Fruntimmersveckan inleddes i förrgår med Fredrik. Grattis i efterskott, alla Fredrikar, känn er hedrade att ni får vara med i detta festliga sammanhang! I går, den 19:e juli, var det Saras tur och i dag Margareta.
Vi har för enkelhetens skull Margareta som andranamn, döttrarna och jag, medan barnbarnet Greta har fått sitt namn efter sin mormorsmor. Margaretadagen är alltså ett utmärkt tillfälle för oss att ordna tårtkalas, om vi råkar vara samlade.
Jag vill passa på att gratta alla Margaretor och särskilt min mamma Greta. Hon hette egentligen Anna Margareta, men kallades aldrig något annat än Greta. Bilden är tagen när hon var sköterskeelev vid Falu lasarett, på 1930-talet.
Just som hon skulle börja arbeta som sjuksköterska kom det annat emellan (min bror). Hon flyttade till min pappa i Horndal och jobbade sedan i stället på hans snickarverkstad i alla år, tills den avvecklades kring 1970.
Då behövde hon se sig om efter annat jobb. Lösningsorienterad som alltid började hon med att ta körkort, eftersom hon visste att det var glest med arbetstillfällen hemmavid.
Hon tog alltså körkort när hon var 56 år och köpte en bil på auktion för 500 kronor, för att kunna ta jobb där det fanns. Den första bilen höll inte så länge, så hon köpte en billig Morris Minor i stället. Den var lite sönderfallande, men mamma tejpade över rostskadorna med stickers, till exempel med texten: ”Stolen from the British Motor Museum.” Efter ett tag fick hon jobb på ett äldreboende någon mil bort.
Tillbaka, på sätt och vis, i jobbet hon utbildat sig för.
Jag blev påmind om det häromdagen, när jag fikade på By gammelgård. I den vackra salen på övervåningen satt ett träsnitt av en Horndalskonstnär, Verner Smedman. Eftersom tavlan är glasad var den svår att fotografera, men jag lyckades i alla fall fånga en viktig detalj, utan glasblänk.
Bilden är daterad -81 och föreställer Tvåbo, huset där mina föräldrar bodde och som jag och mina barn sedan har övertagit. Vid husgaveln står mammas Morris!
Jättegrattis på Margaretadagen. Även min mamma hette Margareta!
Och så tuff din mamma Greta var. Fint med Tvåbo och Morris bilen!
Kristina
Tack Kristina – på onsdag får du avsluta fruntimmersveckan!
Ja, mamma var en problemlösare och hittade ofta lite oväntade och ovanliga utvägar. Och jag tror att hon tyckte det var kul med Morrisen, en slags ny frihet.
Många stora grattisar på Margaretadagen säger den här Karin som också heter Margareta som tredje förnamn. Vilken underbar mamma du hade…underbar historia om Morrisbilen. Rådig kvinna var hon också, den Margaretan!
Tack, Karin Margareta och grattis tillbaka!
Ja, min mamma var en mycket påhittig person som dessutom hade humor och kunde ta livet med en klackspark när det krävdes.
Vilken trevlig tillbakablick. Fruntimmersveckan säger mig väldigt lite då jag inte har några släktingar eller nära vänner jag gratulerar då. I år tror jag det var torrare än vanligt, annars brukar ju veckan mest bestå av regn?! eller har jag fel.
Fint foto på din ambitiösa mor!
Tack Paula! Ja jag tror det stämmer att fruntimmersveckan brukar vara riktigt regnig. Men det är några dagar kvar innan veckan slutar med Kristina på onsdag, så det kan fortfarande bli regnigt.
Jag minns morrisen mycket väl där vid husknuten och att den ibland hade ett regnskydd eller liknande över sig. Minns inte färgen dock. Att farmor tog körkort så sent i livet visste jag inte, tufft och bestämt gjort! Som att ” jaja, den lilla detaljen” för att fixa ett jobb.
Just det, Morrisen hade en regnkappa! Undrar vart den tog vägen? Morrisen var typ mörkvit, eller ljusbeige, men det tänkte man kanske inte på, eftersom den var så dekorerad med klisterlappar.
Jag var rätt impad av hennes körkort, för det var ju inte så lätt ens på den tiden. Dessutom inspirerade hon pappa att också ta körkort och då hade han hunnit bli 63 år!
