För ett par inlägg sedan skrev jag om det hus där jag och syskonen växte upp, ett gammalt skolhus, som byggdes 1884, men som lades ner som skola 1939. När skolverksamheten flyttade ut, flyttade mina föräldrar in. De fick hyra en av lärarbostäderna för 25 kronor månaden. Hyran sattes ”med hänsyn till bostadens bristfälliga skick”.
Med tiden kom vi syskon och vi tog över hela övervåningen. Pappa och hans bror flyttade dit den snickarverkstad som de sedan drev i bottenvåningen fram till pensionen på 1970-talet. Någon gång på 40-talet köpte de huset av kommunen (eller socknen), ovisst när, men forskning pågår.
När jag skrev om huset för ett par veckor sedan invecklade vi oss i diskussioner kring hur övervåningen var disponerad. Det borde vara lätt att kolla, tänkte jag och åkte till kommunarkivet i Avesta för att få ta del av ritningarna på huset.
Men ack! Den arkivförteckning som skulle innehålla uppgifter om Horndals skolverksamhet omfattade bara tiden från 1960-talet framåt. Var äldre skolhandlingar kan ha hamnat är lite oklart. Kanske gamla landsarkivet i Uppsala, som har arkivansvar för Dalarna? Kanske fanns det handlingar om byggnaden av denna ståtliga skola hos forna Skolöverstyrelsen och i så fall idag förhoppningsvis hos Riksarkivet?
Jakten på den försvunna arkivakten går vidare. Under tiden visar jag huset från ytterligare två vinklar, i förhoppning att bilden av rumsdispositionen klarnar.
Den här bilden är tagen från den gamla skolträdgården på norrsidan (nordost?) Just här verkar det inte vara någon vidare fart på odlingarna.
Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?
När jag var på kommunarkivet hittade jag i alla fall en hel del protokollsanteckningar om skolhuset och ett konstaterande att hela samhället flyttat norrut och att skolan därför måste följa med. Samt vitsord för min pappas insatser som slöjdlärare vid skolan. 
Det var ju skönt att få klarhet i att ens far fört en hedrande vandel.
Intressant att det fanns något som hette ”överlärare” på den tiden. Det finns ju inte så många ”övertitlar” kvar i samhället idag? Överläkare/övertandläkare finns ju men sen då?
Överbibliotekarie är det enda jag kommer på.
Överläraren var (tror jag) motsvarigheten till rektor inom folkskolan. Titeln rektor var nog förbehållet läroverk och liknande. Och universiteten.
Följdfrågan blir då om det finns underlärare och underbibliotikarie?
Enligt denna länk har det funnits underlärare en gång i tiden, i alla fall i Finland.
”Lärare som biträdde vid undervisningen i de lägsta klasserna. Dylika befattningar förekom före 1864 i många skolor, men tenderade att bli indragna när de äldre eleverna började användas som medhjälpare i småbarnsundervisningen, bl.a. i Ahlmanska skolorna. Underlärare fanns ännu 1884 åtminstone vid Alexanders-Universitetets gymnastikinrättning.”
….och enligt Runerberg/Biblioteksbladet har det funnits underbibliotikarier i Danmark.
Gällande den försvunna akten kan du prova Riksarkivet eller möjligen Lantmäteriet.
Jodå. Det har funnits en underlärare, för sisådär två tusen år sen, dock still going strong.
Mycket gott betyg, helt i linje med Martin Englunds. Dock fanns visst klagomål från myndigheterna.
Underbart!
DET DÄR! Det tog tid. Men nu fattade jag till slut.
Impad av tankeflykt och associationsförmåga!
Förr i tiden, då överläraren var folkskolechef, fanns nog bara folkskolelärare och småskolelärarinnor (för någon manlig småskolelärare har jag aldrig hört talas om). Möjligen användes äldre elever som hjälplärare åt yngre elever, men riktigt vad de kallades vet jag inte. Dagens system med förstalärare etc. har jag också dålig koll på. Har bara hört av kompisar i branschen att de tycker att det inte fungerar något vidare.
