Jag släpper in arga akvarellisten här ibland för att kommentera mina alster och nu är det dags igen. Argare än någonsin.
Först det här verket som från början skulle bli en bild av en stad, men det urartade.
Det blev i stället någon slags skog, eller något trädaktigt i alla fall. Mycket grötig och otrevlig. Så jag knäskurade den. Men arga akvarellisten är ändå inte nöjd.
– Vad är det där för konstiga träd till höger? Björkar med aspstammar, eller? Och kunde du inte ha jobbat lite själv med de gula färgerna? Nu syns det alldeles för bra att det bara är ytor där du svampat på färg! Och så den där klarblå pölen i mitten, vad speglar den? Inte himlen i alla fall för den verkar ju vara mera gulaktig.
Ja och jo. Så är det nog. Och sen har vi den här:
– Men vad är detta? En knölig matta som lagts ut till vädring eller? Någon borde släta ut de där vecken… Och mattfransarna till vänster ser ju alldeles luggslitna ut … Allvarligt talat, om man ska måla vatten och vågor måste man kolla ordentligt först hur det ser ut i verkligheten och hur vatten beter sig. Här är det en enda lång våg närmast stranden, men med såhär pass små vågor brukar det vara flera olika som avlöser varandra. Vågor mot en strand bildas ju så att de löper parallellt med strandkanten. Och sedan – nästan oavsett var man står – ser man vågorna längre bort som parallella med horisonten. Gradvis! Här är det ett par vågor längs med strandkanten och så byter vågorna bakom riktning alldeles för tvärt. Den där himmeln i rosaorange borde synas mer som speglingar på vågornas ovansida. Skummet måste vara lite fluffigare och kanten (eller skuggan) mot sanden mjukare.
Okej. Då testar jag att fixa lite bättre skum med ett sandpapper. Eller kanske en liten tapetkniv? Det blir svårare att ändra riktning på vågorna. Det får bli nästa försök.
Såhär ser det ut efter lite sandpapper och tvättsvamp. Samma målning tagen med någon minuts mellanrum, den ena i lampljus och den andra i kyligt morgonljus.
God natt. Du kommer nog över det.
Vågor är komplicerade saker. Den som formulerade vad som gäller för dem var Maxwell. Hans ekvationer är grundläggande för alla vågfenomen. En mekanisk modell kan vara lättare att hantera och inte ens det är så enkelt. Tar man sedan in den där trevliga egenskapen hos många stränder att bli grundare in mot land så kommer det in lite om energins bevarande som gör att vågen bryter och ger vackra effekter men som komplicerar saken ytterligare.
Lätt är det inte. Jag tror att man måste sitta vid stranden länge och många gånger innan man får den rätta feelingen. Men tycker att du verkar vara på g. Insikten om att det är ett problem är alltid nödvändig innan man kan närma sig en lösning. (Sagt med outhärdligt förnumstig och besservetande ton)
Att bara kludda på och bli sur att det inte blir så bra är något som nybörjare sysslar med. Och de obotliga börjar kanske till och med tycka att det får duga som det är. Där tror jag inte att du hamnar.
Den där Maxwell skulle jag vilja träffa! Men om inte det går får jag väl göra som Zorn: sätta mig vid någon lämplig vattensamling och se hur vattnet beter sig. I timmar, sägs det att han bara satt och tittade, utan att ens skissa det han såg. Om det bara inte vore så förgrymlans kallt!
Nu ä han ju dö, dårå. Men läsa ôm’en går ju: https://sv.wikipedia.org/wiki/James_Clerk_Maxwell
Kanske verkar vara alldeles fel område. Men om man byter vattenström mot elektrisk ström och vattentryck mot elektrisk spänning så blir det samma sak. Tror till och med att satsen om konstant vågutbredningshastighet kryper fram ur ekvationerna när man gör det.
Annars är han mera känd för allmänheten på grund av sin demon. Den skulle (nästan) kunna åstadkomma en evighetsmaskin. Men bara nästan.
Visste inte att Zorn faktiskt följde mitt råd. Tyder på att han var en förståndig karl.
Aha. Oj!
Men snälla nån, jag som tycker bägge bilderna är fantastiskt fina. Men så är jag en totalt okunnig känslomänniska som varken kan måla eller producera annan konst. Men jag tycker du är väldigt hård mot dig själv. Vad ska det vara bra för? När blir du nöjd? Oj så svårt det var att kommentera denna arga människa! Pöss i pannan
Såå arg är hon inte. Se det mera som ett skri av förtvivlan. Lite som Munchs ofta citerade målning med bron i oharmonisk vinkel.
