Jag är lite osäker på vad det beror på, men jag målar inte så ofta blommor. Kanske jag har för mycket respekt för dem? De är ju fulländade som de är och en målning blir ju för det mesta en sekundär kopia.
Utom i mästarhänder förstås, som holländska 1700-talsmålare, med sina grundliga studier av blommornas växtsätt och färgnyanser, som sedan komponerades ihop i symbolladdade konstverk.
Här ett stilleben av holländska målaren Willem van Leen kring slutet av 1700-talet
Jag är inte särskilt hemmastadd i vare sig blomsterspråk eller symbolism, men jag kan inte tänka mig annat än att det lilla fågelboet nere till höger har en innebörd. Byggt av torra döda kvistar härbärgerar det fågelägg och nytt liv … Blomsterprakten kommer att vissna ner, för att uppstå på nytt. Eller nåt.
Och så har vi 1900-talsexpressionister som den omdiskuterade Nolde. Blommor som motstånd, uppror, eller bara som livskraft i största allmänhet. Många av hans målningar kom till under en period då nazisterna hade förbjudit honom att måla. Han målade ändå, i smyg, akvarell på tunnaste bibelpapper och gömde målningarna under en bräda i golvet.
Med sådana förebilder är det kanske inte så konstigt att man tvekar innan man ger sig på att måla blommor.
Men så här års, när det efter en lång svartvit säsong, börjar dyka upp färg lite här och där, känns det ändå som en lockande idé.
Egentligen handlar det nog helt enkelt om goda ursäkter för att få plocka fram akvarellfärgerna.
Du är på rätt väg. Men var inte skraj. Att måla eller skriva är ofta en fråga om mod.
Tack! Jag försöker bortse från motivet eftersom det inte är så viktigt om det ser ut som blommor utan, som någon sa, huvudsaken är att det ser ut som en akvarell. Vilket jag tolkar som att färgerna måste få en chans att visa sin personlighet.
Den näst sista är förtjuuuusande vacker!
Tackar! Lite Noldestuk på den, kanske? Jag undrar hur han kunde ha tålamod att måla på bibelpapper, som inte klarar särskilt omild behandling och som inte suger år sig vatten. Måste nog testa det också, även om det verkar svårt.
Jag har nu googlat på Nolde, tänkte att han var jude eftersom han var förbjuden att måla men det var ju precis tvärtom. Målade ”urartat och dekadent”. Måste ha varit lite mer än blommor han målade då!
Nummer två uppifrån är min favorit.
Spännande och lite knepig person den där Nolde. Men Hitlers hatobjekt och paradexempel på urartad konst. Jag tror att Hitler tyckte att även hans blommor var urartade!
Tvåan skulle jag bra bättre på lite och då sabbade jag den förstås. Svårt att sluta i tid!
Tycker dina egna alster vinner alla gånger, de är målade med schwung o av hjärtans lust! Den där holländaren kunde måla på sitt vis, och jag kan bli väldigt sugen på att måla en sån tavla, med en massa små detaljer, hundra färgtoner osv. Det kan man göra om man som jag fuskar med paint-by-number. Inte lika kreativt som fri konst, men ändock ett sätt att uttrycka sig, en rolig hobby som kan kombineras med att t.ex lyssna på ljudbok. Tänker vilken lycka det vore att få gå en inspirerande målarkurs hos dig!
Tack Paula! Ja de där detaljrika målningarna som tar tid är ett slags meditation, tycker jag. Fast jag har blivit så fascinerad av färgernas framfart när jag släpper dem lösa att jag kommer allt längre bort från detaljerna. Har dock planer på ett eller annat större motiv som kommer att kräva tålamod …
Målarkurs säger du … Akvarellcentret i Malingsbo, säger jag! Jag är nog en usel lärare, skulle jag tro, för jag vet ju aldrig vad jag gör. Ingen plan, allt får växa fram vartefter.
Jättehäftigt! Fortsätt!
Mycket är ju att våga.
Lycka till!
Tack Lena! Jag fortsätter, lovar. Tror att det kan bli svårt att stoppa mig!
1.TACK Karin för de ljuvliga som anlände i posten i går! När tillfälle ges ska de få ramar. Något glas blir det inte, jag vill se tavlorna utan reflexer! Mycket nöjd! Mycket nöjd! Tror det kan bli ramar i färgerna i tavlan … men det kan bli svagt guld också för det är en guldvägg de ska hänga på :-) Eller så blir det lite olika beorende på vad jag finner. Ska de utgöra en enhet eller jaa …
2. De stora mästarna är till för att beundra och måla kan de ju. Några fotografisk. En bragd i sig!
Nu är ju det där med mästare just vad det är och vem som blir det blir det, men den stora glädjen ur min synvinkel är det som skapas fram under tiden skapningen skapar sig i skön harmoni – och oharmoni med skaparen.
3. Jag gillar dina fina blommor, de där lite diffusa är riktiga blomsterpärlor som ändå lämnar åt betraktaren att se mer. Den sista kan jag bara applådera rakt av för färg och form!
4. Klart du fortsätter!!!
Tack Tove! Vad bra att de tog sig fram utan missöden!
Jodå, klart jag fortsätter, eftersom färgerna är så trevliga samarbetspartners. Ganska påhittiga, inte alltid lydiga, men ofta med överraskningar och intressanta förslag.
Luktärter, tulpaner och anemoner kan jag se. Härliga färger!
Själv blev jag varse häromveckan att jag bara var sur trött ledsen och likgiltig. Och dessutom utan stickning. (Jodå, det finns sockgarn hemma. Men orka göra ännu fler sockar! Och en olle som behöver repas upp alldeles och göras om, men då behöver man räkna och tänka före och det orkar jag inte.)
Bara en massa måsten och ”det vore bra om” och annat tråkigt.
Så jag for och köpte färgglatt garn. Så nu håller jag på med en sommarkofta. (Utan beskrivning och med runt ok för att jag vill ha en utmaning. Det var så den där ollen kom fel.) Tjohej bara.
Precis som när jag känner mig lite färgsugen, men inte har lust att tänka ut, eller ännu mindre skissa ett motiv. Släpp färgerna loss – tjohej!