Ja lilla Morrisen! Det var en fröjd att sätta sig i den och känna lukten av skinnklädseln och vrida på startnyckeln och höra tick-tick-tick när bensinmotorn gick igång. När den lagt av sålde hon delar av den till kusinens make, stora delar, som hjulen, kostade tio kronor men små delar som bensinmotorn kostade fem kronor.
Så småningom blev det en annan bil, ganska risig även den och lagad med klisterlappar, ett tag for hon omkring med ”Bredbar leverpastej” på bakskärmen.
Jag tror att det är Morris II på Smedmans tavla, den med klisterlapparna. Morris I var ju helsvart och lite högre, med en mer gammaldags profil. Den Morrisen hann jag knappast uppleva, jag tror att jag bodde i lite olika utländer då.
Jag tror det var Morris I som G och jag åkte runt i första midsommarn jag var i Horndal. Den var lite otät i plåten i golvet och åkte man genom en vattenpöl stänkte det upp i ett hål vid växelspaken.
Den upplevelsen missade jag. Kan det ha varit i slutet av sextiotalet?
1966
Då måste körkortet ha varit alldeles nytaget (mamma var född 1910) och bilen alldeles nyköpt och definitivt Morris I
Härlig story! Det verkar var ruter i den damen.
Morris Minor ser stor ut – tills man ser eventuell förare och medpassagerare. Då blir den plötsligt Minor.
Ruter dam … mamma hade nog fnissat åt att betecknas som någon med ruter i. Hennes framtoning var ganska mild och försynt, vilket inte hindrade henne från att ta itu med det som behövde göras, på det sätt som var möjligt.
Lilla Morrisen har nog blivit lite larger than life, på det där träsnittet, det håller jag med om.
Intressant kvinnohistoria.
Vad kul att hennes bil finns med på bild. Inte alla kvinnor som hade körkort på den tiden. Min mor tog sitt körkort 1952, tidigt för en kvinna på den tiden.
Tack för trevligt inlägg!
1952 var nog andelen kvinnliga körkort rätt liten – det var nog ovanligt i det som ibland har kallats hemmafrugenerationen. Hemmafru var min mamma aldrig och när hon gjorde sin framtidsspaning på 60-talet insåg hon att ett körkort nog var nödvändigt.
I maj 1958 fyllde jag arton. Det hade inte hunnit gå mer än nån vecka förrän min pappa var på mig och tyckte att jag skulle, i stort sett omgående skaffa körkort. Visserligen hade vi ingen bil men ett körkort var bra och det räckte ju i tio år och var lätt att förnya och då, om tio år kanske jag kunde skaffa mig en bil.
Så när skolan började i augusti samma år gick jag till stadens bilskola och anmälde mig och det var ju så bekvämt och nära till läroverket och att kunna utnyttja några håltimmar då och då och i december körde jag upp i en rejäl snöstorm. Pappa betalade kalaset och jag är så tacksam att han körde iväg mig redan då. Sen har det ju aldrig varit svårt att få nytt och nu har jag ett körkort som ger mig rättighet att ratta bilen ända tills jag blir 91. Fast det vete tusan om jag tänker göra men det är roligt att ha. Jag frågade hos killen som nu senast ordnade med min körlicens hur länge jag kunde räkna med att ha kortet. Jag trodde att åldern kunde ha inverkan nu när jag var över åttio. Det är fortfarande tio år men han sa att om jag skulle bete mig olämpligt i trafiken nu på något sätt så skulle snuten sno kortet med tanke på hur gammal jag var.
Vilken klok pappa! Intressant det där med hur länge man får ha körkort. Barnbarnet Greta frågade häromdagen hur det är med den saken och jag visste inte riktigt. Det verkar inte finnas någon åldersgräns och statistiken visar att vi kör som bäst när vi är 75. Vid 90 orsakar vi lika många olyckor som 30-åringar …
Faster Anna-Carola körde ju rätt många år efter 90 och det gick bra. Enda problemet var att hon hade så många bekanta på byn att hon måste stanna då och då och prata med folk längs vägen. Men det förstod alla och ingen klagade.
Nu måste jag ju kolla hur länge mitt körkort räcker *kolla, kolla* Till 2029. Ungefär lika länge som jag räknar med att min bil ska hålla, så det kanske går jämnt upp!!