När Pettson ska göra pannkakstårta till en av Findus ofta återkommande födelsedagar är mjölet slut. Då måste de cykla till affären, men det är punka på cykeln och för att laga den måste de in i snickarboden, som tyvärr är låst och nyckeln har hamnat i brunnen och då behövs metspöt som ligger på loftet ovanför snickarboden, men stegen ligger i Anderssons kohage där det finns en arg tjur…
Sådär har jag det hela tiden. Idag skulle fortsätta med fönsterreparationer och då behövde jag sätta upp ett större bord i snickarboden, för här ska skäras glas.
Fin glasskärare som jag fått låna av min snälla granne.
Bordsskivan fanns tillfälligt förvarad bakom soffryggen i vardagsrummet, så det var bara att släpa ut den i boden med knuff-och-drag-metoden. Rackarns stor och tung är den. Benen till bordet låg på bodvinden och där höll ett gäng getingar på att bosätta sig. Också. Det är troligen ett utbrytargäng från en större grupp som håller på att invadera huset alldeles under taket, ovanför balkongen. Anticimex kan inte komma förrän om tio dagar.
Vägledd av Anticimex åkte jag till Granngården och köpte lite ammunition för kemisk krigföring. Det lilla gänget bodgetingar visade sig vara ganska lättskrämda. Jag nappade åt mig bordsbenen och började skruva fast dem på bordets sarg.
Till tre av benen fanns de skruvar och muttrar som behövs, men inte till det fjärde. Man kan tycka att sånt borde vara lätt att hitta i snickarboden, men där råder ett överflödsproblem. OM det döljer sig några låsbrickor och muttrar bland alla kartonger tar det sin lilla tid att hitta dem.
Detta är några av hundratals burkar, pytsar, lådor och kartonger med skruvar, muttrar, spikar, beslag, gångjärn, mm, osv, som finns på hyllorna.
Så då det är snabbare och effektivare att åka iväg till Västanhede Trä och hoppas att de har rätt dimension. Det hade de och de har ordning på sina grejer.
De finns de som hävdar att snickarboden har klara likheter med Pettsons snickarbod och det kanske ligger något i det.
Men ett sådant här tjusigt glasskärarbord tror jag inte att Pettson har. Nu är alla fyra benen på plats och på bordet ligger en kasserad duk, som hindrar glasskivorna att glida omkring när jag skär.
Vilken kvinna du är! Jag är mäkta imponerad, jag klarar knappt av att skruva i en ny glödlampa…o svindel får jag direkt då jag klivit på en pall. Bra kvinna klarar sig själv sa alltid min mormor, men inte var hon mer praktiskt lagd än jag…
Märkligt ändå, hur en del har det i sig, min dotter skulle nog fixa det mesta, hon måste fått det efter sin far, snickaren. Men vet du Pettson har nog rätt trevligt medan han håller på, o det tror jag du också har!
Tack Paula! Men du ska veta att det finns massor med andra saker som jag inte kan. Jag har till exempel aldrig rensat fisk! Och när jag försöker sy något blir det först fel på minst fem sätt. Visste du att man kan sy i en ärm ut-och-in, upp-och-ner och bak-och-fram, samt vänsterärmen på höger sida och tvärtom. Jag vet, för jag har gjort det.
Roligt har vi i alla fall, Pettson och jag.
Pettsson skulle nog trivas fantastiskt bra i din bod.
Övre bilden längst upp till höger på en hylla sticker det fram något som ser ut som ändarna på några brödkavlar modell större, vad är det?
Det är brödkavlar, modell större och jag undrar varför. Jag hann aldrig fråga min pappa vad brödkavlarna gör i snickarboden. Kanske något som sparats från förr, då den stora bakugnen var i flitigt bruk? Kavlarna kanske är bra om man ska baka ut tunnbröd?
Jaha, hade de legat på en hylla i ett skafferi så hade jag tänkt – Nämen, se där ja, några gamla brödkavlar modell större!
Nu tänkte jag att det kanske är några tekniska detaljer till nån gammal maskin, enbart för att de ligger i snickarboden :)
Miljöns makt över tanken … eller nåt.
