Man skulle ju kunna tro att jag är bra på att resa, eftersom det är något jag ägnat mig åt rätt mycket. Först som reseledare i min ungdom och sedan med såväl privatliv som olika jobb med mycket resor. Men det är jag inte. Jag tror att det är reselederiet som förstört min reseförmåga. Om jag inte har ett par hundra personer att hålla reda på slappnar jag av helt och hållet och glömmer, slarvar, missar…
En sån här rälsspik var det som gjorde att jag inte fick checka in min väska.
För att inte tala om att jag är usel på att packa. Klarar inte att packa i tid, jag packar fel saker och jag planerar för sent. Hemresan är alltid lite lättare men även då lägger jag sånt som jag borde ha till hands i den väska jag checkar in och tvärtom.
Och när jag försöker resa utan att checka in har jag väskan full av sådant som bedöms som farliga vapen och då måste jag checka in i alla fall, vilket jag ogärna gör, eftersom mitt bagage har en tendens att försvinna.
En gång när jag skulle åka på något kortevenemang, över ett par dagar, trodde jag att jag kommit på den perfekta ta-med-presenten: en ölöppnare i form av en järnvägssyll rälsspik.
Men min lilla ta-ombord-väska underkändes, för vem vet vad man kan ta sig till med ett sådant vapen.
Jag förstår hur de tänker, men det blev rätt dyrt, det blev det, när min väska försvann någonstans i norra Italien.
Visserligen fick jag med tiden tillbaka en del av pengarna för kläderna jag köpte när min väska var på rymmen, men dubbla uppsättningar av skor för samma tillfälle känns lite slösaktigt, det gör det.
Men ett restips vill jag ändå bidra med. Återanvänd (eller köp för en hundring eller två) en gammaldags osmart mobil och sätt in ett kontantkort. Sedan kan man SMS:a praktiskt taget hur mycket man vill. Det perfekta brottet, om ni frågar mig. Blir den snodd är ingen skada skedd. Och förblir den osnodd har man en telefon till nästa resa.
Ibland känns det nästan som en tankeöverföring.
Jag tänkte skriva om att jag alltid piper i säkerhetskontrollen, men det blev annat av istället. Du är ju lite vild av dig du Karin!:) Härligt!
Nu ser jag inte månen alls, men jag gissar att den inte ligger på rygg längre
Ha det så bra!
Du med!!!
Jag förstår att du har problem med packningen när du planerar att ta med en syll (aka sliper) och får med dig en rälsspik. Du kanske skulle ha en personlig packarassistent?
Personlig packassistent skulle sitta fint! Samt en faktagranskare av blogginläggen. Fast det har jag ju – tack!
Så länge du inte påstår att strömstyrkan är flera tusen volt så står jag ut. Men där går gränsen.
Hurdå? Sms’a hur mycket man vill? Det där tricket förstår jag inte riktigt, men det låter onekligen perfekt!
Jag är just nu i en resperiod. Resor kan tydligen inte smeta ut sig över tiden utan måste nödvändigtvis klumpa ihop sig. Tre tysklandsresor på två veckor dessutom (om än spridda över tre arbetsveckor) är liiite tradigt.
WiFi, Skype och SMS fritt. Behöver knappt ett kort i luren ens. Hotspots finns överallt.
Det blev visst lite knapphändig info det där. Grejen är att man helst ska undvika att plocka fram dyra telefoner på en del platser för de kan försvinna fortare än kvickt. Man bör ställa sig intill en vägg om man använder luren, så att ingen kan smyga på en bakifrån och norpa den. (Men skulle den bli stulen är det ju inte hela världen om det är en billig en med kontantkort i.) Och kameran ska man absolut inte sticka ut genom bilfönstret för att fotografera, för det kan uppfattas som: ”Varsågod!” Sms:ar hur mycket som helst gör man kanske inte, men förvånansvärt mycket, även på ett svenskt kontantkort i Brasilien. Jag hade tänkt att köpa ett lokalt kort, men det behövdes aldrig.
Jaså? Stöldrisken.
Den finns i så fall här hemma också.
Nej, jag trodde att du använde Hotspots och körde WiFi. Med Skype har du i princip fria samtal om du avaktiverar datatrafik via telefonnätet.
Du behöver inte ens köpa en skruttlur. Din ordinarie duger bra.
