”Nils Horner är mördad”, säger redaktörn, som bevakar nyheterna mer kontinuerligt än jag. Den skärpta, pålästa rösten, tänker jag, han som kunde reda ut de mest komplicerade sammanhang. Jag försöker se honom framför mig, utan att lyckas. Jag måste kolla foton av honom på SR:s och tidningarnas webbplatser. Ja just det. Lite diskret vänlig ser han ut.
Bild på Nils Horner i Burma från SR:s webbplats
När kollegerna berättar om journalisten Nils Horner handlar det också om hur han inte ville stå i vägen för det han skulle berätta. Han, som kanske var den mest påhittiga i att ta fram, tonade ner sina egna äventyr. De skeenden, som han gav bakgrunden till och förklarade följderna av, var viktigare än berättelserna om hur han lyckats krångla sig dit.
Björn af Kleen berättar i DN hur han försökte få en intervju med Horner om hans jobb. Det gick inget vidare, så af Kleen kontaktade ”SR:s entusiastiske presskontakt”. Då gick det förstås inte alls. Horner var mer inriktad på att sköta sitt jobb än att ägna sig åt PR.
Jenny Nordbergs fina skildring av Horner i Svenska Dagbladet gör ont. Hon skriver om hur seriös han var och alltid noga med säkerheten. Hur han byggde upp ett förtroendefullt förhållande med pålitliga chaufförer, duktiga fixare och översättare. ”En av dem, som jobbat med Nils i tio år, mejlade mig just och skrev han inte kan sluta gråta. Nils samarbetade också ofta med kvinnor, för att få tillgång till båda halvorna av befolkningen i konservativa länder.” Hon berättar hur hon kunde få sms-meddelanden från Horner där han vidarebefordrade viktiga meddelanden som han fått från radiohuset på Gärdet i Stockholm: ”Ett akutmeddelande om att kopieringsapparaten var trasig, att någon inte diskat kaffekopparna, eller att någon fått sin smörgås uppäten ur kylen, brukade storligen roa Nils när de dök upp via hans satellitmodem där han satt i en grotta någonstans.” Hennes sorg över att ha förlorat en kollega och vän genomsyrar hela skildringen så starkt att jag fäller en tår i morgonkaffet.
Ja, inte livnärde han sig på PR, jag fick läsa på innan jag kom på vem det var. Det är sorgligt och en trist utveckling som sker för journalister.
Ja, förut var det farligt för journalister som befann sig i krisområden för att det var farliga områden. Idag är det farligt för att de är journalister.
Ja, riktigt tråkigt! Tydligen är inte heller afganska journalister säkra, tvärtom verkar det som. Om utvecklingen fortsätter kommer vi inte riktigt få någon bra rapportering från krisområden. Kanske kommer internet och sociala medier få större betydlese.
Det är så orättvist.
Och oåterkalleligt. Det hjälper ju inte hur mycket man än känner att det inte borde ha skett. För det har det ju.
Det är ohyggligt det som hänt Nils Horner!
Det är mycket sorgligt att journalister tycks bli en mer och mer utsatt yrkesgrupp. Utan utrikesjournalister som får tillgång till oroshärdar blir världen mer sluten. Jag har inte fällt några tårar, men känner mig obehagligt berörd när vår asienröst blivit tystad!
Det är verkligen inte likt mig att reagera så, men Jenny Nordbergs minnesord grep tag.
Jag har inte lyssnat på Ekot sedan han dog. Inte så att jag medvetet stängde av. Men nu när jag tänker på det är det faktiskt så. Det blev kanske för känslomässigt. Och dessutom är jag lite allergisk mot den hysteri som sådana här händelser brukar utlösa.
Han var ju absolut inte en av de flåsiga. Mer analyserande och kunnig.
Det har varit rätt mycket av det där du inte gillar, så det kan nog vara klokt att inte lyssna.
Men här är ju radion på för det mesta och en hel del handlar om Horner. En sida som kommer fram alltmer är hur omtänksam har var. En förklaring till att han var så kunnig och insatt i så många länders situation kan helt enkelt vara att han hade vänner där som gillade honom. Eller medhjälpare som tyckte om och respekterade honom. Personer som han var trofast mot och som han också hjälpte vid behov. Snäll, helt enkelt.
Jag kommer att sakna hans röst eftersom vi alltid hör på ekona på P1 på eftermiddagarna.
Ingrid
Ja, han hade alltid något intressant att berätta. Spaltfyllnad (eller vad det kan heta i radiosammanhang) var inte hans grej.