Livsrummet föreslår besök som fredagstema denna vecka. Övriga fredagsbloggare och teman för denna månad och finns i ”huvudet” under rubriken fredagstema.
Sommartid är besökstid, så är det ju. Ibland undrar jag om vi har för många fritidshus i detta land. Man vill ju vara ”på landet” och det är väldigt trevligt när ens vänner kommer och hälsar på. Men vännerna vill också vara på landet (sina land) och ser gärna att man hälsa på dem. Ekvationen går inte riktigt ihop, men vi jobbar på det, så gott det går.
Men så finns det några som varken vill hälsa på eller få besök.
Här är vi på väg till en kompis som hade sitt fritidshus lite avsides. Vår kompis ville väldigt gärna få besök, det ville hon, men en av hennes grannar ville helst vara i fred. Det var lätt att ta miste på vägen till kompisen och vägen till grannen.
Grannens fordon hade alla hög markfrigång, traktorer, fyrhjulsdriven jeep och liknande, så för honom var det inget problem att det låg en vass, hög sten, precis där man svängde in på hans lilla väg, vilket vi gjorde av misstag. KADONK!! sa det när bilen slog i stenen som var väl gömd i det höga gräset i vägens mittfåra. Det var bara att ringa bilbärgning som genast visste vad det var frågan om, när vi berättade var vi befann oss. ”Jahaja, Johanssons sten. OK vi kommer.”
Det hela avlöpte väl, vi roade oss på kompisens land medan bilen blev ompysslad på verkstad och vi beslöt oss för att betrakta Johanssons sten som en lokalt utformad sysselsättningsskapande åtgärd, förutom att den förstås höll folk borta från hans gård.
Men hos oss är det stenfritt, så det är bara att komma på besök!
Johanssons sten finns numera hos oss. Det har förekommit avverkning i skogen på berget ovanför oss och tunga maskiner har gjort djupa spår i vägen. Så djupa att en tidigare oförarglig sten i mittsträngen nu utgör ett dödligt hot mot alla normala fordon. VARNING: Åk på mittsträng plus högerkant. Se noga upp och håll låg fart.
Ännu ett besöksrelaterat problem: Vi försöker besöka en gammal vän i Ystad. Han är mycket illa däran och hans fru är trött och ledsen. För att underlätta försöker vi hitta ett konditori som kan ställa upp med en klassisk kaffekorg (oval korg, porslin, kaffe i kanna, bakverk etc). Vi inser att vi nog blivit lite ålderstigna när vi möts av kompakt oförståelse. ”Näeij, däu haur viu auldrig gjoert” ”Näeij, porslin kaun vi ente läåna eut”
Inte så konstigt att invandrare med servicekänsla ersätter gamla klassiska gammelsvenska inrättningar.
Så nu är det fritt fram att hälsa på hos Johanssons? Och hos er om man följer instruktionerna – mycket användbar info, förhoppningsvis.
Vilken bra idé, kaffekorgen. Synd att det inte gick att omsätta i praktiken. Med en rejäl pant för porslinet borde det väl inte vara något problem alls?
Man kan tycka det. Det intressanta är att man utan att blinka lånade ut en thermoskanna för att kaffet skulle hålla sig varmt. Vi provade tre ställen i Ystad. Det sista stället var tydligen inte ett fik utan mera en salladsbar. Trangiakök – kanske en lösning?
Den där kaffekorgsidén. Jag kan inte släppa den. Om jag hade ett fik skulle jag satsa på korgar med olika tidsmarkörer och användningsområden. Skogshuggarkorgen. Femtiotalskorgen. Syföreningskorgen. Sjuttiotalskorgen. Tonårskorgen. Och så skulle jag gå på loppis och samla ihop porslin- och plastkoppar och termosar och i bästa fall korgar och…
Han verkade ju höra till typen säregna som verkligen inte vill ha med andra att göra. Annars kunde man ju misstänka honom för att sakna sällskap, eftersom han får folk till att, om än ofrivilligt, stanna till. En bärgning tar ju ändå lite tid. Fast kanske har han bara många aktier i det lokala bärgningsföretaget.. ;)
Johansson ville verkligen inte ha besök och hans hus låg någon kilometer från vägskälet, så han såg inte röken av alla strandade fordon. Men jag tror att du har alldeles rätt i att bilbärgningen kanske betalade honom lite provision för att inte ta bort stenen.
Tråkigt med sådana grannar. Tur att det var på en vardag (eller bärgningsföretaget kanske aldrig hade ledigt?) och att det var nära till kompisen. När något gick sönder på vår bil när vi bara hade en enda, hände det ALLTID på en lördag eller söndag när alla verkstäder var stängda. Numera har vi två bilar för att vara på den säkra sidan.
Det var nog en jourlösning, vill jag minnas, men snabb och effektiv utryckning och bortforsling av vår bil, medan vi fortsatte åt andra hållet några hundra meter för fortsätta med båt vidare ut till kompisen som var bosatt på en ö.
Hm, fundersam över ditt val av besök, alltså med dina vandrarhem måste det ju finnas gott om material.
Ibland styrs ämnesvalet av tillgången på illustrationer. Annars hade det kanske blivit något om våra vandrarhemsliknande hus. Kanske besöket från Papus Nya Guinea, som slog nejden med häpnad med hjälp av ett enkelt metspö av rönn. Hon var från kusten och van fiskarkvinna. Hon gick ner till sjön och drog upp den ena fina firren efter den andra, på ställen där ingen någonsin sett fisk förr. Till exempel. Men jag glömde fotografera begivenheten, tyvärr.
En så underbar inställning till livet ni har!:)
En lokalt utformad sysselsättningsskapande åtgärd.
Man kan ju inte annat än att bli glad trots verkstadsbesök och oväntade kostnader
Karin
Jag är lite svag för den där sortens original, som har sina idéer och som framhärdar, trots invändningar och protester från omgivningen. Finns inte så många kvar i detta land.
Måste säga att en stängselslana eller en bom över vägen är justare än en dold sten om man inte vill ha besök.
Tänk, den där kaffekorgsidén har jag försökt intressera ett kafé, där jag känner innehavaren, för. Men det är omöjligt för dem att fatta vitsen. Jag har föreslagit nåt så enkelt som typ SJ:s lilla pappask där man kan ställa mugg och kaka eller macka, men icke. Jag tror att de förlorar en massa kunder som då istället tar med fika hemifrån.
Jo, en bom är ju skonsammare mot bilarna, men då hade ju inte bilverkstan fått så mycket jobb, kanske…
Konstigt att kaféfolk inte inser vilken lysande idé den där picknick-korgen är. Så ofta som man skulle behöva plocka upp en sådan korg i förbifarten i stället för att försöka komma ihåg allt själv och glömma hälften.