Och ja, jag kommer nog att behöva hjälp av många gamla kolleger i arkivsvängen i denna aktjakt!
Erinrar mig att du jobbade i ”arkivsvängen” ett tag. Där fanns det väl ”överarkivarier? Kanske du själv var en?
För det är väl inte, om uttrycket tillåts, vem som helst, som döper verkets tidning till det intressanta namnet ”Tidevarv,”?
Övertitlar? Innan Försvaret lades ner så fanns det ju ett antal Överstar. Och Överingenjörer fanns det också i civila verksamheter.
Jamen det har du ju nästan rätt i. Fast det var på Riksantikvarieämbetet och under riksantikvarien fanns en överantikvarie. Mycket förvirrande. Fast jag var bara avdelningschef, vilket räckte alldeles väldigt väl, med tanke på att avdelningen bestod av sex mycket olika enheter och 90 anställda. En av enheterna var mycket riktigt info-enheten, där vi drog igång tidskriften Tidevarv,
Och ja, det har du ju alldeles rätt i. Överarkivarie finns också. Under riksarkivarien. Också förvirrande. Och eventuellt avskaffat numera, liksom överantikvarien, tror jag.
Beträffande Översten (name witheld) så var det en mycket pryd person. Han förbjöd oss att använda orden hankontakt och honkontakt (eng. Male and Female connector) och införde begreppen plugg och hylsa. Stort jubel eftersom det nog egentligen kunde uppfattas som mera stötande. Men det visste inte översten.
Vi funderade lite och till slut hittade vi honom i ”Vem är vem” och där framgick att han var född av sin far. Det kanske förklarar en del.
Stackars översten! Får mig att tänka på när jag rotade i boden för ett tag sedan på jakt efter en mutter. Mutter, mutter, muttrade jag och tänkte att det kan ha något att göra med det tyska ordet Mutter, mamma. Apropå honkontakt.
Korrekt.
Det heter ju också mère de vis hos de liderliga fransoserna.
Jo det stämmer. Överlärarn var chef för folkskolan. Vår i Kga var mycket omtyckt,
en jordnära och praktiskt lagd person som bodde i en liten stuga i utkanten av ”byn” , som folk sa om Kga, med ko och gris och lite odlingar.
Jag skulle kanske ha talat om att överlärarn hette Sigrid.
Sigrid låter som ett kvinnonamn och i så fall var hon nog rätt ovanlig. En överlärare var ju på den tiden mestadels en karl.
Tänk ändå att vi, både du och jag, inte bara är namne med varandra utan också har en gemensam nämnare i att bo i en före detta skola. Din skola är betydligt mycket större än min skola men ändå. Här hette lärarn Emilia, själv kallade hon sig Emmy och barnen kallade henne Petta. Hon var nog både överlärare, lärare och underlärare förutom slöjdlärare, så ensam hon var i 35 år, innan en manlig lärare Algot tog över.
Jamenvisst, du och jag, Karin!
Pettashuset är ju också rätt stort – och framförallt väldigt charmigt!
Var kan överkuckun ha jobbat?
Det undrar jag också. Och hade överkuckun en rikskucku som chef, månne?
Frågor, frågor. Så det blev en diskussion om saken här i Pörtet.
Att sköta och underhålla ett hus eller annan fastighet (det som gårdskarlen gjorde förr) heter nu att ”drifta” den. Då måste ju chefen för det företag som sköter servicen vara överdriftkucku och längst upp i hierarkin måste förstås finnas en Riksdriftkucku.
Håller med om att det känns skönt att veta att Faderns vandel var utan tadel.
Vår slöjdlärare i Storvik hade gått samma utbildning som Fadern och han var lite bekymrad hur han skulle berätta för honom om mina saknade – eller kanske outvecklade – talanger för träslöjd. När de träffades sa han därför ”han har inga tendenser till slöjdtekniskt kunnande eller intresse, men inte heller några kriminella tendenser”.
