Min första association när jag såg den här affischen gick åt tangohållet.
Takt och lösgjordhet passar ju rätt bra, liksom kontakt och schwung. Och föralldel, rakriktning, stöd och samling också.
Men affischen sitter i ett ridhus, så tangoassociationen var ju fel. Eller? Det gav mig anledning att fundera på eventuella likheter mellan tango och ridning.
Och idag lyssnade jag på Martin Wicklins intervju med ryttaren, medaljören, mm Peder Fredricson. En intressant intervju som faktiskt också ledde tankarna till talesättet att ”it takes two to tango”. Det var spännande att lyssna på Fredricsons resonemang kring hur han förbättrat sina resultat vartefter för att nu listas som världens bästa ryttare.
Förbättringarna har dels handlat om att träna på styra upp fokus och kringarbetet så att det inte ska vara kaotiskt och hindersamt. Men framförallt har det handlat om kommunikationen med hästen. Hur mår hästen bäst? Det gäller att lära känna hästen och förstå vad den ”säger. ”Jag tror att vi andas i takt”, sa Fredricson i intervjun. ”Ett andetag per galoppsprång.”
Han har funderat igenom vad som ligger närmast hästen naturliga förutsättning. Måste en häst ha hästskor om den bara har mjuka underlag till vardags och tävlar på mjuka banunderlag? Han har valt bort skor på hästen och det har ju gått bra. Han låter också hästar i mångmiljonklassen springa fritt med andra hästar i hagen, trots skaderisker, eftersom ”hästar är ju flockdjur”. 
Själv jubilerar jag i år i stallet där den där affischen om lösgjordhet hänger. I tio år har jag följt äldsta barnbarnet varje vecka på hennes lektioner. Det är fint att se hur förståelsen mellan häst och ryttare utvecklas. Till och med mellan en ett-par-gånger-i veckan-ryttare, som hon är och ridskolehästarna, som ju är olika från gång till annan. Hon kan deras personligheter och de kanske känner igen henne.
Uppdatering 25 oktober.
Apropå att vara samspelt med hästen blev jag just påmind om den här hästen som jag träffade i bergen i Brasilien. Den var tankeläsare. Jag har aldrig ridit en så följsam häst. När det ridande barnbarnet såg bilden utbrast hon: ”Men! Ingen hjälm!!” Nej, några sådana fanns det inte att låna. Och just med denna häst behövdes det ju inte heller.
Åh, jag har alltså dansat tango – med en häst. Så här var det: Vi var ett dussin 10-åriga ryttare i ridhus. Vi skrittade lugnt runt varv efter varv. Då välte ett geni på läktaren ett hinder modell större, som av oförklarlig anledning förvarades där. Smällen blev kraftig; alla hästar i sken. När lugnet åter tagit över låg elva bleka ryttare i spånet. Endast jag satt kvar i sadeln. Hästen hette Amber och vår andning var synkroniserad. Vi dansade bra tillsammans. Amber fortsatte i branschen ytterligare några år innan han blev hamburgerkött. Jag hade ridit färdigt. Men då och då tänker jag ännu i dag på Amber…
Men att du inte fortsatte rida med (den bärnstensfärgade?) Amber! Jag skulle tjatat hål i huvudet på mina föräldrar för att fått adoptera en sån häst! Senast jag var på långritt hade jag en sån häst, Elegante. Det var när jag hälsade på dottern i Brasilien för några år sedan och vi tog oss en ridtur i bergen. Den hästen var banne mig tankeläsare! Jag funderade allvarligt på att frakta hem den och hitta ett stall någonstans. Men så drog jag mig till minnes hur det gick med de där hästarna som den svenska arméchefen fick av Pakistans arméchef. De blev hamburgerkött fortare än kvickt när de landade på svensk mark, pga djurskyddslagstiftning.
Men då och så tänker jag ännu i dag på Elegante …
Hästar är jättefina men jag tittar gärna på dom på håll. Jag har så mycket respekt för dom!
Vi har en riktigt inbiten hästtjej på gatan och en gång när sonen var 4-5 år så ropade han när hon red förbi – Liiiindaaaaa, lek inte med maaaateeen!
Jo, Gustafskorv är ju gott …
Jag har varit lite kluven till Fredriksson. En mycket prominent begåvad ryttare som vet vad som krävs. Men jag har inte kunnat se kärleken till djuret, till hästen. På TV alltså… Det måste förstås finnas, och jag beundrar hans totala hängivenhet i det han gör. Allt från att väga maten så han inte själv väger för mycket på tävlingarna till allt som har med hästen att göra. Funderar ofta på hur hans fru har det…han lever ett extremt liv och hon får liksom flyta med, för hon har inga val…kanske är jag fel ute, förhoppningsvis är de jättelyckliga tillsammans. Men vi kan nog inte utesluta många uppoffringar..från bägge håll.
Jo, det krävs nog en del uppoffringar för att bli världsbäst, skulle jag tro.
Och var det inte hans fru, Lisen Bratt Fredricson, som sommarpratade i augusti? Den fru Fredricson höll också på med hästar och verkade rätt nöjd med sitt liv, men vad vet man. Det är kan ju vara lite olika vad man vill berätta i ett sommarprat och hur man egentligen har det.
Det som är lite annorlunda med Peder Fredricson, om jag förstått rätt, är kanske hans försök att leva sig in i hästens känslor och tankevärld, lite mer än vad andra gör.