Vad vill du uppleva som turist? frågade Pettas-Karin i lördags. Tål att tänka på. Och det har jag ju gjort en hel del, som reseledare i ungdomen och som rätt flitig resenär sedan dess. Om jag skulle försöka sammanfatta funderingarna i något slags ”turistmanifest” blir det väl att bra turism måste vara varsam och respektfull och att ju mer man vet – eller får veta – om de platser man besöker, desto roligare har man.
När vi västerlänningar kommer till fattiga länder är risken stor att turistandet inte sker med tillräcklig repsekt. Karolina Ramqvist har formulerat dilemmat i några debattartiklar. Hon citerar en tolvåring som får frågan om vad han vill bli när han blir stor. Han svarar: ”Turist.” Och för en fattig liten kille i ett land med sol och värme som viktigaste naturtillgångar måste turistens liv te sig både obegripligt och lockande. Man blir ju uppassad hela tiden. Man behöver inte arbeta eller prestera något i gengäld, annat än kanske lite drickspengar. För 12-åringen vet ju inte att turisten ofta har betalat en all-inclusive-resa. Där går merparten av inkomsterna till researrangören. Av de pengar som hamnar i 12-åringens hemland går en förfärande stor del av turistinkomsterna till investeringar och import just för turismen.
Jag fick problemet blixbelyst på en båtfärd på Zambesifloden för många år sedan. Vi serverades en läcker lunch ombord (vita dukar och silverbestick, förstås). Huvudrätten var fisk. Det såg ut som lax, så jag frågade lite förvånad om det fanns lax i Zambesifloden. ”Nej, nej, det är äkta vildlax från Skottland! Hitflugen med kyltranport, så den är färsk och fin.” Ja, då sätter man liksom fisken i halsen. Den lunchen borde ju ha kostat åtskilliga tusenlappar, men det gjorde den inte.
Kanske håller en förändring sakta på att växa fram? Om tillräckligt många ändå engagerar sig lite grann för att jämna ut villkoren mellan fattiga och rika, om metoderna för klimatkompensation förbättras, om ekoturismen ökar, om chanserna att lära sig något på resan tas bättre tillvara, ja då kanske…
Just nu, med några dagar på Åland i färskt minne, tycker jag nog att det perfekta turistandet innebär spännande möten och nya kunskaper. Det blir mer om det framöver.
Här är det berömda brödträdet på Pettas, de många hackspettarnas (brödspettarnas) ekologiska lyxrestaurang.
Ingången till bageri och servering för människor är på baksidan, förstås, var annars.
På Åland råkade det också vara dags för den årliga konstrundan, ja i hela Finland för övrigt. Till kategorin önske-turism hör naturligtvis att få kliva in i alteljéerna hos en rad konstnärer och prata med dem om deras konst. Vi tänkte ta en titt på Önningebykolonin, som Olgakatt har beskrivit, men där är det inte öppet på söndagar. Det gjorde inget, för vi hittade andra konstnärer i Önningeby, som hade öppet.
Kjell Ekström, till exempel, som bland annat varit i Kenya och målat. Här en fin akvarell från Lake Nakuru i norr om Nairobi, i Kenya.
Det är alltid spännande att se vilka verktyg konstnärerna använder.
Akvarellisten Kjell Ekström har kraftiga penslar och fiffiga akvarellådor, som han köpt på en järnhandel. Det är egentligen lådor med fack för för skruvar, men de är vattentäta och bra och fungerar fint när man packar fuktiga färger efter att ha målat utomhus en dag. Trevliga och nyttiga kunskaper att ta med sig som konstturist.
De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt), Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
Jag minns mitt enda besök på Mallorca där jag var på en kurs en gång. Överallt skyltar om svenskt kaffe och svensk mat! Det lockade definitivt inte till fler besök då fastän jag vet att det finns ett annat Mallorca.
Överexploaterade turistorter känns inte bra och man undrar hur stor andel av kakan lokalbefolkningen verkligen får.
