Penny (Myhrans) ger oss fredagsteman och den här veckan vill hon att vi ska associera till accessoarer. I brist på egna sådana – om man inte räknar yllevantar, dubbkängor och andra vintertillbehör – visar jag några berömda personers mest berömda accessoarer.
Just precis. Monas väska och Fredriks klocka. Svenska Dagbladet hade kommit på att det vore käckt med en gruppbild av alla partiledare. Eftersom det var 2010 hette partiledarna Ohly, Eriksson, Wetterstrand, Sahlin, Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund. 
Fotografen, Yvonne Åsell (bilden har återgivits på en mängd hemsidor och bloggar och jag hoppas det är OK att jag använder den här!), tyckte att det behövdes en färgklick på den gråmelerade vänsterkanten och föreslog att Mona Sahlin skulle ställa fram sin klatschiga, hallonröda väska så att den syntes.
Och oj vilket liv det blev. Det är inte vilken bärkasse som helst, utan en Louis Vuitton-väska för 6000, som Sahlin fått i 50-årspresent.
En väskdebatt utbröt, som sedan utvidgades till en klockdebatt: men Reinfeldts Longines-klocka kostar ju över 60 000 kronor! Ja, jo, men… Ja, och så har vi ju Bengt Göranssons ABF-kasse också, som han troligen fick gratis. Hmmm. Muta?
Eftersom jag är lite nyfiken på vilka accessoarer som gäller idag har jag gjort en liten utredning om saken (alltså googlat lite). Och ser man på. Yacht och golf är sååå 1990-tal. En egen herrgård var nytt och fräscht på 00-talet, men känns lite gubbigt idag.
Men det nya svarta, eller rättare sagt de accessoarer som man bara måste ha till den lilla svarta, är muskler. Gärna så att man kan delta i någon extremsport. Att springa New York City Marathon är ett minimikrav.
Ser man på. Jag som trimmat och gymmat sedan oktober, kanske kan skaffa mig de rätta accessoarerna framåt vårkanten om jag sköter mina träningspass. Det är bara att hålla tummarna för att trenden ska hålla i sig tillräckligt länge för att jag ska hinna bli muskulös innan det är något helt annat som gäller.
Det är i alla fall inget fel på dina intellektuella muskler. Och de blir aldrig inaktuella!
Äsch, inte då… Fast tack i alla fall.
Vilken rolig blogg jag halkade in på här efter ditt besök hos mig! Har med förtjusning läst om Miranda m.m.
Kul att du gillar’t. Och sammalunda om din blogg!
Det var ett bra inlägg! Haha ja, jag minns ju debatten om väskan och klockan… Jisses.
Mycket skrik för lite ull, kan man säga. (Som tjejen som fixade bikinilinjen sa…)
Finns det fortfarande bikinilinje? Trodde det var den där mystiska indiska staden som gällde numera.
Hukar samtidigt som jag ber om ursäkt så mycket jag kan.
Såja såja, lugn och fin nu. Vi springer inte i vår familj, i synnerhet inte maraton, någonstans.
Nejvisstnej. Vi gör visst inte det, nej.
Min käraste accessoar – förutom schalar och halsdukar som en frusen bär alla årets dagar – är numera katten. Som gärna draperar sig i halsgropen när jag ligger på kökssoffan. Och självklart följer med mig vart jag går i form av små vita hår på alla mina svarta kläder.
Över till något helt annat; har ni hört någon vettig svensk text på Blueberry Hill?
Ah! Där har vi det. Den nya accessoaren till precis allt. Katt! Kan aldrig bli fel. Redan Kirschsteiger har varit inne på temat, men då ur inredningsperspektiv. Men som elegant tillbehör till aftonklänningen – oslagbart!
Blueberry Hills – kan det vara en bra idé att kolla med Anders Forsslund, månne? http://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Forsslund
Ja, just, man kan ju googla också! Fast jag undrar om ”övervintrade rockaren Andy Vincent” verkligen gjort en vettig text. Hm, vi får se.
Och hur uttalar du ordet – acksessoar eller assessoar?
undrar
Margaretha
Man kan ställa samma fråga om ”acceptera”. För ett antal år sedan ansågs uttalet röja politisk tillhörighet.
På tal om accessoarer så är jag numera förbjuden att bära min enda omistliga accessoar. Problemen började på flyget och är numera generellt. Snart får man väl inte ha skor med skosnören heller.
Sådana där frågor är det riskabelt att ställa till mig, eftersom jag har alldeles för lätt att fabricera egna teorier (som visserligen kan stämma rätt ofta, men riktigt säker kan man ju inte vara).
I alla fall: axessoar, säger jag nog och det anses ju vara det ”korrekta”, precis som axeptera. Eftersom c uttalas som k framför alla andra bokstäver än mjuka vokaler blir ett c framför ett annat c = k. Så långt tror jag att Erik Wellander och Svenska språknämnden skulle hålla med. MEN, jag tycker att det verkar som om den regeln mjukats upp lite i just accessoar så att det rätt ofta blir assessoar. Det beror kanske på att de där två ss:en i ordet smittar av sig. Eller nej, förresten. Ingen skulle komma på tanken att uttala succession som sussession. Väl?
