Idag har jag varit på grönbete och kände mig både utsläppt och uppsläppt. Det skedde under former som Anders Tegnell hade varit helt nöjd med. Egen bil till Skansen, där vi träffades vid den nedstängda bergbanan för att måla tillsammans, en mycket liten grupp på tre personer och Marianne Chayet. Hon har ställt in alla sina akvarellkurser under våren och akvarellresorna under sommaren, men ger endagskurser i Stockholm med få deltagare. Trivsamma övningar, med pedagogiskt upplägg och väldigt kul att måla ute. Marianne hade dessutom med en tumstock med som markör, främst mot eventuella besökare som kunde tänkas bli närgångna och vilja se akvarellerna på nära håll.
Det funkade vi fick vara ifred och det blev ett par olika Skansenvyer, som till exempel den här.
Här ser man att jag använder bra papper, men det är inte så smart att ha firmastämpeln (Saunders&Waterford) i övre högra hörnet. Det hade varit smidigare att vända på pappret så att stämpeln hamnat nertill. Dessutom tycks jag ha målat på baksidan, men det spelar inte så stor roll. Jag märker ingen större skillnad på rätsida och avigsida på S&W-papper.
Det som ser ut som lite vag grönska i bakgrunden var egentligen utsikten över Östermalm. Men det motivet kräver mer tid, så det får bli en annan gång.
Den andra akvarellen kom det några regnstänk på. Det kan man kanske tycka att en akvarell ska tåla, men det beror sig på. I det här fallet blev blev det inget vidare, så den får ni inte se!
Nå, målade du nu grönmassorna först och grenverket sist som en tidigare lärare förordade? Eller har M C andra råd just för trädmålning?
Jag frågar eftersom jag tycker ”trädfotografering” är den svåraste fotogenre som finns. Trots att träden står där de står och många gånger är mycket dramatiska, vackra och säregna framstår de på mina bilder som ”tama gröna snarlika klorofyllamm”.
Jag förstår inte varför.
Jag tror det blev huvudsakligen i den ordningen. Stammen sist. Och så lite mer ”lövmassor” (hm… det var en tall, ganska konstig, men rätt porträttlikt), sedan förtydligande och förtjockande av stammen, sedan …
Ja, trädfotografering är svårt! Trädmålning också, men där kan man ju styra om som man vill. Ju lummigare, desto svårare. Jag tycker motljus kan funka (om det funkar) eller mycket sned belysning, gryning eller strax före skymning. Fotografen Jan Norrman visade mig några fina trädbilder, men nu när jag söker på nätet finns bara hans flygfoton. Och där hittar jag just en skock lummiga, klorofyll-lamm!
Stockholm?
Nä det där är nånstans i Norrland.
Fast lite konstigt med en fura med kjol.
Jag vet! Borde ha tagit en bild på kjoltallen. Eller gjort om den lite så att den såg ut som en riktig tall. Ibland funkar inte verkligheten så bra som förebild.
Tips: Leta reda på ett bestånd med stamkvistad tall. Det är naken stam med den mest färgskiftande bark upp till kronans mäktiga grenar med vidhängande barr. Så ska en riktig tall se ut!
”Lyssna till den granens susning…” kan vara lite vilseledande. Osäker om det är en gran, en jugendtall eller en ormtall som visas där. Det är nog rätt många som fått sin uppfattning av medlemmarna i släktet Pinus fördärvat den vägen.
Grattis Skogsgurra!
Örjan skvallrade i Lottens bås.
Opålitlig typ, den där.
Men jag är inte att lita på själv heller. Så vi kommer bra överens.
Hälsa!
Jugendtall är det absolut inte. Dom är inte så spinkiga. Men eftersom tallen bor på Skansen kan det ju vara precis vad som helst. Och placeringen intill de där kala berghällarna antyder kanske att Cecilia har lite rätt: en norrländsk Skansen-installation kanske?
Det var bilden på ”Lyssna till…” som jag menade. Din grantall har jag inte lyckats artbestämma ännu. Lite för mycket extraillustrationer i min Krook – Almquist.
Inte så olikt Skansen-tallen, egentligen. Men eftersom jag har skogvaktarens tumregel i friskt minne tar jag aldrig miste på gran och tall: Korta barr: gran. Långa barr: tall. Så Skansen-tallens tallighet är utom allt tvivel. Den här ”granen” däremot …
