Julen börjar bli ett allt vanligare samtalsämne. Hur gör ni? Hur ska man tänka?
Min mamma sa: ”Jag tycker att vi ska stoppa alla plågsamma julförsök”, när hon kände att julfirarplanerna blev för vidlyftiga. Och vi har försökt leva upp till hennes kloka ord i alla år, även sedan hon gick bort för mer än tjugo år sedan. Lite adventspyssel med barnbarnen, lite lagom julstress och så förstås några onödiga panikpresenter i sista minuten. Det hör liksom till. Men vi har framförallt satsat på att umgås, framför att tokfixa.
Men i år? I år borde kanske mottot vara: ”Stoppa farliga julförsök!” Jag ska kanske hoppa över julen helt och hållet. Julklappar går ju att köpa på nätet, men allt det andra, pysslandet och mysandet. Ska jag verkligen riskera livet för det? Med tanke på hur det ser ut nu, tror jag att det får bli en annorlunda jul i år.
Det skulle ju till exempel gå bra att gå julpromenader med den närmaste familjen. Eftersom vi är tretton stycken (snävt räknat) kanske vi får ordna någon sorts julpromenad-stafett.
Och eftersom det lär bli gott om tid kan det bli av att skicka julkort, något som annars blivit en sorgligt försummad syssla.
Kanske jag till och med kan måla lite nya julkort. Den här något idylliserade versionen av min farfars stuga målade jag för många år sedan.
Alla presumtiva julkortsmottagare har nog fått det vid det här laget. Dags för förnyelse, alltså på den fronten. Ett akvarelluppdrag så gott som något.
Jag har hittat på (hamnade i) en trevlig sysselsättning: jag ringer till folk som tidigare ingått i mitt liv, men som sedan byte av olika adresser inte gör det längre.
Dåförtiden var de inte så nära att vi ringdes, men vi brukade ju ses i olika sammanhang.
Så uppskattat!
Mitt i samtalet återkommer repliker som: ”Tänk att du ringde! Det här kommer jag leva på ett tag!”
Jag uppmanar att ”pay it forward”. Bara att bryta samma samma som man har kontakt med gör skillnad. Inte för att man ska ge upp dem, utan bara lite nya impulser.
Jag hoppas att alla bredbandsbolag och telefonbolag och olika appföretag för kommunikation fattar vilken storm som kommer gå över världen till jul. Och att de rustar sig för det. Här kommer vi att sitta på miltals behörigt avstånd från alla. Här är vi tre. På andra ställen både 1, 2 och 4.
Men antagligen blir det himla svårt att vara ficktjuv på stan och inbrottstjuv när alla är hemma. Och rattfyllorna blir få och andra trafikrelaterade problem.
Tyvärr kommer nog alltför många lida hemma utan att någon har insyn.
Vilken trevlig idé att ringa folk från förr! Kanske jag ska uppgradera mina planerade julkort till julbrev och vidga mottagarkretsen? Eller kanske helt enkelt börja skriva lite mer brev, oavsett om det är jul eller ej. Riktiga pappersbrev, med frimärken på.
Min gissning är att varken bredbandsbolag eller telebolag har tänkt på att dimensionera för en corona-jul och nyår. Det brukar ju kunna bli trångt ett vanligt nyår, så det är nog bäst att beväpna sig med tålamod om man vill kommunicera.
Julen… Tänker förstås på en sjömans jul på Hawaii och en del andra jular som dryper av förmodad trevnad. Mor Greta hade en realistisk inställning till julen. Och den har vi anammat fullt ut. Tror att jag har berättat om vår granlösa jul vid tidigare tillfälle.
Ibland har vi dragit iväg till något ställe där man inte har samma hysteri. Gellert i Budapest var en av våra bättre jular. Och Vier Jahreszeiten på gångavstånd till Hofbräuhaus. Där lyckades vi med prestationen att äta och dricka gott i främlingars sällskap fyra gånger på tre dagar.
