Margareta skriver på sin beskrivarblogg om ordet närvel. Visst ja, tänkte jag, så heter den ju! Den där lilla träklossen som håller fast garderobsdörren när man vrider den ett halvt varv. Närvel är det ju, eller närvil.
Sedan följde Margareta upp med citat från dialektordböcker och där finns också varianten värvel (värvil, mm) och då blir det begripligt. Måste ha med varv att göra. Och kan det rentav vara ett ord som vi lånat ut till franskan, där ordet verrou betyder regel? (OK, bara en teori, tills vidare, men eftersom ett l ofta blir ett u på franska så kanske?) Formen närvel anses vara gotländsk, men jag gissar att det är en ålderdomlig form i största allmänhet och att den kan ha funnits kvar även här i Dalarna och använts t.ex. av min farmor. För hur skulle ordet annars kunna vara så välbekant? Och hur blev värvel närvel? Kanske såhär: ”Dra åt’n värveln!” (kan jag nästan höra farmor säga) Och när ändelserna eroderats lite kanske det blev: ”Dra åt närveln.” Även detta är förstås bara en teori.
Och så träffade jag en härvel häromdagen. Det är något helt annat och har med härva att göra. Just detta exemplar är i lyxutförande, med ett räkneverk som håller reda på antalet varv. En knäpphärvel. Ett kugghjul lyfter en trähammare, vartefter när härveln vevas. Efter ett antal varv, faller hammaren ned med en liten smäll, eller knäpp. Om utväxlingen är 1:12, blir det en knäpp vart tolfte varv. Efter sex knäpp har man en pasma, eller 72 varv, och då knyter man om med en tråd. Man måste hålla koll på antalet varv för att veta hur långt garnet skulle räcka i vävstolen.
Härveln fanns fanns på bodvinden och gav upphov till en snabblektion i garnlära av Emma (textilkunnig systerdotter), så den lilla härvelföreläsningen ovan är kunskaper som jag lånat av Emma – jag hoppas det blev någorlunda korrekt!
Under sitt besök hann hon 
också med att både karda och spinna. Här kardas det med ullkammar (gjorda av bärplockare!) i stället för kardor. Och spinns med hjälp av slända i stället för spinnrock. Sedan gör man härvor av garnet med hjälp av just härveln. Och sedan, om man vill ha nystan är det bara att rigga upp nystkronan och… och… hjälp!
Jag trodde jag hade fattat allt detta som Emma berättade, men nu undrar varför man inte kan använda det första nystanet, det som man får när man spinner. För det får man väl? Och hur kommer härvelns kompis, bobinmaskinen, in i bilden?
Hoppas på klargöranden från Emma, syrran eller någon annan textilt bevandrad person! Det här var svårare än jag trodde och jag ska nog hålla mig till språkspekulationer i fortsättningen, om ens det.
Garnvärlden är stooor. Det finns flera olika standarder på pasmor, kan tilläggas, vanligtvis 60 eller 100 varv. Nystkrona kallas oftast nystvinda och är liksom härvelns motsats. På en härvel gör man härvor (från nystan, spolar eller liknande) och på en nystvinda sätter man härvan när man ska nysta den. Man kan också göra ett nystan direkt från sländan/spolen men garnet mår bättre i härvor. Ska man dessutom färga det så bör man också ha det i härvor. Nystan är dock bättre om man ska slöjda något av sitt garn, särskilt om man vill kunna ta arbetet med sig. För att göra ett nystan kan man använda ena handen, en nystpinne eller en nystmaskin. Bobiner kan förklaras som en trådrulle och fyller lite samma funktion som nystan, för att linda upp garn på en bobin så behöver man en bobinmaskin. Det är mycket bättre med bobiner än nystan om man ska hantera mycket garn, det blir ju lätt rätt mycket om man tex ska varpa till en väv. Då är det mycket lättare att hantera ett par bobiner än ett enormt nystan…
Tack, Emma! Mycket pedagogiskt. Och det där med att färga ett garnnystan kan ju inte vara så lätt – eller snarare omöjligt.
Emma, nystan är också det enda som kattungar – ja, även vuxna katter – kan ha riktig glädje av. Så det finns flera anledningar att nysta garnet.
Tycker om din sakliga framställning. Och gläds åt att hantverkskunnandet förs vidare.
Jag pratade med en person om problem på Grådö mejeri nu på kvällen. De har tydligen råkat ut för en ’expert’ som inte förstår så mycket av verkligheten. Jag sökte ett passande ord – och fram ramlade ordet ’knäpphärvel’. Min samtalspartner förstod precis vad jag menade.
Jag kommer att använda det många gånger i framtiden. Om behov uppstår. Och det kommer det säkert att göra.
Ja, så länge man inte berättar vilken komplicerad och finurligt konstruerad manick det är frågan om, så fungerar det ju utmärkt som invektiv!
Min knäpphärvel knäpper efter 60 varv. Om jag monterar dit den där pinnen som lyfter upp grejen som ska ramla ner, vill säga. Men jag har en söt liten visare på den som också går ett varv för 60 varv. Och kvartsvarven är tydligt markerade. Så det är bara att läsa av.
Grejen som man låser dörren med har jag nog aldrig hört något namn för, utom hos dig. (Jag tror det var du som tog upp saken för sisådär ett år sen, eller var det någon annan? Stribergs station kanske?)
Men skulle jag fråga min mamma så skulle hon säkert kalla den för preg. I vanliga fall är pregar små pinnar som ska in i små hål, t ex i skärpspännen. Men de kan vara små nyttiga pinnar i största allmänhet tror jag.
Det konstiga är att jag har bara hört min mamma (och vi i familjen) använda det ordet: preg.
Naturligtvis finns verbet prega också. Kom just på att det kanske kan sättas i samband med pricka (rätt), sikta.
Ja, det verkar enligt all expertis vara 60 varv (eller 100) som gäller för knäpphärvlar. Brorsan fångade också upp ordet och använder det nu om personer som han betraktar som inkompetenta och varför inte, nya invektiv är alltid uppfriskande.
Nej, närvel har jag nog inte skrivit om förr (började blogga först i år, så tidigare inlägg är jag oskyldig till) och jag har inte ägnat ordet en tanke sedan barndomen förrän det dök upp häromdagen (och jag tror vi, dvs farmor, sade närvil).
Preg har jag inte hört förut, men det hindrar inte amatöretymologen inom mig från att hitta på en teori: måste ha med prägla att göra, som har en äldre form prega och betyder trycka, göra fördjupning och sådant. Preg borde heta peg på engelska. Undrar om det finns något samband?
Då var det nog Stribergs station som skrev om ”stängmojen”. Men då blir jag ju fundersam: vad använde HON för ord för den?!
Jag blev så nyfiken att jag måste kolla. Stribergs station kallar ”låsmackapären” för knarvel. I kommentatorsbåset hittar jag: ”Och ta mig tusan om jag inte glömt vad knaspen/haspet/klämmet hette. Jo, jag kommer snart på det, men just nu tänker jag bara att det är något som påminner om körvel… :-)/I.”
Så nu har vi knarvel, narvel, närvel, närvil, varvel och värvil, vilket alla måste vara samma ord i grunden.
Men vad bra att jag mindes rätt på blogg då.
Stägmojjen kan också heta ”knavel” eller ”knävel” villket lär betyda liten (trä)pinne anbringad på tvären enligt SAOB.