Precis så där är det också här hos oss. Det ena ger det andra och hur konstigt det än låter så blir det ju bra i slutänden i alla fall och då har man gjort massor av andra saker som man inte alls hade tänkt göra från början. Bara det där att hitta rätt färg till insidan av ytterdörren till butiken. Färg hittades men inte till den dörren. Nu kommer äntligen den lilla trappan i Gula salen att få sin varmröda färg men först måste en massa saker flyttas på och dras undan och bäras bort och och…trist blir det aldrig.
Glasskärarbord skulle behövas här också men det får vänta till en annan sommar:
Din snickarbod är toppenfin! Jag blir nästan avundsjuk men bara nästan, i alla fall inte missunnsam, en sådan skulle alla ha.
Nej trist blir det aldrig! Jag gillar de där dagarna då jag liksom går i en cirkel och hamnar i nya projekt vartefter för att fram mot kvällen återvända till det jag började med: ”Javisstja, jag skulle ju … ”
Varmröd färg i trappan upp till Gula salen låter ju alldeles rätt!
Så gör jag också, ibland kan man gå runt och hålla i en sak i flera timmar för att till slut undra varför. Då har man fixat med massa annat under tiden, uppenbarligen med en hand eftersom saken hängt med.
Samma här! Det är alltid något som måste fixas innan man kan göra det man startade dagen (eller veckan, månaden, året) med. Och när detta ”måste fixas” så dyker behovet av det där andra och tredje upp som också måste fixas.
Carnotindikatorn, som jag hade tänkt prova på SS Laxen, gav jag upp när behovet av koniska gängor infann sig. Så nu blir det en rent elektronisk apparat.
Men längtan att skära koniska gängor levde kvar i bakhuvudet och då slog det stopp på alla fronter. Nu har jag iaf en tillsats för konor och eftersom gängskärning var en barnlek – trodde jag – så… och så vidare, etcetera, med mera sådant.
Det slutade med att det blev så trångt i garaget att jag måste organisera om och bygga ytterligare en arbetsbänk av det gamla ärvda marknadsståndet och en slaktad Billy (bord behövs alltid) – en gemensam erfarenhet verkar det som.
Och nu vet jag egentligen inte i vilken riktning jag ska gå. Motorprovrigg? Carnotindikator? Axelspänningsövervakning för vindkraftverk? Kanske tvätta bilen? Men det har jag inte gjort sedan den var ny (2016) så varför sätta igång med något så äventyrligt? ”Är kroppen frisk så håller den sig ren själv” brukade smederna i Horndal säga. Jag förutsätter att det gäller bilar också.
Jag imponeras också av din glasskärarkonst. Det ska till en hel del känsla och oräddhet om man ska lyckas med det. Bra gjort av person som föddes i dag för en hel del år sedan. En knapp val, om man säger.
Äsch, gör som T.S. Eliot, vettja:
And time yet for a hundred indecisions,
And for a hundred visions and revisions,
Before the taking of a toast and tea
Tackar …
Obeslutsam och viljesvag kille, den där Eliot. Han verkar ju inte ens klara av att sätta namn på en katt.
DET klarar jag iaf.
Sympatiserar i övrigt med hans syn på tillvaron.
Men, ärligt, bingo har jag aldrig förstått mig på och teven har vi inte haft i gång på mycket länge. Det finns ju så mycket annat att pyssla med. Det där dörrlåset till exempel. Funderar på att sätta upp en skylt till tjyvarna: ”Bryt inte sönder dörren! Den är inte låst”
Ja, Loppe ja …
Det var Leopold från början. För han var så stilig. Men han var lite sparsam med hygienen, så det blev Loppe med tiden.
Vilket mysigt ställe du har ordnat!
Fenomenet med att få till rätt ärm i rätt ärmhål är bekant, man fick gå undan ett tag och göra nåt annat så man lugnade ner sig. Men jag kan tala om att något som verkligen inte är lätt är att ge sig på att sy dockkläder. Man får helt tänka om vad gäller syordningen, det är smått och pilligt och man får ibland göra helt emot vad som är brukligt vid sömnad. Kämpade med ett mönster till en hätta som jag tyckte docktvillingarna skulle ha, vad var fram, vad var bak men ett misstag medför ju inte så stora tygförluster och man lär sig hela tiden. Så det är roligt och de små stackarna kan ju inte protestera mot det klädval jag gör för dem.
