Var håller våra sportreportrar hus när det verkligen gäller? Här har det varit VM i sparkåkning och 30-årsjubileum dessutom, men jag har inte sett ett enda reportage. Inga bilder, ingen rosig kranskulla, ingen andfådd guldmedaljör som berättar hur det känns. Man vill ju veta. Vilken spark är vinnarmodellen? Hur trenderna ser ut?
Tydligen är det en skandinavisk företeelse det här med sparkar. BBC, som föredömligt rapporterat från spark-VM i Geilo förklarar denna skandinaviska uppfinnings fördelar och funktion. ”Ungefär som en hundsläde, minus hundarna.”
Det förklarar också varför en besökare från Skottland var så förbryllad när han såg folk med spark längs vägarna i Mora:
”But, why are they walking with chairs?”
Jo, så måste det ju se ut för en oinsatt: folk är ute och promenerar med sina stolar.
Det har ju varit ett sparkår i år och i Vansbro har medarna tagit slut. Lokala sparktillverkare, som brukar köpa medar från Vansbro har i stället letat upp gamla trasiga sparkar och förnyat dem. Just medarna och infästningarna brukar klara sig bra, det är trädelarna som åldras snabbast. Själv är jag sedan länge på jakt efter ormar till medarna, sådana där slingrande saker som man fäster på meden där foten ska vila. Mycket praktiskt.
Och så skulle jag så gärna vilja ha en sparklåda! En sådan där praktisk liten formsnickrad sak som man stoppar ner små barn i, inlindade i en fårskinnsfäll, som gör det omöjligt att frysa. Jag såg en för ett tag sedan i södra Dalarna och frågade om de visste var man kan köpa sådana. ”Nej, den här har morfar gjort. Mamma låg i den när hon var liten och jag med.”
Men om man inte har ärvt en sådan, var får man tag i dem då? Om det ska vara sådana här vintrar framöver borde det vara läge för nytillverkning av sparklådor. I så fall är jag spekulant.
När jag i fredags var på väg till den lokale trähandlaren för att köpa ”veckans bräda” som mor skulle uttryckt det, mötte jag en spark med kombinerad förare och passagerare. Först såg det underligt ut – det gick fort som sjutton, men personen rörde inte en fena!
Det visade sig att han hade monterat en liten motor fram på sparken som drev ett hjul (dubbat får man förmoda) som låg an mot marken.
Det hela såg mycket bekvämt ut. Han hade lätt vunnit spark-VM förmodar jag.
En sådan sparklåda har jag, min syster och våra barn åkt i. Jag känner tyvärr inte till lådans vidare öden, men den blev med tiden ganska ankommen. Jag ska fråga mamma. ”Ormar” känner jag också till, jag ska kolla i mors källare – jag vill minnas att där har funnits ett par sådana
Det kallar jag produktutveckling! Men jag skulle kunna tänka mig en vidareutveckling, som på elcyklar. Man trampar när det är trevligt, men när det blir för tungt går motorn in, ljudlöst och diskret. Man slipper förnedringsmomenten, som att stiga av cykeln i uppförsbackar, men man får ändå lite motion.
Jag minns stjärnhimlen, hur kallt det var om nosen och gnisslet från en och annan sten. Hur gammal kan jag varit då?
Även jag ska kolla efter lådor och ormar. Dvs konsultera en till mig närstående skrotsamlare.
Tre år? Nästan fyra? Sedan blir man kanske för stor för lådan. Men det är klart att man kan satsa på hålla fötterna och rumpan varma och sitta upp i lådan. Max fem år dock.
Det enda som försonar mig med den förhatliga snön är tanken på att susa fram över vit snö på en spark. Men det var länge sedan nu :) Och nu är det snart vår (hoppas jag) så inte blir det i år heller!