Idag har avtalet om militärt samarbete med USA, DCA-avtalet, behandlats i riksdagens utrikesutskott och den 18 juni ska riksdagen ta ställning till det. Sex av åtta partier är för avtalet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot. Vänsterpartiet föreslår ett uppskov med beslutet, genom en vilandeförklaring. Det innebär att en sjättedel av riksdagens ledamöter kan begära att ett beslut skjuts upp, om det är viktigt (förenklat uttryckt).
Minns ni debatterna, uppropen, kampanjerna, rubrikerna, artiklarna och TV-programmen när det gällde om 16-åringar ska få besluta om vilket juridiskt kön de vill ha.
Den uppmärksamheten har DCA-frågan inte fått.
Jan Guillou skrev en artikel i februari, som just ingen brydde sig om och en uppföljande debatt som han hoppades på uteblev. Tidigare krigsmateriel-inspektören, ambassadören, mm, Sven Hirdman försökte få in en artikel i Svenska Dagbladet, utan framgång. Han intervjuades i Swebb-TV, som nästan ingen tittar på.
I den mån DCA-avtalet nämns, presenteras det fortfarande i radio och TV som ett avtal som handlar om USA:s militära stöd till Sverige eller en följd av Nato. Det är det inte. Avtalet tillgodoser i första hand USA:s behov av baser i norra Europa och har inget med Nato att göra.
Den 7 juni skrev Hans Blix (tidigare folkrätts-sakkunnig, utrikesråd, utrikesminister och generaldirektör för IAEA) en artikel i Svenska Dagbladet. Han har ju lång erfarenhet av att handskas med USA och han är orolig.
Han pläderar för bordläggning av beslutet: Avtalet ”bör inte godkännas av riksdagen förrän tillfälle givits för en grundlig offentlig diskussion”. Han ställer frågor som: ”Kan stationering av tungt amerikanskt bombflyg ske till exempel vid Luleås flygbas utan föregående svenskt godkännande? Ger avtalet USA rätt att utan särskilt och uttryckligt godkännande av Sveriges regering upprätta missilbatterier i anslutning till basen vid Visby på Gotland?” Om man läser avtalet verkar det som om svaret på dessa frågor skulle kunna vara ”Javisst!”, eller åtminstone att det är mycket oklart vad som gäller.
Om Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstar för ett uppskov krävs, om jag förstått rätt, ytterligare 22 ledamöter för att det ska gå igenom. Det handlar alltså inte om att rösta ner förslaget, bara att vänta med godkännande tills det diskuterats mer ingående och tills Hans Blix frågor fått svar. Man kanske skulle ta och ringa en riksdagsledamot, eller två?
Tyvärr sitter de riksdagsmän jag känner (kände) eller är släkt med, inte längre i riksdagen. Jag känner mig maktlös!
Demokrati?
Margaretha
som nu tar en promenad
i hopp om att kunna tänka
på något mer uppbyggligt
Ja, det känns både maktlöst och hjälplöst. VAR är debatten, VARFÖR har vi inga ivriga journalister som försöker få svar på alla obesvarade frågor.
Tack för intressant inlägg. Jag har faktiskt nästan missat det där… Nu har jag läst på lite, väckt av ditt inlägg. Verkar absolut klokt att skjuta på avgörandet tills avtalet är grundligt diskuterat.
Du är inte ensam om att ha missat den här frågan. Det har varit obegripligt tyst om den, länge. Avtalet finns att läsa på nätet i svensk översättning och det är sorglig läsning. Det är helt enkelt ett pinsamt ensidigt avtal som ger USA alla rättigheter och Sverige alla skyldigheter.
Oj, vad mycket du kan. Intressant att läsa. Jag har inte hängt med i detta alls. Nu vet jag lite mer.
Trevlig helg!
Ja, detta har som sagt varit märkvärdigt underrapporterat i alla medier, så det är inte konstigt om du inte hängt med. Vi får se hur det går i nästa vecka, när riksdagen ska rösta om godkännande (eller underkännande) av avtalet. Förslaget om att bordlägga frågan har nog dessvärre mycket små chanser att vinna.
Pingback: Fritt fram för 17 amerikanska baser? – Gabrielles blogg