Får det vara lite AVEC på kvällskvisten? Det är den periodiskt återkommande arkivvecka, som samlar hela arkivbranschen, denna gång i Västerås.
Jag var med på ett pass nyligen, som handlade om katastrofberedskapsplanering. Hur planerar man för det oväntade, var en av de frågor som behandlades (något som jag för övrigt funderat på hela mitt liv utan att komma på något bra svar). Exemplen haglade och jag skrev ner lite spridda anteckningar på datorn. Rostangrepp. Stor sten som kommer infarande genom fönstret – på tionde våningen! Det var bara det att jag tydligen hade ett tomt blogginlägg uppe samtidigt, som några av anteckningarna hamnade på, utan att jag märkte det. Och när jag tryckte på vagnretur för att lista nästa exempel innebar det att jag i stället publicerade inlägget. Det måste ha tett sig som rop på hjälp från en person i yttersta nöd!
Lyckligtvis upptäckte jag fadäsen ganska snart och kunde ta bort inlägget. Men om någon av er hann undra lite vad jag har för mig, kan jag meddela att jag roar mig för fullt med fyrahundrafyrtio arkivarier. Återkommer senare med katastrofberedskapsplaneringstips.
Jodå, jag var in och tittade på det märkliga anropet, men hann nog aldrig bli orolig. Kände nog på mig att du har rätt så roligt.
Ja alltså inte sååå roligt, inte på det viset, som man skulle kunna tro. Men roligt på det där sättet som man har när kunniga personer berättar om sånt man inte visste och inte ens visste att man inte visste.
Fast det är med att planera för det oväntade?
Om man har planerat för något så är det väl inte oväntat utan väntat?
För hade det varit oväntat så hade man ju inte planerat för det?
Du är något på spåret där LL99. Det är möjligen därför det ofta går åt pipsvängen.
Det man inte vet att man inte vet vet man inget om. Men det man inte kan, det kan man kanske vara medveten om. Men även det är ganska sällan.
Undantag: Hoppa mer än 2 m stillastående höjd, springa 100 m på fem sekunder, sjunga bra, äta räliga groder, prata kinesiska, simma en km under vatten utan scuba, vinna i poker, göra en bra skiss över St Paul’s Cathedral. Och annat sådant som man vet att man inte kan.
Det många inte vet att dom inte kan är att bevisa Fermats förmodan, könsbestämma kycklingar, förstå varför en reaktiv last kräver större SOA än en resistiv last, rikta en maskin, göra en bra korvsmet och en hel del annat som man aldrig har funderat över.
På Fermat svarar jag Lisbeth Salander, på kycklingarna passar jag, på lasterna att en motspänstig treåring är tyngre än motsvarande vikt i potatisform, på korvsmeten att det är något med temperaturerna och på en hel del annat svarar jag ja.
Du är något på spåret där. Det är möjligen därför det inte så ofta går åt pipsvängen.
Man sannolikhetsskattar väl olika scenarior? Låga sannolikhet, hög effekt osv. som en vanlig riskanalys? Eller behandlar man alla risker lika?
Det är ju ganska hög sannolikhet att vi får fler antibiotikaresistenta sjukdomar i Sverige, då gäller det ju att minska effekten av det, tex. Jag läste på fackets hemsida att dom rekommenderar munskydd när man är förkyld och nödvändigtvis måste till jobbet.
Jag är rädd att den typen av kvantifiering inte går hem på en sammankomst som troligen (gissar, 440 deltagare tyder på det) är avsedd att vara social. Jag har varit på en del sådana tillställningar där piffiga och tämligen osannolika scenarier blivit ett underhållande samtalsämne vid luncher och middagar.
Det är den attityden som gör att bland annat magnetfältshysteri och elöverkänslighet breder ut sig okontrollerat. ”Det är ju i alla fall strålning!”
Alltså, SG, här handlar det om arkivarier. Seriösa typer. Hängivna sina handlingar. Men realistiska
’säkta. Läste nog fel. Har hela tiden trott att det var akvarier det handlade om. Där förekommer det ju ganska mycket vatten. Och att en sten flyger in genom fönster på tionde våningen kan vara förödande för både akvariet och dess inbyggare.
Menar du att 440 personer utbildades i riskanalys? Det är i så fall ytterligt imponerande.
Fler som har svårt med det där. Arkivarie, antikvarie, akvarium… Riksantikvarieämbetet blev Riksakvarieantibetet på bokmässan i Göteborg. Till exempel.
Och att Studieförbundet Vuxenskolan blev Studieförbudet Vuxenskolan på sammankomst i Örebro känner du ju redan till. Förbannar kamerafrånvaro. Men det finns nog de som tycker det var lika bra.
Jo, Pysse, det riskbedöms och sannolikhetsskattas och det budskap som hamras in är VATTEN. Vatten är den i särklass vanligaste arkivdödaren. Och då är det bra att ha koll på var närmaste glassfabrik, eller slakteri, eller frystransportfirma finns. Eftersom det bästa är att frysa ner allt vattenskadat bums och sedan ta hand om det vartefter man får tid och möjlighet.
Aha, jag ”glömde” att det var just arkiv det handlade om, fastnade för ordet ”katastrof” på något vis. Finns det inga snabbabsorberande pulver som kan hjälpa vattenskadade arkiv? Som pulversläckare när det brinner?
Pulver stökar till det på andra sätt, så det bästa är att förånga fukten, vid trippelpunkten, dvs frystorka. Men det tar tid och det material som ”ligger på kö” mår bäst i fryst form.
Just det, trycken kanske löser upp sig … mycket att tänka på! Bra med en plan kan man väl konstatera!
En annan bra idé är att inventera vilka stora lokaler det finns i närheten: badmintonhallar, lager, tomma industrilokaler etc, så man har någonstans att bre ut och sortera material, t.ex om det är brandskadat eller bara helt enkelt hamnat huller om buller i ett ras.
Aha. Grannen var på samma konferens anar jag. Inte för att hon pratade om frystorkning av vattenskadade dokument utan för att hon hade varit på nåt stort arkivtjosan.
Måste ha varit samma tjosan, för ”alla” var där. Och det var flera parallella seminarier så hen kanske inte valde katastrofspåret, som jag gjorde.