Här lutar tomten överallt och därför blir det sällan av att spela krocket. Om man drämmer iväg ett klot med viss kraft är risken stor att man får hämta upp det i sjön. Men i helgen blev det läge för krocket även här och först hittade jag bara lådan med ett krocketspel som jag skulle tro att min farfar har gjort. Klotkonstruktionen liknar andra klot som han gjorde.
Två halvsfärer och en rund skiva emellan bildar ett klot. Mycket lättare ett göra än ett klot i ett stycke. Ett sådant klot sitter till exempel som avslutning på trappräcket. Det gjordes på snickar-verkstaden och var avsett för någon annan plats (något pampigt epitafium, kanske?), men så blev det över och hamnade på trappräcket. 
Här har vi krocketlådan, med de sex klubborna och tunga kloten, som vittnar om att det gått hett till!
När jag var barn var kloten blanka och runda. Sedan dess har det tydligen fått fungera på klassiskt vis, för att få utlopp för dolda aggressioner. Det finns en svensk film, svartvit tror jag, där krocketspelets psykodrama skildras på ett fängslande sätt. Men vilken?
Träskivan i mitten var målad med klotets färgmarkering. Här kan man ana resterna av gult, grönt och rött. Det vore ju trevligt att renovera kloten, eller skaffa likadana, men det finns tydligen bara en krocketklottillverkare i Sverige, i Kalmar, och han gör klot av ett material som heter delrin (ett slags plast).
Men i källaren står en svarv, så då är det väl bara att lära sig svarva, samt läsa på lite i boken om olika träslag vilket virke som passar bäst för krocketklot.
Jodå, det blev krocket i alla fall i helgen. Jag hittade en annan krocketutrustning, i en gammal kolhämtare. Och sedan spelades det ett slags terrängkrocket på det sluttande planet.
Egenhändigt tillverkade krocketklot, det var inte illa. Krocket roade mig när jag var barn, och möjligen något i ungdomen. Nu inte alls. Kanske skulle man börja med boule. Bra pensionärssport. Fast jag går ut med hunden istället, kilona rasar av mig även fast jag näppeligen kan kallas överviktig.
Jag tror att jag missade mycket av krocketspelets sociodynamiska möjligheter och uttrycksformer som barn och ung. Det var väl därför som kloten var så runda och fina på den tiden. Boule är en väldigt rolig variant av att spela kula. Try it you’ll like it!
Krocket förekommer i
Bergmans Sommarnattens leende.
Ja, just den! Det var då, när jag såg den filmen, som jag insåg att krocket är ett helt annat spel än det jag spelat som barn och ung!
Hoppas det blev en trevlig terrängkrocket :) Kul att ha gamla saker som man hittar ;)
TREVLIG HELG !
KRAM !
Jodå, det blev en hel del ”Se upp i backen!” Men inget klot i sjön, i alla fall.
Trevlig helg du med!
Krocket! Nu blev jag nostalgisk! Jag vet precis hur det känns i handen och hur det låter i örat när man krockar ett klot! Och hur det känns att snubbla på en port (den böjda stålgrejen) i gräsmattan… Det var längesen jag spelade krocket. Inte sen jag blev vuxen! Fantastiskt roligt att ha ett hemmagjort! Skulle man jag nån helg vakna upp och upptäcka att jag inte visste vad jag skulle göra så har vi faktiskt en svarv… Vi skulle kunna alltså kunna göra ett eget. Hmmmm…. Men den där blanka helgen lär inte uppstå i första taget :-/… Glad att jag kan kika runt lite i alla trevliga bloggar i alla fall denna lediga lördag.
Väldigt mycket nostalgi! Men var beredd på en viss snopenhet om du spelar efter många års uppehåll: ”Va, vilka lätta klot! Och vilken liten klubba!!” I mitt fall blev nog den känslan extra stark eftersom farfars krocketspel är mycket gediget. Det ÄR mycket större än dagens uppsättningar, kloten är tyngre, klubbskaften längre och själva klubborna mer massiva. Och bågarna! Kraftig (rostig) ståltråd i stället för de tunna vita plastöverdragna varianter som finns nu. Men fördelen med att de är vita är förstås att man ser dem lättare.