Det måste vara jättebra att ha en bakgrund som reseledare när man turistar själv sen! Avundas dig dina Afrika-erfarenheter, den kontinenten har jag kvar att utforska, liksom en massa annat jag inte kommer att hinna med under min återstående livstid.
När man lämnar en bit av hjärtat på en plats vill man ju också komma tillbaka dit, inte bara hitta nya ställen, eller hur.
Jag hörde en föreläsning av en professor i företagsekonomi som förklarade det där med svenskt kaffe utomlands. Det är samma sak som gjort McDonalds så framgångsrika: ”osäkerhetsreduktion”. Man känner sig lite vilsen i okända miljöer, man är rädd att bli lurad, man kan inte språket, man tror att man kanske gör bort sig och beställer något som skulle passa bra i en skämtteckning. Man vill reducera osäkerhetskänslorna och satsar på något välbekant.
Visst är det sorgligt och bästa motmedlet är nog kunskaper, egna eller andras. Bra färdledare lockar alltid ut resenärerna på lite okända stigar. Oförvägna resenärer testar alltid lite nytt. Och de som inte vågar missar ju tyvärr en del av det bästa med att resa.
Nu har jag inte rest lika mycket som du och Olgakatt har gjort. Inte ännu, men även på Cypern skyltar man med mammas köttbullar på restaurangerna, med svensk mat överhuvudtaget. Jag minns hur besviken jag blev när jag inte fick äta cypriotisk mat någonstans till en början, utan först senare när jag fick kontakt med ortsbefolkningen som genast visade vart jag skulle gå.
Så roligt att ni träffade Kjell. Han har för övrigt hand om Önningebymuséet, men det ligger kvar och du kommer säkert någon gång hitåt igen.
Hoppas Karin
”…först senare när jag fick kontakt med ortsbefolkningen…” Där har vi nog hemligheten bakom lyckade upplevelser när man är ute och reser.
Som turist eller tillfällig besökare måste man våga fråga om mat, kultur eller bra utflykter. Och även en flyktig kontakt, ett slumpmässigt samtal kan ju ge mycket, förhoppningsvis för alla inblandade.
PS: Så klart vi kommer tillbaka! Vi glömde ju att vi skulle ha arbetsläger. Höstgräva rabatter eller så…
Vilken bra idé! Arbetsläger låter förträffligt. Vi kan börja åka kors och tvärs till varandra…ha det bra under tiden.
Och jag har uppdaterat brödträdet. Nu hänger det andra bullar där
Jag hade faktiskt arbetshandskar och skor i bilen men det var kanske konstrundan som kom emellan.
Vi får se till att utnämna en arbetslägeransvarig nästa gång så det blir någon ordning på oss!
Hahaha!
Härligt att läsa er konversation ovan! Roligt att Ni hade en lyckad turist-besökar tid på Åland. Jag är lite avis. Bara för att jag så länge tänkt hälsa på hos Pettas men tiden har ännu inte infunnit sig… men det kommer!
Jag vill inte heller äta/dricka det svenska som erbjuds utan försöker alltid hitta var lokalbefolkningen håller till.
Ofta när man rör sig ute på ”egen hand” så hittar man spännande delar som guiderna inte alltid tycker är värt att lägga tid på . Men det är väldigt bra att åka med på guidad tur också, om man vill vara säker på att få ta del av vissa saker som man är intresserad av.
Det är toppen att resa och besöka nya och gamla resmål. Helt enkelt!
Det är det! Just det där med att återvända har jag blivit förtjust i på senare tid. Gärna till platser som jag besökte för länge sedan, för att se vad som hänt på sisådär en trettio år. Det är förvånansvärt lite ibland och glädjande eller förfärande) mycket andra gånger. När jag återvände till Östafrika var mycket sig likt, på ett trevligt sätt, men två saker lade jag märke till: bilismen har ökat enormt och plastpåsarna har tillkommit. De fanns inte förr, men nu ligger drivor av trassliga, prassliga plastpåsar överallt, även långt ute i byarna.