OK: axessoar it is, utan någon medföljande teori.
PS. SG: tråkigt det där med din fina multifunktionella schweiziska kniv!
Det var mycket värre än så! Det var min manadierkniv som jag fick av en polare nere i Camargue. Den höll på att tas i beslag i Örebro. Men jag ”talte med polisen och kniven den gick fri”. Men numera får den stanna hemma.
http://www.gke.org/pub/files/manadierkniv%201.jpg
Min lilla ASEA-kniv snodde dom på flyget. Även den sörjd och saknad.
Den är fin, manadierkniven! Varför har jag fått för mig att sådana används främst vid kastrering? Stämmer det. Eller vad har man dem till?
Kastrering och öronmärkning av de svarta tjurarna. Att skära korv, skinka, ost och bröd. Samt att peta tänderna med efter måltiden.
Felicia Berggren gjorde en bild som visar en del av användningsområdena. Letar…
Här: http://www.gke.org/pub/files/Felicias%20tjur%20kniv%20valnoetter.jpg
Observera de symboliska valnötterna.
Snyggt! Var rädd om och försiktig med den kniven!
1997 fick jag i julklapp av vår då sjuåriga sondotter ett hängsmycke av tenn i form av en katt med en lång elegant svans. Sedan den julaftonen finns katten med mig överallt
och jag har flera gånger bytt ”snöre”. Den har beundrats av security vakter i tullen
(damer förstås), blivit gullad med i affärer och nästan blivit kvar på ett hotellrum (O hemska tanke!) en gång.
Att hänga på sig en massa bjäfs av olika art är inte min stil. Katten är mitt enda tillbehör förutom armbandsur, glasögon och hörapparater och det må finnas andra smycken hur fina som helst så kommer de aldrig upp i den kattens klass.
När jag en gång slutat min jordiska bana ska den katten följa med mig till de sälla jaktmarkerna.
Ja, den fina! Vilken fullträff av dottern och så vacker som den är!
Inte heller mycket för bjäfs – som det blir på mig fastän andra kan vara hur snygga som helst. Kan dock använda ring, och har haft två som jag växlat mellan; en svart plastring från Disney World och en som jag faktiskt fick för mig att beställa från en konsthantverkare i Warszawa. Den sistnämnda passar på olika fingrar olika dagar och ställde till det under en middag härförleden. Jag flyttar nämligen på den utan att tänka på det, och se, det var en bordsherre som fick för sig att det var någon slags statement.
Nåväl, nu är jag ringlös eftersom plastringen måste lagas av någon med känsla för pilligheter och konstverket är spårlöst borta.
Du förstår att det är så här att om man har en ring på vänster ringfinger kan det uppfattas som ett tecken på att man är gift, förlovad eller på annat sätt i något stadigvarade förhållande. Om man då mitt under en trevlig middag plockar av sig ringen, eller flyttar den från ringfingret till något annat finger kan en fantasifull person förstås uppfatta det som en invit. Men hur kom den bort? TOG han den? Eller ska du kanske fråga katten Jansson om hen vet var konstverket kan vara?
Haha, tack för att du klarar ut begreppen. Det var exakt det som skedde, och jag är rädd att jag satte myror i huvudet på lilla bordsherren. Allrahelst som … nej, det tar nog för lång tid att förklara. Men festföremålet och jag skrattade sedan gott åt alla konspirationsteorier som måste ha gått igenom lilla bordsherrens huvud.
Konstverket ringen är på ett jättebra ställe. En ficka med blixtlås, nästan säkert, för där hamnar den de dagar den inte passar någonstans. Dessvärre vet jag inte var själva fickan sitter. Katten Jansson är för en gångs skull oskyldig!
Så tråkigt med väskan och alla andra liknande historier. De tar ju bara fokus från det som v e r k l i g e n är viktigt. Men jag måste ju erkänna att jag gillar den! Oavsett om det är politiskt korrekt eller inte. Bättre då med muskler, det är a l l t i d helt rätt! :-)
Visst är det så, alldeles för många icke-diskussioner i farten och då försvinner fokus från det viktiga. Men jag håller med om att den där hallonröda bärkassen är rätt läcker… Fast muskler är faktiskt billigare.
Sahlins väska är ju jättesnygg och passar mycket bra in i den annars rätt tråkiga bilden, förvånande att Maud försvinner så hon brukar annars synas med sina färger.
Det är roligt med accessoarer, men det kan lätt gå överstyr.
Jag säger ”assessoarer”, har aldrig ens tänkt att det inte skulle heta så??? jaja… nu lärde jag mig något igen:).
Visst förstår man fotografen som desperat såg sig om efter något färgstarkt att liva upp bilden med!
Jag tror att assessoar-uttalet är nästan lika vanligt som axessoar, faktiskt.