I fyrtio dagar måste skeppen ligga på redden innan de fick komma in i staden, när det var risk för farsoter som pest eller kolera.
Två leprasjuka som hejdas vid stadsporten. Träsnitt av Vincent de Beauvais, 1300-talet.
Regeln tillämpades först i Dubrovnik på 1300-talet, där det var trentino i stället, dvs trettio dagar. Sedan i Venedig med fyrtio dagar och det var den regeln som sedan snabbt spred sig i Europa.
För dem som var illa däran i någon kronisk sjukdom hjälpte ingen karantän; de fick inte komma in i städerna överhuvudtaget.
Nu har jag kommit fram till min fyrtionde akvarell, men planen är ju att måla hundra. Jag tyckte att jag tog i när jag planerade att gå i mål den 25 juni, men jag undrar om det räcker. Hur ser det ut då? Det lär knappast finnas något vaccin i sikte, men eventuellt bättre kunskaper om immunitet och kanske rentav ökade möjligheter att testa vem som varit coronasmittad.
Men den fyrtionde akvarellen måste ju firas på något sätt. Dags att ge färgerna full frihet. På ett helark har jag strukit på lite olika färger med den tjockaste och bredaste gethårspenseln, 6 cm bred, kraftigt gethår. Sedan har jag sprejat med en vanlig blomspruta och låtit färgarna flöda som som vill.
Den är stor: 50 x 70 cm, så färgerna har verkligen haft möjlighet att åka kana. När man målar på det här sättet blir kanske inte hela ytan användbar, men med lite tur kan man få till bitar som fungerar som ”riktiga” målningar.
De färgerna gillar jag verkligen, den lilla dammen till vänster om olivträden ser trevlig ut och nere i dalen är jorden bar, har det snöat lite?
Grbrgn är fint, alltid! Och tänk vad de färgerna kan hitta på om de får hållas!
Ja, jag tror att det är lite snö där på norrsluttningarna i dalen. Jag hade tänkt spara ut lite mera vita fält, men när färgerna började dansa runt på pappret försvann de.
Älskar din bild – dina bilder också om jag inte talar om det varje dagt – tacksam att få se dem.
Tack Margareta – kul att du kollar! Och gillar!
Jag tror att du ser in i framtiden. Om jag inte sagt det tidigare så säger jag det nu: ”This is how the world ends// Not with a bang but with a whimper” Behöver nog inte ange källan. Men bilden illustrerar känslan ganska bra.
Vi snackar om mitten på juni, ”nån gång framåt hösten”, ”nästa år”. Men ingen verkar vilja inse att det gamla populära SF-motivet också kan vara ett alternativ.
So what? Det var skoj så länge det varade. Och det är fortfarande skoj. Hoppas förstås att det inte blir a whimper, så vi får ha lite mera skoj.
Usch ja. Nej, det vill vi helst inte inse. Men vet du vad? Jag har ibland funderat på det där med farliga pandemier och tänkt att OM det skulle komma något riktigt förödande skulle det nog inte bli så spektakulärt, utan mer som en svårartad förkylning. Förmodligen har det varit när jag varit riktigt förkyld som jag tänkt så …
Färgerna är magiskt vackra. Jag tycker om värmen i ditt landskap.
Ja, få se hur länge det här varar och hur många akvareller du hinner med? För min del får du gärna hinna med hur många som helst men helst utan karantän och Corona.
Jag tycker också att vi måste se till att få ha lite mera skoj. Mera skoj åt folket!
Absolut mer skoj åt folket! Eftersom jag tycker det är skoj att måla fortsätter jag med det, åtminstone 60 målningar till. Nej, för sjuttsingen, fråga mig inte vad jag ska göra med hundra målningar! Eller om jag vet vad jag ska göra sen. Jo, jag kanske ska tälja hundra trägubbar som Emil i Lönneberga och sedan kan jag ha ett hejdundrande hundragubbejubileum.