Så jag ärvde inget när det gäller snickeri, Det var nog mest ”vandel utan tadel” jag hade ärvt. Jag jobbade på det senare och betraktar mig numera som en ganska normal människa.
Du hade bättre lycka än jag som utsågs till klassbuse och en för skolan farlig uppviglare, av historieläraren. Vilket debacle det blev. Och jag fattade ingenting!
Det där lät intressant! Kanske svårt att berätta när du inte fattade nåt av det
Exakt! Inte nog med att jag inte förstod någonting – det gjorde ingen annan heller. Men det blev storstilad rättegång, med rektor som domare och historieläraren som åklagare. Anklagelserna stod som spön i backen tills jag valde att lämna rummet och låsa in mig på toaletten. Sen hände just inget mer än att ortens kyrkoherde ringde till mina föräldrar och sa att det var lugnt och att ”jag skulle vara vid gott mod”. Jaha?
Hmmm….
Gustaf Ljunggren! Ett ärkeäckel. Även jag var på kant med honom. Vass kant, till och med.
Supernazist och dito sadist och medlem av en av de tidiga naziströrelserna. Jag träffade en tidigare elev vid skolan i Storvik. Han hade gått där några år tidigare än vi gjort och det första vi kom att tala om var Gustaf Ljunggren. ”Det var en nyttig bekantskap” sade han. ”Jag bestämde mig att aldrig bli som han”.
Pricken var en hygglig prick. Om det var han som ringde.
Om det är mot någon form av lagstiftning att nämna ärkeäcklets namn så får det gärna vara det. Det finns många som kan intyga att han är värd att hängas ut.
Jag har också haft två historielärare (eller nog någon mer) men kommer bara ihåg de två vi hade på gymnasiet.
Det var gotländska Bert och östgötska Gunnar. Bert var en ganska strikt/sträng lärare men väldigt uppskattad av oss elever då han faktiskt var en mycket sympatisk person. Östgöta-Gunnar var också en sympatisk person som dock pratade väldigt mycket om Uganda, oklar varför.
Gotlands-Bert var förövrigt titulerad lektor.
Visst var det Pricken som ringde. Minns tyvärr inte vad han hette egentligen, men en hygglig prick var han.
Ljunggrens angrepp på mig trollades bort på något sätt. Jag fick aldrig någon förklaring, krävdes inte på någon ursäkt, men fick inte heller någon. Och när man inte får någon förklaring är det ju fritt fram för teorier. Hade kanske han och vår far någon kontrovers när pappa jobbade i Storvik (kanske av politisk art) ? Eller handlade det om att jag dristade mig till att gå lite utanför läroboken vid ett sällsynt tillfälle (Wilhelm av Oranien, som jag var lite kär i)? Eller var det så att han ogillade att jag satt och stirrade på honom hela lektionerna? (Eftersom han var så skräckinjagande vågade jag inte rita på hans lektioner och då var min enda chans att koncentrera mig att fokusera på honom så mycket jag bara orkade, förmodligen med rynkade ögonbryn…)
Hursomhelst, elak var han och han inledde gärna lektionerna med att högläsa platsannonser ur lokalbladet och peka ut någon misshaglig elev som lämplig kandidat: ”Se här, slaktar’n söker en springschas. Det vore väl något för Johansson, i stället för att sitta här och värma upp en skolbänk i onödan!”
På Karlskoga Högre A fanns en lärare, som vår klass klarade slapp. Men det fanns ju andra som måste finna sig… Han hade för vana att, då han delade ut ett prov, kommentera inför hela klassen innan skrivningen: ”Hit kommer K och J men inte längre. U och B och A klarar sig fram till mitten och E och S och T tar sig ända fram till slutet.”
