Båten …

Bryggan av Anita Sjöberg är en favoritbok i familjen, där man får följa författarens mödor med en brygga som ska hanteras, vår och höst. Syrran tyckte efter helgens insatser att jag borde skriva en uppföljare: Båten och här kommer den, delvis med inslag från tidigare år.

Båten i fråga är en liten plasteka, i all enkelhet. Ett trevligt inslag i sommarlivet, men den måste i likhet med Anita Sjöbergs brygga hanteras både vår och höst. Och ibland även på sommaren, för övrigt.

Så här kan det se ut när det har regnat duktigt. Är den verkligen osänkbar eller sjunker den om man kliver ner i den när den är sådär full. Det går att göra loss båten och leda den till stranden och ösa där. Dock inte när den är full och det blåser friskt och det finns vassa stenar intill stranden. I stället gillrade jag ner en stege intill relingen, så att jag kom åt att ösa tillräckligt mycket för att hoppa i båten och fortsätta.

För att få plats med stegen mellan båt och brygga lossade jag tampen i fören. När jag väl var i båten gick den andra tampen av. Båten gled iväg från bryggan och jag hade inte varit förutseende nog att ta med årorna.

Av förklarliga skäl har jag ingen bild på detta, men ungefär såhär såg det nog ut. Till sist lyckades jag i alla fall ösa båten, hämta årorna och ro den till land.

Sen var det hösten då min sambo, redaktör’n, fortfarande levde. Han tyckte att vi skulle dra upp båten i slutet av oktober. ”Nej”, sa jag, ”inte än! Jag kan den här sjön – den fryser inte på förrän framåt jul, om ens det. Vi kan vänta.” Det blev en ovanligt kall höst och nästa gång vi kom till stugan smög jag oroligt ner till sjön och kollade. Jo, båten var fastfrusen. Jag sa inget till redaktör’n utan smög ner nästa morgon för att stampa loss båten och dra in den till stranden.

Det gick som man kan förvänta sig och jag hamnade i vattnet. MEN som en tröst fick jag se något alldeles ovanligt. På undersidan av isflaket som hade vänt sig upp och ner när jag stampade på det, satt två kräftor fastklamrade.

När de kommit upp en bit i luften dök de ner i vattnet igen. Det har jag inte heller någon bild på, men det var en fantastisk syn, de var så eleganta, smidiga och koordinerade. De sträckte ut stjärtarna med en liten knix uppåt, så som man aldrig ser kräftor annars. Jag har försökt måla dem, men måste be dem om ursäkt att jag inte alls lyckats göra dem rättvisa!

Nåväl, denna höst tänkte jag inte vara lika slarvig med båten, utan började redan för ett par veckor sedan förbereda för upptagning. Men oj, vad tung den blivit!

Veckan därpå tillkallade jag dottern och vi tog i allt vi orkade. Det gick inte. Båten ÄR tyngre!

I lördags kom syrran och svågern (Storfiskar’n i kommentarsbåset). De höll också med om att båten är tyngre, men med hjälp av en liten vinsch lyckades vi få upp den.

Nu undrar jag: vad gjorde kräftorna där alldeles under isen och kan plastbåtar verkligen bli tyngre med åren, eller finns det möjligen någon annan förklaring till varför det känns så?