Stöldrisken sägs vara bra mycket större i en stad som Sao Paulo och just lurar som man kan skajpa med är väldigt attraktiva. Men min gamla vanliga lilla mobil, som numera kostar nästan gratis, är det ingen som vill ha.
Den fungerade dock fint som pant på en lunchrestaurang häromdagen, när både dottern och jag glömt att ta med pengar. (Jo, det är ett släktdrag, det där med en viss tankspriddhet.)
”Stöldrisken sägs vara bra mycket större i en stad som Sao Paulo”
Där har du en präktig fördom. VET du att det faktiskt är på det viset? Är skillnaden så stor att den har betydelse? Rör du dig i de miljöerna där stöldrisken är påtagligt förhöjd?
Jag är som vanligt både tråkig och irriterande. Men just de här omedvetna fördomarna vill jag gärna peka på. De gamla vanliga (chokladbollsfördomarna) är det så många andra som automatreagerar på.
Äsch, jag brukar inte jaga upp mig i onödan. När jag bodde i Dar es Salaam (som många menade var en stöldriskstad) råkade jag aldrig ut för något i den vägen. När jag bodde i relativt trygga kvarter i New England råkade jag ut för ficktjuvar och vi hade inbrott i huset tre gånger.
Men när min obekymrade dotter berättar om alla blixtsnabba stölder i Sao Paulo (med hjälp av motorcykel) som hennes bekantskapskrets råkat ut för lyssnar jag faktiskt. Ingen iPhone, ingen handväska dinglande nära körbanan.
Och just för att många trevliga restauranger och musikställen ligger i lite tuffare trakter så rörde vi oss där. Och då kan det vara klokt att vara lite försiktig.
OK, evidensbaserad uppfattning. Som det heter numera. Jag vilar väskan (som det heter på annan blogg).
Gjorde precis det du föreslår men trots försäkringar om att det skulle funka i resmålslandet så gjorde det inte det den gången. Nu tar jag ändå med smartfånen men alltid med avstängd roaming och inget mobilsvar påkopplat. Facetime med likasinnade och väldigt billiga SMS funkar oftast bra. Ett problem i USA är att olika operatörer där har olika villkor och SMS funkar inte alltid mellan dem. Skype fordrar att båda är medvetet onlinekopplade om det ska vara gratis.
Tills jag skrev en ordentlig packlista packade jag också ofta fel, numera blir det mycket bättre – och mycket mindre!
Ofta funkar det ju bäst att köpa kontantkortet på plats, men om man vill ha något att börja med (för att kunna koordinera sig med folk när man just landat, t.ex) kan det vara bra att ladda telefonen hemma med ett par hundra eller så. Amigo-kortet visade sig vara det bästa just för Brasilien.
Packlista fungerar bara halvbra om man som jag har en tendens att plocka upp saker igen ur packningen (kameraladdaren, eltandborsten… ) och dessutom hjälper det inte mot min oförmåga att föreställa mig hur varmt det kan vara på resmålet. Jeans är ingen bra idé när det är 37 grader i skuggan! Det är nog en Personal Packer jag skulle behöva.
Ok, hur mycket pinaler blev du av med?
He, he, det skulle du allt bra gärna vilja veta! OK, kanske redovisar i nästa blogginlägg…
Min stora rymliga Desigualväska har också axelband så man kan hänga den över magen. Efter att ha sett ett teveprogram om ficktjuvar packar jag heller ingenting av värde i min ryggsäck numera. Förut hade jag min padda där men i fortsättningen ska den ligga i rullväskan som jag ALDRIG ställer ifrån mig. Min bror blev av med sin portfölj som han ställt bredvid stolen när han satt vid ett bord och drack kaffe på centralen. Så nog finns det ficktjuvar även här. Men jag tror inte man behöver vara rädd för att bli väskryckt mitt på dagen i Stockholms city.
Ingrid som också vilar på väskan just nu.
Det vanligaste tricket här i Stockholm tycks vara att lägga sin jacka eller kappa över någon annans handväska när det är lite trångt på krogen. Och så tar man rubbet och går och ingen tänker på att kolla vad man fick med sig. Säger ungdomarna som går på sådana sena kvällsnöjen.
Men jag har också kolleger som blivit av med handväskor som hängt över stolsryggen, eller plånböcker som låg i innerfickan på kavajen som hängde på stolen. I Stockholms innerstad, så visst ska man vara på sin vakt. Jag brukar linda axelväskans rem ett par varv runt benet om jag ställer ner den på golvet.