Nu är det dags för arga akvarellisten igen. Fast inte så arg idag. En kurs om is, snö och vatten har gjort mig försonligt stämd mot vintern som ger oss sådana fantastiska motiv. 
Jodå den har sina brister, denna akvarell. Snöskuggorna kunde till exempel ha varit mer varierade, men det tänker man nog inte så mycket på (sa hon förhoppningsfullt).
Sedan en kurs om himmel, vatten och klippor, som var mycket var svårare. Tre olika strukturer att fånga: himlens luftighet, vattnets blöthet och klippornas fasthet. Den här bilden är åtminstone ett lärorikt misslyckande. Den var först tre gånger så hög. Det mesta bestod av himmel och hav som var alldeles för bleka. Nästan ingen färg kvar när den torkat. Så jag klippte bort hela himlen och den gamla horisonten, gjorde om hav till himmel och en ny horisont en bra bit ner i havet. 
Himlen fick lite mera färg med en lavering. Lite roligare så. Havet fick behålla sin blekrosa ton. Att horisonten böjer sig är ju inte så lyckat, förstås, eller att det är lite vagt längst fram i bilden, men jämfört med den första versionen är det ändå bättre så här. Egentligen kan man ju inte ändra och förbättra så värst mycket när man målar akvarell. Men beskära kan man alltid, tack och lov!
Och här då? Är jag nöjd med denna? Ingalunda! Bortsett från att vattenglittret ligger för långt åt höger, klippan till vänster kunde fått en bättre spegling i vattnet och den där odefinierade klunsen på högersidan borde bestämma sig om den föreställer klippor eller buskage – bortsett alltså från det, är motivet råtråkigt och kompositionen obefintlig.
Uppdatering 6 mars. Här kommer exempel på blomning som syrran frågar om i kommentarsfältet, dvs de där rimfrostbjörkarna (kan vi väl låtsas att det är?) till höger i bild. Att dom lutar beror på fotografen, inte på akvarellisten.
Jag tycker att bild nummer två är suverän. Gillar färgen på klipporna. Du kunde ju livnära dig på konst Karin! När blir det utställning?
Kunde nästan vara ett Ålandsmotiv, eller?
Det där med utställning får jag frågor om ibland och det är ju väldigt uppmuntrande! Jag tänker dock att jag inte gärna vill visa upp (annat är här) sånt som är kursmaterial. Om en akvarellärare visar en metod och jag bara följer anvisningarna – ja då känns det inte riktigt som att det är något jag skapat. Men när jag lyckats måla lite mer på egen hand kanske…
Gillar både bilder och analyser! Tack
Arga akvarellisten tackar särskilt för att du gillar analyserna – som ju är en fin omskrivning för mina missnöjda kommentarer!
Det är lite nedslående att höra (ok, läsa) dina missnöjda kommentarer, när jag vet att jag inte kan komma i närheten av dina bilder.
Att beskär är jag bra på – brukar bli frimärksstora bilder kvar.
Du kanske kan ge kurser?
Margaretha
som inte ens blir
arg av att betrakta
sina händers verk
– bara nedslagen
Oj förlåt – jag menade inte att sprida misstämning och nedslagenhet! Jag tänker mera: förbättringspotential. Vilket låter som management-tugg av värsta sort, men här är det befogat. Anledningen till att jag alls envisas med detta är ju att jag ändå ser att det går framåt, lite grann. Och bakåt ibland, men mest när jag ger mig på något nytt, eller lite svårare än förut.
Kurser kunde kanske vara kul så småningom, men än så länge trivs jag nog bäst som elev.
Den första bilden med isen gillar jag men vad heter det som hände ovanför skogsdungen till höger, det kan ju inte heta flytning.
Jag kallar det blomning, andra säger blomkål. Helt enkelt ett trick när man vill att vatten och färg ska göra jobbet åt en (eller när vatten och färg bestämmer sig för att sabotera en målning bakom ryggen på en). Jag lägger till en bild på samma motiv i inlägget där det syns ännu bättre. Där kom det med lite gult av misstag – tänkte mig några rimfrostbjörkar utan löv, men alla löven hann inte ramla av!
Jag kan möjligen dutta färg på papper. Sen får var och ens fantasi bestämma vad de vill att det ska föreställa.
Antagligen kan man åstadkomma bättre än du gjort och det är en intressant känsla att vilja spänna bågen högre. Men jag skulle bli väldigt imponerad av mig om jag fått till det du gjort.
Önskar dig många jippi-moments!
Och det är intressant att läsa dina självkritiska kommentarer.
Ungefär som när man ser ett snyggt ekipage i manegen som rider för en instruktör som inte är nöjd. Och helt plötsligt! Så rider de Ännu Snyggare! Och då förstår man att jag har bara sett det som går att se, men instruktören sett det som skulle kunna bli.
Tack Cecilia – just precis vad jag försöker förmedla! Jag VET ju inuti huvudet hur jag tänkt mig att det ska bli. Och jag SER ju så tydligt på pappret hur det inte blev så, och varför. Men jag vet ju också att det går att få till det. Som målningen med klipporna. Även om den till 80% var ett haveri kan jag glädja mig åt att några kvadratcentimeter klippor i alla fall blev rätt bra. Som när en ryttare får till en riktigt snygg skänkelvikning under ett i övrigt lite halvdant pass! Det är sånt som sporrar (he, he) en till att fortsätta.
Precis!
När man ansträngt sig en massa för att få till galoppfattningar och bara lyckas med ”så småningom otrav” och så kommer DEN fattningen! Och allting sjunger 10 poäng! Och man lever på den i en vecka.
Och så längtar man till nästa gång! Slalom var samma sak, när jag höll på med det en gång i tiden. När allt stämde – det sjunger det om!