Äldsta dottern med familj har flyttat från Stockholms innerstad till en söderförort och i alla rum finns en fond som ser ut som en vacker fototapet med naturmotiv, men det är äkta vara. Ren oförfalskad natur runt knuten.
Femåringen funderar över förändringarna. Hon har bott hela sitt liv i södermalms-lägenheten och nu ska hon inte bo där alls. Hon är mycket förtjust i det nya stället, men det är ju konstigt att inte bo på det gamla. ”Blir det inget bott kvar alls?” Hur menar du då, undrar jag. Vi resonerar lite om saken och jag tror hon menar att det borde finnas något kvar av allt det där boendet som pågått så länge. Är det bara slut och borta?
Jag känner igen känslan. Det är så abrupt att flytta. Livet pågår i en invand miljö där man vet var allt finns (någotsånär i alla fall) och så från en dag till nästa finns inte det hemmet längre. Ett annat hem växer fram och efter några år försöker man dra sig till minnes hur det förra var möblerat när man någon gång passerar och spanar mot sina gamla fönster.
Men det blir i alla fall samma gamla dagis ett bra tag till och vi kommer att gå förbi den gamla adressen och kolla ibland om det är sig likt.
Så skönt med träd utanför fönstren! Och att kunna gå ut på backen utan att det är ett jätteprojekt.
Nu måste jag ju ta mig iväg och inspektera.
Ja, inspektion skulle uppskattas, såväl anmäld som oanmäld, skulle jag tro. Jättefint område, men tyvärr inte lika nästgårds längre. Fast nära till brorsan m familj och alla kusinerna.
Skönt för femåringen att växa upp med naturen nära. Härligt också att hon får vara kvar på sin gamla förskola. (Jag har fått noggranna instruktioner att jag inte får säga ”dagis” längre utan ”förskola”. Personalen på den förskola där Casimir och Caspar går är mycket noga med det. ”Dagis” leder tankarna till en förvaringsplats, men ”förskola” däremot till en institution med pedagogisk verksamhet. Det är mycket svårt att komma ihåg men jag försöker :-))
Ingrid
Även barnbarnen är noga med att man ska säga ”förskola”, men det var svårt att lära om. Till sist införde vi böter för mig. Varje gång jag sade ”dagis” kostade det en krona. Det blev en hel del slantar innan jag lärde mig!
Det blir lite logistikplanering med nya bostaden och lämnandet och hämtandet på innerstadsdagiset, men det är ju övergående. Och nästa höst blir det sexårsverksamhet i närområdet. Jösses vad tiden går!
” lämnandet och hämtandet på innerstadsdagiset,”
Blev det inte en slant där igen?
Nejdå, det är gratis. Det är på det andra dagiset, hrm, jag menar den andra förskolan, som man är lite noga med terminologin.
Jaha?
(undrar om jag förstod det där till fullo?)
Alltså, Mika är inte så noga och säger själv ”dagis” ibland, medan kusinerna är väldigt stränga med att det ska vara ”förskola”. Vilket, slår det mig nu, naturligtvis innebär en betydande orättvisa pengamässigt. Måste komma ihåg att kompensera Mika i mitt testamente.
Jaha!
(tror att jag förstod till fullo)
Det där med förskola och dagis tränar jag också på. Mitt yngsta barnbarn går i förskola och är bara två år. Jag får nog träna rätt mycket för att få hjärnspåren att gå i andra banor. Idag tog han fram fyra sparbössor och tittade menande på mina plånbok. Jodå, de/bössorna fick en slant var. Jag tänkte aldrig på att det handlade om bötesavgift, men det kanske det gjorde:)
Klok liten man, man ska sprida riskerna säger fondspararna. Inte lägga alla ägg i en korg, eller alla slantar i samma sparbössa!
Härlig fundering av barnbarnet – blir det inget bott kvar alls. Visar så fint hur barnens tankar går. Kanske de kan bo kvar litegrann i den gamla lägenheten, fint.
Ja. Fint.
Intressant tänkt grammatiskt också, vad det nu kan heta när man gör ett abstrakt substantiv av ett verb. Allt det där ”bottet” som hela hennes liv och övriga familjens boende i lägenheten innebär, kan det bara försvinna?