Den lilla japanskan som friskt tog sig an en Schweinshaxe i storformat och skrattade hela vägen till bara skulderbladet var kvar var en föreställning som vi fortfarande gläds åt. Och amerikanerna, som inte hade förstått att det finns ungefär tio sittplatser vid ett normalt bord, och alltmer irriterade försökte få ett bord för sig själva. Det kanske vi inte minns med samma glädje. Vi har en vag minnesbild att det kunde ha varit Humpty Trumpty. Han var inte så känd på den tiden.
Några gånger har jag tillbringat julen på pappersbruk och stålverk. Det var inget problem för mig eller familjen. Dels var det tvunget och dels var det jäkligt bra betalt.
Traditionerna, då?
Disneytraditionerna känns inte riktigt äkta – men visst tänder vi det magiska TV-ljuset i tretiden. Och visst har vi suttit och gäspat någon gång i något mindre gudligt trähus.
Men den enda traditionen jag kände för var när vi offrade lite mjölk till Näcken i Årängsån på femtiotalet. Jag tror att det var mest för att han skulle se till att den bräckliga spången över ån skulle hålla ännu ett år. Skolvägen gick över den så kallade Styggängen och passage av spången var en kritisk del. Så det gällde att hålla sig väl med Näcken.
Min gissning är att ni kommer att tillbringa denna jul i mindre gudligt mellanstort trähus (’säkta, svårt att låta bli).
Kallejanka är en välsignelse, tycker jag nog och för varje år tillkommer nya aspekter hos oss tittare. Förra året blev det en livlig diskussion om de små mössens insatser som stylister. Borde de inte ha hejdat sig tidigare. Blev den där klänningen egentligen snyggare med den där blaffiga rosetten, eller inte? (Och varför, VARFÖR måste Robin Hood absolut ha den där pengapåsen under kudden också?! För att det ska bli spännande. Jamen det blir FÖR spännande!) Det finns något för alla: storögda småttingar (som tycker det är kul att alla samlas och kollar på samma skärm), ironiska tonåringar, tillfälligt avlastade småbarnsföräldrar, nostalgiska far- och morföräldrar…
När det gäller midvinteroffer till Näcken kan det vara så att våra ritualer oscillerade lite i tid. Eller också är det så att mitt minne oscillerar. Jag förknippar det mer med nyår än med jul, men det kan ha varit jul också. Ibland.
Rätt! Nyårsafton var det.
Puh, jag hoppades det!
Jag är djupt tacksam, bron lutade sidledes och var svinhal, isynnerhet om man åkte med Karins gamla skidor. Men plurrade gjorde jag bara en gång och då var det sommar.
Vassego, det var så lite så!
Jag har funderat lite på mina gamla skidor. Varifrån kom de? För gamla var de redan när jag började använda dem. Hopplöst raka snokar som man måste blöta upp på kvällen och sätta i spänn över natten för att överhuvudtaget kunna ta sig fram nästa morgon. Avflagad brun färg på de tämligen enkla träbitarna. Kunde visas upp på Nordiska museet, men nu finns de inte mer. Sörjda av ingen, skulle jag tro.
De skidorna grundlade min inställning till skidåkning.
(Del fyra är publicerad, tyget räddat)
Min också – men vi drog tydligen olika slutsatser. Jag tänkte (i likhet med en björn med mycket liten hjärna): ”There must be a better way …”
Grattis till tygräddningen!
Fader Martin var händig med bandsågen (Beronius från Eskilstuna). Han skar ett spår i mina snokar och limmade (Kallim, Casco) in ett fanér i spåret.
Sedan in i spännblock med rätt böj och på med tvingar över natten. Det blev riktigt bra – stoltaste snokarna i byn!
ORÄTTVIST!!!
JA orättvist!
Jag måste nog uppdatera mig om Kallejanka på julafton, vi har tillbringat de senaste julaftnarna på betydligt varmare ort.
