Nere vid stranden vid farfars stuga står en gammal al. Min farbror, som tog över stugan när farfar dog, brukade kalla den för ”den gamla damen”. Ett passande namn, för visst är det ett kvinnligt väsen.
Hon står där vid stranden och ser ut som om hon skulle vilja ta en simtur. 
Lite drama-queen är hon, där hon kastar vänsterarmen bakåt i en svepande gest.
Hon har alltid funnits i mitt liv. Häromdagen insåg jag att hon alltid har funnits i min pappas liv också, när han växte upp här vid stranden. Pappas arkiveringsprinciper var lite associativa, vilket innebär att jag gör fynd på oväntade ställen. Han skrev ibland ner korta lokalhistoriska notiser och dem lade han där de enligt honom hörde hemma. I en mapp med påskriften ”transporter” hittade jag den här anteckningen:
Det minnet måste alltså vara från 1905, då farfar fått jobb som modellsnickare vid bruket i Horndal. Alen såg likadan ut då som 1990 och den ser likadan ut idag. Kanske lite glesare i kalufsen med åren. En och annan gren ramlar av, men i stort sett är hon sig lik, den gamla damen. 
Intressant med historien om damen. Det är något märkligt med träd och det är ju än intressantare när man får historien beskriven på det här sättet. Jag hoppas att även du nu arkiverar berättelsen på ett varaktigt sätt inför framtiden. Jag föreslår någon form av pappersmaterial eftersom jag antar att det är mera hållbart och läsbart än något dataprogram som inte finns om några år.
Storfiskarn
Ja, arkiverandet är en svår konst. Både att göra det på ett sätt som håller över tid och att göra så att andra kan hitta bland alla dokument. Ibland blir jag galen på pappas osystematiska (eller svårbegripliga) arkivläggningsidéer, men andra gånger tycker jag det är lite kul när sådana här oväntade fynd dyker upp. Jag tror att hans minnen passar bäst ihop med farfars minnen, som ju finns samlade i en pärm.
Där tror jag mer och mer på de gamla dokumenten. Djurbilder i grottor, hieroglyfer i pyramider, rödahavsrullar, runstenar och pergamentpackar verkar funka.
Men när varken postgång eller elektronisk mail funkar, plus att arkivet från ett nästan tre decennier bara säger upp sig så känns det riktigt surt. Tur att det viktigaste finns kvar i mappar den allt mer utbyggda billyhyllan. Det blev råspont i slutet när varken dimensioner eller vinklar passade.
Nu har, single-ended, Hyttis fixat så det mesta är tillbaka. Inklusive mailfunktionen. Folket som ställde till det svarar varken på telefon, brev eller brev med mottagningsbevis. Tidigare kallat ”REK”. Jag funderade på att åka ner till Helsingborg, där dom ligger och trycker i myllan nånstans, och visa dem att det inte bara är i lilla Vetlanda det kan hända saker.
Men allt före 2008 är fortfarande på utflykt i rymden.
Annars är det bra. Carnotindikatorn börjar fungera och nu gäller det bara att få kompressorn tät så jag kan testa indikatorn med några olika tryck. Det får nog bli en liten guling…
Wow! Hyttis borde få medalj! Blommor! Evig tacksamhet!
Jag förstår att det är frestande att åka till Helsingborg och tala allvar med mailmarodörerna, särskilt om du vet var deras hus bor. Men vänta tills du fått vaccin!
Vilket fynd! Farfar har jag inget minne av, han dog ju flera år innan jag föddes men farmor minns jag och jag minns att vi var ute med ekan, farmor rodde, det var nog lite märkvärdigt för pappa fotade. Och Adern, ja den verkar ju vara evig.
Farmors eka var något alldeles speciellt! Lätt, lättrodd och ändå inte rank.
Finns fotot? Jag menar har du det? Eller ska jag leta i negativsamlingen?
Jag tror att det fotot finns i ett album nära dig.
Men jag borde ju minnas ett sånt foto, tänker jag. Kan inte minnas att jag sett det, ever. Kanske i ett fotoalbum nära dig?
Letat och vänt upponer på det mesta men nä, men mycket annat.
Negativsamlingen, alltså …
Ekan. För mig var den lite för flatbottnad för att jag skulle få den att gå stadigt. Men i tonåren hade jag vuxit till så pass att den var hanterbar.
Farmor var ju tillräckligt ”vuxen” så det var alldeles naturligt för henne att ta ekan och ”ro fram till boa” i sydänden av sjön för att fylla på förråden. Det var väl ett par kilometer.
Ser att det blev fel i tidigare kommentar. Hyttis var förstås ”single-handed”. Single-ended är ett sätt att ansluta elektriska signaler. Och sen ligger det nån artikel, räkneord eller preposition och skräpar också. Lämnas som en övning åt läsaren.
Hyttis ska i alla fall ha medalj!
Farmor lär mig hantera ekan tidigt. Minns att jag ”rodde fram” till Eklunds affär med en lapp där det stod vad jag skulle ha. Jag läste upp mjöl, salt och annat sånt som inte gick att producera på tomten. (Och ja, kaffe, förstås!) I handelsbon väckte det viss förundran. Inte att jag rott dit själv, men att jag kunde läsa, trots min späda ålder. Jag måste alltså ha varit i sex-sju-årsåldern.
