För många år sedan berättade en arbetskamrat om hur han och syskonen hade blivit osams när det var dags för arvsskifte efter föräldrarna. Det fanns lite antikviteter, silverföremål, konst och liknande; enkelt att dela upp med hjälp av lottning, eller genom att turas om att välja vad man vill ha.
Men en av bröderna (vi kan kalla honom Bror) ville lägga vantarna på det mesta; han var beredd att driva en arvstvist som skulle kunna bli lika dyr som de samlade tillgångarnas värde. Varför? Jo, för att deras pappa hade en udda uppfostringsmetod. Varje lördag kom han hem med en påse godis, som han gav till slumpmässigt barn. När syskonen klagade blev det stående svaret: ”Livet är orättvist. Vänj er!”
Och så råkade det bli så att Bror aldrig, inte en endaste gång, fick någon godispåse, så nu jädrar skulle han ha både silverbestick, antika urnor och Zornetsningar! Det löste sig väl på något sätt med alla prylarna, men syskonsämjan fick sig en riktig törn.
I dag diskuterades Björn Af Kleens bok Jorden de ärvde på den trevliga frukostbokklubben på Vetekatten. Och i den boken dyker samma uppfostringsmetod upp, i en snarlik tappning. Nils Gyllenkrok på fideikommisset Svenstorp berättar att hans pappa alltid köpte två chokladkakor till sina tre barn på lördagarna. Tanken var att de som fick choklad skulle dela med sig till den som inte fick. Detta som en liten förövning inför den dag då fideikommisset skulle ärvas av äldsta sonen. Han som fick ärva makten och härligheten skulle helst se till att syskonen i alla fall fick någon liten chokladbit.
Det är spännande läsning, inte minst det som handlar om fideikommissens ekonomiska sida: gigantiska jordegendomar som det går att tjäna stora pengar på, just för att stordriften är så lönsam. Med EUs arealbidrag ovanpå redan fördelaktiga förhållanden är det en bra idé att expandera ytterligare och därför får allt fler arrendebönder maka åt sig på fideikommissens ägor. En slags omvänd jordreform som pågår i det tysta.
Och så denna uråldriga, omoderna arvsform. Agnatisk, har vi fått lära oss nyligen när det var tal om tronföljd, om det bara är söner som ärver. Riddarhuset är den sista helt agnatiska resten i vårt samhälle. Varför är inte adelsdamerna är arga?
Det finns en uppföljare också, som berättar om hur det går när man skriver en bok om fideikommissariatens makt och rikedomar. PS, heter den och är utgiven på Weylers förlag.
Den är så spännande. Och intressant. Orsaken till att arvssystemet fortgår är att Göran Perssons regering har gett vissa familjer undantag från den lag som antogs under Erlander. Egentligen skulle alla dessa gods kunna bli aktiebolag där aktierna fördelades mellan arvingarna. Men det vill inte gärna de äldsta sönerna gå med på om de slipper, med vissa undantag.
Det är intressant att läsa den, bland annat för att den ger en inblick i hur en diskret men mäktig lobbyorganisation fungerar. Vi har väl alla föreställningar om en stackars frusen adel som sliter hårt för att bevara ett kulturarv, såväl landskap som herrgårdar. Men i verkligheten är det storindustrier och lmycket lönsamma sådana dessutom.
Man kan vara lycklig över att man slapp att uppleva att ens bror ärvde allting och man själv ingenting fick. Man behövde inte vara adlig för den skull. Min mormor hade fem systrar och en bror. Han övertog hela lantbruket när föräldrarna dog och mormor och övriga döttrar fick ge sig av hemifrån för att tjäna som pigor.
För övrigt har jag ingenting övers för dessa fäders uppfostringsmetoder. Grymt när det gäller små barn!
Ja, Björn af Kleen går så långt att han kallar det hjärntvätt av barnen. Och när han beskriver hur en fjortonårig flicka förmås skriva under på att hon verkligen inte är intresserad av att ärva något, allt bör gå till hennes bror, så är man beredd att ge honom rätt.
Synd att jag missade träffen – och boken.
Ja, du skulle ha varit där! Det var en bra träff och af Kleen var själv där och berättade om hur han hade jobbat. Intressant. Boken finns som pocket och är verkligen läsvärd.
Björn af Kleen har ju tagit sin mors namn och fick då höra att han inte var ”riktig” adel (som om han brydde sig…).
Det finns mycket konstigt i huvudet på somliga.
Ja, inte minst den där besynnerliga föreställningen i Riddarhuset att en ätt ”dör ut” om det inte finns några söner. Som sagt, varför är inte adelsdamerna arga?