Det fotograferades rätt mycket förr, också. Dock inte så mycket som idag, med alla lättillgängliga fotomöjligheter, som framför allt mobilen. ”Den bästa kameran är den som man alltid har med sig.”
I fotointresserade familjer blev det ändå en hel del dokumenterat, även före mobilepoken. På det där mödosamma sättet med en film som skulle laddas i en kamera och som sedan, när den var exponerad, lämnas in till en framkallningsfirma som tog fram negativ, alternativt hemframkallas i en liten vansklig burk. När man sedan hade de framkallade negativen var det svårt att se vad som var vad.
Negativ måste omvandlas till positiv, dvs göras till de pappersbilder man ville ha, med hjälp av en förstoringsapparat. Ack, alla dessa timmar i mörkrummet för att få fram en hyfsad bild av kompisarna! Lite längre exponering? Ett annat papper? Kortare exponering och längre tid i framkallningsbadet?
En grannlaga process att välja papper (mjukt eller hårt), belysa i rätt antal sekunder, kanske skugga någon del av bilden för att det skulle bli bra. Och så framkallningsskålarna, fixativet och sköljskålarna. Så mycket finlir och fingertoppskänsla för att få fram det perfekta fotot.
Min pappa fotograferade mycket men orkade inte riktigt framkalla sina negativ. Resultatet blir förstås att vi har en massa oframkallade negativ, som vi undrar vad de kan föreställa. Jag har försökt att hitta skanners som kan ta hand om alla olika format, från stora svartvita glasplåtar till minimala färgnegativ. De finns, men kostar ohemult mycket. Därför fick jag tipset (tack Kjell & co!) att försöka med en app i stället. En app som läser av och omvandlar negativet till positiv direkt i mobilen. Det är bara att hålla upp negativet mot en ljuskälla och kolla och direkt ser man om det är en bild man vill ha eller ej. Så smidigt!
Det här negativet är en stor glasplåt, ungefär 9×6 cm, tagen någon gång kring 1900. Den är inte tagen av min pappa, men han samlade på allt han kom över i fotoväg. Så när någon tänkte använda gamla glasplåtar för att göra en glasveranda ingrep han och köpte upp plåtarna.
Och varför framkallades aldrig denna förtjusande bild kan man undra.
Kanske för att jag inte skulle börja fundera över den fina kaninpälsen och kaninpälsmössan, som jag fick lagom till vintern efter att våra kaniner ”sprungit till skogs”.
Hursomhelst har jag aldrig sett bilden förut, men med hjälp av den där appen blir den tillgänglig på en sekund.
Och här är en bild som kanske inte säger så mycket, i alla fall om man inte haft just den här vyn som morgonutsikt under de första tjugo åren av sitt liv. 
Men kul att se, just för dem som hade detta som morgonutsikt under många år.
Bra app! Det finns lite olika varianter och jag har bara testat en. Söker man på ”omvandla negativ”, eller något liknande kommer det upp en hel del förslag. Rekommenderas till alla som har en hög oidentifierade negativ därhemma!
Uppdatering 8/6: Syrran önskar sig fler negativomvandlingar. Här kommer en, som möjligen fångat henne på bild. Fast det är lite svårt att säga.
Vad trevligt, tänkte jag, det ska bli spännande att se vad jag får för grannar. Men boet har varit tomt i nästan två år. Då och då har någon duva slagit sig ner intill boet och funderat på om den där lilla ettan är något att satsa på. Men tydligen har den inte varit tillräckligt attraktiv som duvbostad, trots det fina läget bland träden i allén, nära tunnelbanan.
Men nu har jag fått annat att tänka på, för jag har äntligen fått nya grannar! Av allt att döma är det björktrastar som slagit sig ner i den lilla enrummaren som duvorna ratade.
Så här års inträffar en rad födelsedagar, skolavslutningar och diverse andra bemärkelsedagar som kräver en bra skrivare.
En sådan har jag förvisso i huset på landet, men den är ganska gammal och valsen (eller vad det kan heta) verkar sliten. När jag försöker skriva ut något blir det liksom randigt. I den mån det alls går att skriva ut. Bläcket börjar ta slut och skrivaren skriker efter mer mat. Vilket är ett bra argument för att köpa ny skrivare, eftersom bläcket är nästan lika dyrt som skrivarna.
Slut på vanliga skrivare, helt enkelt. Men om jag beställde en skrivare skulle jag kunna få den en bit in i maj.
Om man i stället kollar på lite närmre håll ser det ut såhär. Bråtigt och stökigt. Jag undrar ofta när jag åker förbi området om det är någon som har koll, egentligen.
Den har rubriken ”A Silly But Accurate Guide On How To Recognize Famous Painters By Their Art”.
Denna gång var det den italienska konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggios stil. Det handlade både om hans livsstil och hans modellers framtoning på målningarna.
Efter en andra vaccindos kan jag skönja ljuset i tunneln. Den där hägrande verkligheten som varit förbjuden i över ett år.
Att kunna resa är nog den stora skillnaden. Både kollektivt i närområdet (vem kunde tro att jag skulle längta efter att åka tunnelbana!?) och utomlands. Och att våga sig inomhus där det finns andra människor.
Coronapåsken 2021 blev i stort sett både konstruktiv och kul (bortsett från lite klantighet från min sida).
Det har gått bra att hålla på coronareglerna med utomhusaktiviteter och en del kylslagna utomhusmåltider. Men på annandagen kom det som på kvällstidningarnas löpsedlar kallas för snösmocka och förändrade landskapet.
Så det blev dagsutflykter till skidbackarna i Kungsberget för barn och barnbarn, medan jag stannade hemma med en ond rygg. För under fixet i farfarsstugan råkade jag snubbla utför en trapp och det är ingen bra idé. Vanligtvis inte livshotande, men ändå: gör inte det, man kan slå sig rätt rejält!
Såhär kan det se ut.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Ungdomarna på bilden har inget med samtalet att göra, men gatan är i alla fall den där samtalet utspelade sig.
