag lyfte bort den, var den tjocka bäddmadrassen genomblöt och dynan inunder också. Vid det laget hade det dock hunnit bli varmt i huset, så det var bara att välja någon annan säng att sova färdigt i.
I gengäld hinner jag ju fixa med annat. I ett av rummen står en gammal gullig vedspis. Problemet är bara att den vita limfärg som min mamma använde för att ljusa upp den gråsvarta järnplåten kring spisen, har börjat släppa.
I stället för att reta mig på elledningen kan jag nu glädja mig åt utsikten!
Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.
Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.
Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.
Det finns listor på nätet om detta, så jag tar inte upp plats med det här.
Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.
Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.