Så där höll han på och i och med detta hade han ju delat in gruppen i dåliga och bra, mindre eller mer begåvade elever. Och det fann klassen sig i, de var vana att han höll på så där. Jag undrar hur det lät när skrivningen var gjord och resultaten delades ut.
Vår första lärare i engelska var en katastrof. Han måste ha tyckt det var väldigt tråkigt att sitta där och träla med 30 stycken ungar i 13-årsåldern.
Några av grabbarna var kompis med hans son och de visste att majen hade bott och studerat i Ungern och han visste ingenting bättre än att få berätta om den tiden, ungerska folket osv och då glömde han allt annat. Detta utnyttjade några i klassen då de inte läst på läxan ordentligt. Det var bara att ställa en fråga om något ungerskt så gick han igång. Vi fick vårt första läsår med engelskan helt förstörd och när vi fick en annan lärare i engelska året därpå fick hon ett redigt snärj med att lära oss grunderna. Men sen gick det bra.
Det där knepet är bra, Hyttis, att locka in lärare på älsklingsämnen. Det hände ju alltsomoftast under ens skoltid och det visade sig inte bara vara ett sätt att komma undan läxförhör utan faktiskt också ett sätt att få ta del av intressanta kunskaper, entusiastiskt förmedlade.
Huvva! Vilken pedagog! Läskig!
Alltså Ljunggren var pedagogisk. Svaret hamnade lite snett
Passar ju bra för en pedagog (”pedagog”) på villovägar!
Oj, stackars hemska Ljunggren som inte fick ta del av dina lektionsteckningar – glad att jag inte kände till honom. Minns dock ditt fina hem i skolhuset där jag var en gång – och känslan i ert hem, den var god
Hade Ljunggren kommit på mig med att rita vet jag inte vad som hade hänt. Han hade en mycket kolerisk läggning, så jag hade kanske åkt ut genom fönstret.
Axel Ingvar (nej, Ingmar, var det väl?), vår historielärare på gymnasiet i Avesta, var visserligen högerman men han redovisade att han var det och försökte ge ett mångsidigt perspektiv åt olika händelser. Honom gillade jag.
Kul att du minns Ängsbacken! Visst var det ett harmoniskt hus.
När jag ser fotot av det pampiga skolhuset slås jag av den bostadspolitiska utvecklingen… ”Med tiden kom vi syskon och vi tog över hela övervåningen”, skriver du. Ett minst sagt spatiöst tillhåll om man jämför med de små betongghettoliknande lägenheter som byggs i dag.
Av fotot att döma uppskattar jag ytan till 20 x 20 meter, alltså 400 kvadratmeter. Känns det inte klaustrofobiskt som du bor i dag? ;)
Det korta svaret är: Jo!
Det något längre svaret är att jag försökt att kompensera med någorlunda tilltagna bostadsytor – eller fritidshus – genom åren, mer eller mindre framgångsrikt. Huset där jag befinner mig nu var en gång bostad för fem familjer. Idag tycker jag att det är rätt lagom för mig. Det är nog den tillflykt jag behöver för att klara mig med den mycket mindre bostaden i stan.
Vilket fantastiskt hus att växa upp i, något helt annat än ett rum och sovalkov mitt i storstaden. Man får omedelbart en Bullerbykänsla, vilken snickarglädje! och så var din far slöjdlärare, man hade kunnat tro att han slöjdat alla spröjs o vackra detaljer alldeles själv, men han flyttade ju in i ett gammalt beprövat hus. Gjordes några ombyggnationer under din uppväxt? Och betyget sen, helt otroligt vilka vitsord! Tänk att ha tillgång till sin historia på detta vis!
Ett underbart spännande hus att växa upp i, obekvämligheterna till trots!
Det var ju föräldrarna som fick göra grovjobbet, med att hålla varmt med hjälp av kakelugnar och för mamma var det slitsamt att sköta disk och tvätt, till en början utan rinnande vatten inomhus. Det där med utedass var trevligt största delen av året, men vissa kalla vintermorgnar var det inte så charmigt.