Närå, inte såvärst förtvivlad heller. Mer nyfiken på hur jag ska göra för att få till målandet som jag tänkt mig.
Tack Paula! En pöss i pannan är det bästa motargument jag kan tänka mig mot en riktigt arg akvarellist!
Zorn lär ska ha fotograferat mycket, men han förstörde ofta glasplåtarna efter målandet, han tyckte tydligen det var fuskigt.
Fanns det inte en utställning om Zorn som fotograf för några år sedan. Eller var det en bok? Var erat museum inblandat?
Jodå museet hade en liten utställning har jag för mig. Jag tittade mest på den ur dräkthistorist perspektiv.
Kicki, det tycker jag låter överdrivet självkritiskt eller nåt, av Zorn. Klart man måste ta till fotografier ibland om verkligheten tryter.
Överdrivet självkritisk?
Är du rätt person att ha såna synpunkter?
Utrillo var ju rätt bra. Och han var väl inte så mycket ute i verkligheten med sitt staffli.? Hånades nästan för att han var ”fotorealist” – i något avvikande mening.
Hur mener du nu då? Jag är väl alltid rätt person?
Kan det vara sådana fördomar om Utrillo som fått mig att tycka att han inte är såvärst spännande? Måste nog ta en titt på honom igen.
Ja, gör det!
Han var nog ute och rörde sig en hel del med sitt staffli.
Min teori är att många av hans bilder blev vykort. Och så förväxlade man orsak och verkan och trodde att han satt hemma i stugan och målade av vykort och fotografier.
Men titta på hans murar och hans lövverk. Det har han sett med egna ögon. Och gjort förbannat bra. Han har blivit en favorit. Kanske mest för att han fångat mycket av det Paris som det inte finns så mycket kvar av. På samma sätt som Tati gjort i ”Mon Oncle”.
Det måste vara alla vykorten, ja. Alltså (apropå orsak och verkan) som gjort att jag sett honom som lite för – ja vad ska man säga? Tillmötesgående?
Nu har jag kollat igenom lite och blev särskilt förtjust i La maison de Mimi Pinson. Det verkar Utrillo också ha varit för det finns flera stycken, alla lika charmiga. Kanske bodde han där, snett emot madame Mimi?
Kan du inte bara kalla asparna för aspar och strunta i att blanda in björkar? De ser ju ut som aspar. Snygg räddning! Hade aldrig kunnat ana att det skulle ha varit en stad där.
Ska du måla vatten som Zorn så får du nog öva. Men du verkar ju ha teoretisk kunskap i alla fall. Jag hade blivit uttråkad av att försöka innan jag ens kommit dit du är: ”Så. Vatten. Du förstår att detta är vatten? Bra. Färdig.”
Bra, aspar it is!
På den andra målningen är det också en ”stadsräddning”, på sätt och vis. Färgen från havet kröp upp i himlen på ett lite okontrollerat sätt, lite gråaktigt, så då fixade jag till en stadshorisont i fjärran.
Nu har jag skrubbat och sandpapprat lite och lagt ut resultatet, fotat i dagsljus och i lampljus, vilket visat behovet av dagsljuslampor, så att man vet var man gör, även om man målar på kvällen.
Den gulare är mer en sagovärld. Den blåare mer en resereklam.
Den där målningen allra längst upp på sidan (den med Riddarholmskyrkan) är riktigt bra. Fiffigt att lösa problemet med vatten-möter-strand genom att utesluta sandstränder respektive lägga dem så långt bort att man inte ser de där förargliga detaljerna.
Säkta. Kunde inte låta bli.
Du är förlåten, även om det är just det där fotografiska som jag försöker komma bort från.
Oj, det var hård kritik mot dig själv.
Fiffig teknik du använder på den sista bilden.
Jag tycker du är fantastisk!
Jajamen, för det vore ju lite tråkigt om jag bara var nöjd med allt och inte såg några förbättringsmöjligheter alls!
Akvarell ger mer möjligheter än man vanligtvis tror. Just nu har jag knäskurat ett landskap som byter skepnad lite grann och i bästa fall återuppstår som en användbar målning. Eller också får jag vända på den och måla på baksidan.
Vill inte stressa i återflyttsbestyren – jo, det kanske jag vill…
Tycker att det var rätt länge sedan vi såg några nyheter här. En som borde flyta in är väl ”Grifflarnas” lilla utställning i Horndal. Ovanligt med så många besökare när det var så svårt att hitta dit.
Bra och rolig var den iaf.
Ja, det har du alldeles rätt i!
Återkommer!