Tack för varningen när det gäller dock-kläder! Jag har funderat på det ibland och nu är det ju läge igen, med två småttingar som båda gillar dockor. Mest treåringen, kanske. Men det finns hjälpligt med kläder till dockorna så jag tror jag klarar mig.
Annars skulle Hyttis kanske kunna stå till tjänst. Hon är redan inne på nästa års sommarkollektion till våra plastbarn.
Tja, man får ju inte prata om ålder… Så jag krypterade så gott jag kunde.
Grattis på födelsedagen!
Nån sorts primtal antar jag.
Att fylla primtal låter väldigt fint, så det bestämmer jag mig omedelbart för att jag gör! Tack!
HURRA! Hätila eller hur det var vi sa på den tiden
Tackar!
… ragulpr, tror jag det var sedan. Puh förklarade för Gugla som hjälpte honom skriva att hans stavning var ruskig. Egentligen var den bra, men bokstäverna brukade ruska om så han behövde hjälp. På ett ungefär och fritt ur minnet.
Så kul berättat, men kanske inte lika roligt i verkligheten.
Önskar dig en bra ny vecka!
Det är lite som det brukar vara, faktiskt, så jag är van. Ofta följer mina projekt samma dramaturgi som diverse populärkulturella böcker och filmer: Hjälten (eller jag då) ska genomföra ett eller annat stordåd, det kör ihop sig, ett tag verkar det rentav omöjligt, olika faror dyker upp, men också hjälpsamma alver, möss eller människor och så plötsligt, som genom ett under, fixar sig allting!
Och tack vare att det var lite motigt ett tag blir jag desto nöjdare när jag väl klarat av det där projektet!
Detsamma till dig!
Inte har hon Englund tummen mitt i handen … utrymme har hon – kompaniskap med Pettson en höjdare – krångel är krångel och lång väg kan göras kort. Jodå.
Så är det, men även krångelvägar kan vara mödan värda!
När mina föräldrar levde uppskattade de också böckerna om Pettson och Findus. Min pappa undrade häpet om författaren och illustratören Sven Nordqvist varit i hans (numera min) bod och ritat av interiören.
Du ska se du har det i överförda bodgener det där med Pettson i ditt liv..
Så kan det nog vara. Om det inte rentav är mycket stark miljöpåverkan. Troligen är det både arv och miljö och då blir det ju ett rejält genomslag!
Jag förväntar mig en hejdundrade pannkakstårtsfest hos dig nästa sommar (när Coronan förhoppningsvis är motad i grind in till Andersson tjurhage) Karin, bara så att du vet Karin. ;)
En mycket sympatisk tanke! Den vill vi också vara med på. Den 16 augusti – självklart.
Säger ni det, säger ni? Pannkakstårta i snickarboden, kanske? Jag lovar att fundera på saken!
Pannkakstårta i snickarbon och cykeltävling på den braiga cykeln! Brödkavlar har du ju om det ska bakas bullar!
Det artar sig! Dessutom finns ett krocketset från förr i tiden.
Din snickarbod verkar vara en riktig kultplats inte minst med tanke på din pappa och att du har så stor nytta och glädje av hans verktyg. Och jag blir givetvis impad av att du ger dig inkast med att skära glas och måla. Men har man hus så kanske det ligger i sakens natur att göra en massa praktiskt. Kram.
Japp, så är det. Huset (husen, inklusive boden) liksom lockar och lirkar med en, tills man plötsligt står där med fogsvansen (borren, kofoten, hammaren, tapetkniven, glasskäraren etc) i högsta hugg. Lite kul kan det också vara. Om inte förr så i alla fall när man lyckats fullfölja något projekt.
Underbar snickarbod! Och på Västanhede trä har vi gjort många fina fynd till husrenoveringen! Kanske vi springer ihop där nån gång! :-)
Ja Västanhede trä är räddningen i många lägen. Dessutom med en servicenivå utöver det vanliga. Det är nog ett av de få ställena i landet där man fortfarande kan köpa muttrar styckevis.
Vi ses nog där, förr eller senare!