Det där spelet minns jag mycket väl. Och de konflikter som uppstod. Det har stora likheter med Fia med knuff. Där kan sympatier och antisympatier också uttryckas med stor tydlighet. Att krocka bort en motståndare eller att knuffa tillbaka i boet kommer på ett ut. Vid eskalering av konflikten kan FMK vara det bättre valet. Att slå spelplanen i huvudet på motståndaren ger mindre skador än att slå en tung klubba mot foten (oj då!) mot ett knä (se dig för!) eller, i konfliktens slutskede, i huvudet på motståndaren.
Har du något tydligt minne av hur dina knäproblem uppstod? Krocket?
Men inte var det väl så där kantstött när vi var små?! Jag minns släta runda klot med vackra färgbårder runtom. Och jag minns snarare ett alltför artigt och hänsynsfullt spelande (jag hade en obehaglig känsla av att de vuxna – till skillnad från dig – inte tog mitt spelande på allvar, bara för att jag var barn). När någon kunde ha krockat iväg ens klot åt fanders, blev det på sin höjd en liten puff. Nej, mitt vänstra knä har aldrig träffats av en krocketklubba, men väl av den vassa kanten på en slaggdös.
Men vem har massakrerat kloten? Inte våra blida släktingar, väl? Besökande huliganer? Men några sådana kände de ju inte. Vet du? Var det du???
Jag tror att du hittat ett spel som vi aldrig upplevde på den tiden.
Jag kan också tänka mig att någon ambitiös världsförbättrare har försökt ta bort den störande kanten på kloten med stämjärn eller kanske yxa. Skadorna ser inte ut att ha uppstått genom slag.
Slaggdösar förekom inte i vår omgivning. Däremot isdösar och slaggrusor.
Mina insikter i krocketspelets psykologi kommer från senare datum. På vår tid var det, som du säger, mest ett sätt att umgås under trivsamma former. Jag tänker Skagen och även lite ”Nordic Light”.
Men här har jag gått och trott att jag jag gjorde illa knät på en slaggdös och så var det en slaggrus. Slaggrusa? Slagg-rus kräver nog ett bindestreck för att inte bli något annat.
Och isdös, ja. Klart dös och rus inte är samma sak.
Jo, så är det nog.
Någon skiva i mitten kan jag inte heller se att det är eller har varit. Trappklotet är också massivt, ådringen går tvärs igenom hela klotet. ”Skivan” kanske var ett dekorativt element. Ett klot rakt upp och ner hade inte alls gett samma intryck.
Åjo.
Hahaha! Krocket, kan få även den mest tama att bli vild. Precis som Fia med knuff. Det är länge sedan jag spelade nu men det är verkligen jättekul! Och lite hårda ord, krockar och bus hör väl till. Det blir mera sport liksom.
Dags för en krocketrenässans, kanske?
Vi spelade omväxlande krocket och badminton när jag var barn. Jag minns att jag tyckte det var väldigt roligt. Min bror var 2,5 år yngre men han slog mig ofta ändå. Jag har försökt att spela med barnbarnen men jag tror jag får vänta några år. De vill inte gärna acceptera reglerna, haha.
Ingrid
Visst var det kul med krocket när man var barn. Jag tror det är svårare att hitta de där långa ostörda eftermiddagarna idag, som då, när krocketspelet fick ta tid. Jag jobbar på att hitta tillbaka till det tillsammans med barnbarnen.
Jag spelade ofta krocket som liten med ung samma typ av spel som du har. Det var kul! Bilderna ger mej barndomssommarminnen.
Kul om du hade samma slags spel – fast då faller kanske teorin om att farfar gjort det, förstås!
Jag hittade bilder på ett krocketspel som ser ut som min barndoms spel. Det är snarlikt ditt Karin, med kantiga klubbhandtag. Kloten ser dock ut att vara i mycket bättre skick.
Jamen titta, det ser ut att vara samma! Då tror jag att den där teorin om att min farfar (eller kanske någon annan snickare i familjen – pappa, eller min farbror) skulle ha gjort det faller pladask. Jag kollade vidare och hittade fler bilder med just den där färgkombinationen med både svart och brun rand på kloten. Tycks inte ha varit så unikt som jag trodde!
Jaaa! Det var ju vi som spelade! Men du måste ju visa hur udda ni förvarar bågarna – ihopvikta. Jag ligger efter med skriva, läsa och svara på trevliga sms -tack för den fina bilden! (Återkommer, försöker skriva något slags spex till en fest. Hujedamej.)
Vad mysigt med krocket:) vi har alldeles för lite utomhusspel kultur i gamla svedala
Ha en kanonvecka :)
LOVE Maria Inredning – it’s Swedish for decor