Livet som sådant

Livet som sådant heter Tomas Lappalainens senaste bok. Precis som den förra boken Mellan 55 och 60 är det en tunn bok som man snabbt läser igenom och sedan läser man om den. Sedan dyker meningar ur boken upp om och och om igen. Som en iakttagelse ur förra boken: ”Mellan 55 och 60 kan man börja grubbla över riktigt gamla människors sömnlöshet. Man tänker att de är giriga på liv.” Det kan man ligga och fundera på om nätterna när man inte kan sova, även om man inte alls känner sig så där riktigt gammal.

Det låter ju lite dyster, men det är det inte alls. Jag fnissar till alltsomoftast över finurliga eller träffande formuleringar.

Som i Tomhänta poeter: ”Det finns människor för vilka jakten på orden kommer före deras egna upplevelser.” Jo, det gör det ju…

Eller i Självinsikt: ”Att försöka förstå sig själv – det är som att försöka komma ihåg ögonblicket när man somnade.”

Titeln är bra. Livet som sådant.  Inte Meningen med livet, eller Livet som jag ser det, eller något annat avskräckande utan Livet som sådant.

Titeln är så bra att jag tänkte att den måste ha använts redan, men när jag letar hittar jag just ingenting. Jo en liten ordlös filmsnutt på Youtube om kärlek som upphör och ny kärlek som tar sin början, med titeln ”Life as such”. Det temat skymtar också fram i de två böckerna. ”När man är kär är det lätt att förakta döden”, skriver han, ”den förälskade blir en sorts existensaristokrat”. Men å andra sidan: ”När man är kär är livet som skörast.”

Och livet då? Jo, ”Livets alldeles egna ögonblick – de inträffar så fort man drabbas av insikten att man är huvudperson i sitt eget.”