Det är alldeles förunderligt fantastiskt att få ta del av din/er familjehistoria så här – tack!
Där håller jag med dig, Margareta.
Mycket av det syster Karin hittar hade jag inte heller någon aning om. Men mina fragment passar in i det hon hittar.
Den där källan (osäker om vilken det faktiskt var) skulle vi alltid stanna till vid och dricka vatten ur vid de cykelutflykter vi gjorde sedan vi flyttat till Ängsbacken. Jag tror att det faktiskt finns en bild av det i Karins pärmar.
Jag håller också med! Efter att ha värjt mig mot allt släktforskande som min pappa höll på med, från mina tidiga tonår och framöver, tycker jag nu att det är riktigt roligt att ta del av allt han samlat ihop. Visserligen är det alldeles för mycket och det blir lite som att vaska guld. Här och där dyker det upp små värdefulla korn!
Jag tänker på Stormskärs-Maja när jag läser om att ro till boa och köpa mat fast jag hoppas det inte blev lika dramatiskt på Rossen.
Jag tänkte på henne när tonåringen och jag paddlade när det blåste upp och vi blåste in i Arnes brygga. Vi höll takten genom att säga Så-pa så-pa så-pa…. På slutet satt vi och fnissvrålade såååpaa såååååpaaaa av chocken av att ”gå på grund ”
Väldigt fin bild på alen i solen!
Aj då, där har vi en lucka i min allmänbildning. Stormskärs-Maja har jag nog aldrig läst (sett?), men det känns som något kargt, finskt. På Rossen var det inte så dramatiskt, vågorna kluckade snällt mot ekans sidor och solen sken alltid.
Sista al-bilden tog jag nu på sportlovet. Snön töade bort och sedan frös isen på igen. Fantastisk skridskois i några dagar. Men nu är det skidföre igen!
Huvet på spiken, tror Stormskäret (fiktiv) skulle vara nånstans utanför Åland. Jag minns mest att det var drama och av nån anledning fastnade det här med att hon var tvungen att ro om hon behövde skaffa hem nåt. Det finns en bokserie (Annie Blomqvist?) som det gjordes en tv-serie på.
Låter som en både heroisk och kompetent kvinna. En förebild så god som någon!
Ibland tänker jag på Raskens Ida när det uslas, hon mjölkade med värkar, födde barn på logen, gick ner och mjölkade klart. Då tänker jag att jag BORDE kunna få upp locket på syltburken
Och barnen från Frostmofjället! Dem tänker jag på – allihop – när jag hämtar ved i boden i pågående snöstorm. Kunde dom så kan väl jag!
Men jag tror att dagens burklock är svårforcerade utan specialverktyg.
Gullspira hade säkert klarat dagens burklock (de utan momentförstärkande yttre vridring).
Annars funkar det att bända med baksidan av ett lämpligt skedskaft. Utförlig instruktion har lämnats i samband med tidigare halkolycka.
Gullspiralösningen känns lite som engångs, något som man nog bara ska ta till i riktigt trängda lägen. Skedskaftmetoden funkar finfint när problemet är en alltför effektiv vacuumförslutning. Men när det handlar om en redan öppnad burk, där locket vridits åt för hårt, tillsammans med lite av burkens innehåll som har superlimegenskaper – ja då kanske sabrering är lösningen?
Tror mera på knoster i det läget.
Gullspira var väl en get, de brukar ju kunna gnaga i sig det underligaste saker så varför inte ett burklock! Jag höll ju på att bli av med shortsen, som jag hade på mig, när jag träffade en glupsk get!
När jag gjorde ”fördjupad militärtjänst” i Hässleholm (jag hade kastats ut från regementena i Enköping och Uppsala) så hade vi getter som gräsklippare innanför staketet. Dom åt allt. Speciellt förtjusta var dom i snus.
Vid rast vila gällde det att stoppa ner snusdosan i stridsselen. De snusdosor som var åtkomliga i fickorna lirkade dom fram med sin smala nos, lossade locket och åt ur på nolltid.
Jag veet att dom kan.
Övertygande bevis, både shortsen och snuset!
Jag får ta min gamla fikonmarmeladburk och leta upp en getflock!
Fin damhistoria och familjehistoria.
Vackert träd.
Sköt om dig!
Stormskärs-Maja är skriven av Annie Blomqvists, och är en fantastisk skildring av det hårda livet för skärgårdsborna i allmänhet och kvinnorna i synnerhet. Man blir alldeles tagen när man läser den, att människor kan leva och överleva så mycket umbäranden.
Bokserien är byggd på Annies eget liv, och avsnittet i sista boken om maken Valter och sonen Tommy kan jag läsa hur många gånger som helst och bli lika berörd varje gång.
Begär upp den från bibiliotekets djupaste lager och läs den.
Tack Nina – både för boktips och för bibliotek-nudge! Jag fick ett krav på biblioteket häromdagen på en försenad bok och jag blev så glad. Normalitet! Nu kan man inte ha biblioteksböcker drällande hemma hursomhelst. De ska återlämnas. Jag hoppas litegrann på att jag ska få böter också.