Samling vid pumpen:
Gustav Ljunggren – den svenska lärarkårens störste sadist (förmodligen även n-sist)
Tillbringade 4 år med honom i Storviks Samreal där man i trappan upp till andra våningen 6 ggr per dag upplystes om ”Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning”. Bemälde Ljunggren blundade säkert när han passerade, han yttrade aldrig ett positivt ord om någon elev på 4 år. Däremot en kommentar till en speciellt misshaglig elev Kurt: ”Det tar 7 generationer att skapa en gentleman, om din far var den första, vilket betvivlas, då behövs ännu 6 generationer innan det kan bli tal om en gentleman i släkten”. Han pendlade varje dag Gefle-Storvik och kommenterade ofta lyckan att lämna landsbygden bakom sig.
Ljunggren hade tidigare varit adjunkt i Gefle men sparkats efter TRE alvarliga påhopp och anmärkningar och överförts till Storvik. Man fick två frågor i historia per termin, och han införde bilden av en potatis i gröna fasan när en elev inte svarade nöjaktigt. Efter 2 potatisar
var teminen över för eleven. Ljunggren kommenterade: Jag skall rita ditt porträtt som är lätt, en oval cirkel.
Min syster som avlöste mig 1954-58 var frispråkig. På realexamensdagen talade Gstav till klassen och i omskrivande elaka omdömen summerade att han haft åtskilliga prövningar av dem. Min syster kvitterade: Vi har också haft våra prövningar! Gustav
drog omedelbart fram Gröna fasan och sänkte slutbetyget från AB till B.
Läraren Pricken har jag för mig vikarierade som mattelärare trots att han var präst i Storvik eller Ovansjö, Birger Andersson. Han försökte balansera Ljunggren men det
lyckades ingen.
Hej Bengt och välkommen hit! Mycket intressant information om den gamle plågoanden Ljunggren! En riktigt otäck typ och dokumenterad n-st. Brorsan (Skogsgurra) hittade honom i ett register över medlemmar i Gävleborg, tror jag det var.
På något sätt känns det trösterikt att läsa om dina och din systers erfarenheter, eftersom det är lätt att tänka att man överdriver sådana där minnen, att det kanske ändå var så att jag förtjänade en utskällning. Jag lyckades väl ruska av mig det hela då, men visst fanns den där tanken att om han blev så himla arg på mig måste det väl finnas någon anledning.
Ryktet om hans omplacering från Sandviken var levande även när jag och brorsan gick i Storvik och vi var helt på det klara med att han tyckte illa om att undervisa i Storvik och att han såg oss som lägre stående varelser jämfört med gymnasieeleverna i Sandviken.
Birger Andersson hette han ju, Pricken, tack! Jag hade honom aldrig i matte, men väl i kristendom som det hette på den tiden. Vill minnas att hans undervisning handlade mycket om humanism, också.
Av Ljunggrens stelbenta undervisning minns jag just ingenting. Förmodligen var han strängt tillhållen att följa läroboken. Det gjorde han för det mesta, men ibland for han ut i tirader om samhällets förfall. Han ville gärna återinföra inkomstbaserad rösträtt och särskilt upprörd var han över att de som fick socialbidrag också hade fått rätt att rösta.
Imponerande att du trots Ljunggren-exponering valde att bli historielärare. Kanske insåg du att det fanns andra och bättre sätt att utöva yrket?
Bengt, du kan vara en kunskapskälla när det gäller Fernebo.
Främst gäller det flaggans färger. Där menar jag att de tidiga emulsionerna ofta uppfattade blått som ljusare än gult. Så därför är korset mörkare än de blå fälten. Sedan visade det sig att fotot är taget i modern tid med pankromatisk film.
Med tanke på ditt ”kameramuseum” i kombination med historiekunnig så är det en fråga som måste ställas.