Det är kanske så här björnarna ska tas? Det finns björn i våra trakter och jag gillar’t inte.
Jag var ute och cyklade på småvägar i Grönsinkatrakten när jag hörde en gren som knakade och tänkte att med ett så pass kraftigt knak måste det vara en älg. Så jag spanade in bland buskar och trädstammar och såg en lurvig rygg. Lustig älg som går på knä, tänkte jag. Men så insåg jag att det måste vara en björn och medan den lufsade bort från mig så fort den kunde vände jag om och cyklade hem så fort jag kunde. Vettskrämd.
Men när vi diskuterade björnar idag, redaktörn, syrran och pensionären och jag, så får jag höra att min björnrädsla är obefogad. Björnar angriper bara folk som är ute i skogen med jakthund och bössa. Skulle de mot all förmodan intressera sig för en fridsam bärplockare är det bara att stå alldeles still så tappar den intresset för en. Bara!
Men det var ju inte det jag skulle säga, utan tack för i år, var försiktiga i trafiken, akta er för nyårssmällare och allting annat farligt. Tänd ett tomtebloss i stället… Måtte 2014 blir ett trevligt, roligt, kreativt, omväxlande och fridsamt år!
Ah, Grönsinka brukade vi åka igenom på väg från Värmland till Gästrikland. Vackra trakter!
Björn har jag aldrig sett i skogen, fast de ska finnas här också – de ser ju så kramgoa ut. Fast har man inga blåbär med sig, är det kanske säkrast att avlägsna sig. I synnerhet om de har ungar med sig.
Margaretha
som inte har
några tomtebloss
men ändå önskar
dig det godaste
år man kan
tänka sig
Detsamma! Hittills verkar det ju vara ett riktigt bra år. Gårdagskvällen bjöd på lite spridda fyrverkerier i närheten, men finast var ändå stjärnhimlen.
Gott nytt år! Eller Guten rutsch ins Neues Jahr, som vi brukar säga i min familj.
Och nu försöker jag få min rostiga skoltyska att räcka till till ett Danke, gleichweis! Det ser ju ut att kunna bli ett bra år det här.
Åh, gott nytt år! Med björnar och allt. Har ni några löften? Jag kanske återvinner fjolårets, odla ringblommor! Det gick nämligen sådär, glömde en hängränna och lyckades dränka just den rabatten.
Ringblommor blir finfint! Vi har just inga löften, men desto mer ambitioner. Spalje till den kaprifol som blev hemlös 1975 då man rev trapphuset som den klängde på. Sedan dess har den växt i en trasslig spiral längs husväggen, till i höstas, då vi klippte ner den. Nu hoppas vi på ett nytt liv för den, med en spaljehörna på lämpligt ställe där det en gång stod en björkdunge med tolv kraftiga björkar. Men Orsa kompani lovar ingenting bestämt. Det kan komma roligare projekt i dess väg.
Underbart hus – förstår att ni ofta åker dit! Bra med omslagsbilden – påminner mig om att jag ska botanisera bland mina gamla tidningar efter passande nyårsmaterial.
Kram från Ingrid
Väldigt bra hus. Det bara står här och väntar på att vi ska dyka upp. Kräver inte så mycket, men är trevligt att pyssla om.
”Omslagsbilden” är faktiskt ett litet nyårskort, ungefär 6×4 centimeter. Hittade dem här i huset, i mammas sekretär. Oskickat. Maja Synnergren heter konstnären. Hon kanske har någon anknytning till Dalarna. I alla fall har hon gjort ett fint kurbitspåskkort. Nyårskram tillbaks till dig!
Björnfrossa – det grips man lätt av. Minns pappas röst när han läste Ringdans medan mor väntar av Pelle Molin om mannen som skrämdes upp i ett träd – men jag har ju sett björnarna på Skansen och oj vad de klättrar …
Björnar är ju – säger många – inget annat än råttor i storlek XXXL. Kanske därför man så lätt grips av skräck och björnfrossa?
Vilda djur angriper människor när de känner sig hotade, har jag lärt mig. Det gäller säkert alla friska djur. Men bland djuren finns förstås de som inte är riktigt mentalt friska… och det är väl dem det är befogat att känna rädsla för. Som väl är så är de inte så vanliga…
Egentligen är vi väl lite irrationella med vår björnrädsla, för såvitt jag vet är det extremt ovanligt att någon dödas av björn. Bilar däremot…
Men när man står där med en arg björn framför sig är det kanske en klen tröst!