Är det inte runt jul som man får se Ivanhoe också? Samma besvikelse år efter år, han väljer alltid den glåmiga, bortskämda tjejen.
Även Ivanhoe (liksom offrandet av mjölk i Årängsån) är nog mer kring nyår. Jag har aldrig sett hela, troligen för att den ofta gått på nyårsdagen, då man lätt somnar framför TV:n. Intressant nog menar de som spelar i filmen att vi borde slippa se den varje nyårshelg. ”Förlåt!” säger de. ”Det var inte meningen!”
Har du koll på varför just Ivanhoe visas varje år i Sverige? Det är ju inte nån anknytning eller speciellt vintrigt /juligt /nyårigt. HAR det med glåmiga tjejen att göra, igenkänning efter månader utan solsken!? En titt i spegeln…
Du kanske är något på spåret där … Men som sagt, skådespelarna är bara förbryllade över våra vanor.
En annan, mer begriplig jul-TV-tradition, som faktiskt har julanknytning, är Karl-Bertil Jonsson. Går att se varje år!
”Stoppa plågsamma julförsök” är en underbar uppmaning. Ett sådant barbariskt försök är julens tevesändningar som jag inte offrat en sekund på de senaste 20 åren. Bara att höra samma samma genom väggarna år efter år är en ytterst plågsam upplevelse som enligt många kan utföras på bakterier eller bananflugor i stället för på människor.
Vart vänder jag mig för skadeståndskrav? Finns diskrimineringsman av rätta ullen?
Men gör du inte din jul-TV-plikt? Ivanhoe kan du möjligen slippa från, men att smita från Kallejanka ses som fanflykt, allraminst. Och i tjugp års tid dessutom. Mycket allvarligt detta!
Där får du nog vänja dig vid att det är en mycket liten minoritet av jordens befolkning (i runda slängar mindre än en tiondels procent) som är Kallijankaberoende.
Jag är införstådd med att vi är en ganska liten sekt, men jag betraktar det som en nationell plikt att upprätthålla traditionen.
Jag vet. Men jag står för mitt beslut. Inte ens hot om avrättning får mig att tänka om.
Äkta civilkurage!
För övrigt tror jag originalsatiren löd ”Stoppa plågsamma julbesök”
Den här då?
https://www.youtube.com/watch?v=gmHz_ngvI4E
”Du får titta i Röster i radio …”
Kicki – sa mamma? Jag undrar vilka hon syftade på då?
Nej hon sa det nog inte men originalet löd så men jag minns inte vem som sa det.
Aha! Grönköpings veckoblad, förstås! Men? Jag hittar citatet i Nr 10 årgång 2015. Det måste vara ett återbruk från tidigare år, skulle jag tro.
Åh vilken jättefin akvarell! Vilket fantastiskt vinterljus du har åstadkommit.
För mig går det fortfarande väldigt trögt med akvarellandet. Försöker sparka mig själv i baken men det går dåligt.
Tack Gabrielle!
Men visst är det konstigt att det är så svårt att komma igång med något som är så kul! Men om man börjar med nåt mindre projekt, typ julkort kanske?
Tar med mig din mammas ’Jag tycker vi ska stoppa alla plågsamma julförsök’. Passar mig ypperligt! :)
Vad bra! Och jag önskar att fler kunde inse hur bra det passar. Varje jul.
Jag kan inte tänka mig att åka buss/tåg/buss för att tillbringa en timme utomhus med min famil j och sedan sätta mig hungrig och eländig på buss/tåg/buss för att ta mig hem igen för att få värma mig och äta lite julmat hemma. Nää, det får bli en digital jul, basta!
Just så stoppar man plågsamma julförsök, Paula!
Jag har turen att bo inom promenad- och cykelavstånd från barn och barnbarn och då blir det ju lättare att ses utomhus en stund, kanske medförande matsäck så att man kan äta lite tillsammans. Men annars skulle det nog ha blivit digitalt för min del också.