Det händer att jag köper julklappar i mycket god tid och så glömmer jag bort dem. De brukar uppdagas frampå vårkanten i någon garderobsstädning kommer alltid till användning ändå. Häromdagen tog jag fram en sådan där bortglömd sak, som egentligen var tänkt som julklapp förrförra året.
Ett planetarium, en natthimmel med alla stjärnbilder, inköpt på Tekniska museet.
Tur att den inte blev julklapp! För något så krångligt och frustrerande har jag sällan upplevt. På kartongen ser det ut som en imponerande anläggning. När man öppnar den överdimensionerade förpackningen ligger där några platta pappersark, en plastig liten lampa och… well, that’s it.
Sedan vidtar ett tålamodsprövande pillgöra, där man först måste stansa ut varenda stjärna på hela natthimlen för hand! Vi råkade ha en tillräckligt vass och smal pryl till hands, men hur många har det?
Pappersarken ska vikas och formas till en glob och den övre delens flärpar ska stickas in i skåror på den undre. Det går inte! När man kommit halvvägs runt lirkar flärparna ur sig på motsatta sidan. Det fick bli fula kompletteringar med tejp, för att hålla stjärnorna på plats.
Sedan blev det lite pinsamt när vi skulle peka ut stjärnbilderna eftersom de bara var de latinska namnen som var tryckta på himlen. Orion hittade vi överhuvudtaget inte, men att Karlavagnen heter Ursa Major på latin hade vi i alla fall koll på.
Men just den stjärnbilden hade vi missat att stansa ut. Ack ja. Både barn och vuxna hann tappa tålamodet flera gånger om och när det hela väl var klart, rummet mörklagt och stjärnhimlen tändes var det väl kul i ungefär två minuter.
På kartongen står det mycket riktigt både att den innehåller pappersark och att det krävs montering. Men de kunde väl för sjutton stansat ut stjärnorna! Tycker arg konsument.
Åh, pappslöjd som är så roligt, synd att det krånglade.
När materialet jävlas med en är det inte kul. Man kanske skulle göra en egen från ax till limpa. Det skulle nog vara roligare.
Exakt samma miss har vi gjort här. Ett likadant planetarium, samma känsla av vanmakt och av att ha blivit lurad. Ni gav i alla fall inte upp! Strongt gjort!
Vad roligt! Eller tråkigt. Men kul att jag inte är ensam om upplevelsen. Vi kanske ska starta en folkstorm mot bluffplanetarier. Planetariefalsarier.
Det borde åtminstone finnas ett monterat exemplar, så man ser vad man köper!
Det är rätt länge se’n jag slutade köpa den sortens prylar – för vad ska man göra med en skalenlig geijersgård, och ett klocktorn, där namnet på kyrkan flugit sin kos eller pappersdockor, när man väl klippt och pillat? Men jag medger gärna att det är svårt att låta bli – jag blir fem år igen och vill HA!
Margaretha
Ett monterat exemplar vore en bra idé, men jag tvivlar på att det finns någon som klarar av att göra det tillräckligt snyggt. Vårt resultat skulle knappast främja försäljningen.
Visst är det lockande med olika sorters pappslöjd, men ofta är det, som du skriver, själva görandet som är det roliga. Pappersdockor har jag dock sett i bruk i de mest häpnadsväckande konstellationer och situationer. Det finns barn som faktiskt sliter ut dem genom intensivt lekande.