Just nu har solen tvingat mig att lägga en bra bok åt sidan, men det lär komma nya skurar i morgon. Boken är Tom Rachmans De Imperfekta. Den kretsar kring en internationell tidning i Rom, som grundats av en amerikansk miljonär på 1950-talet, men som nu inte går så bra. Det är kanske det boken handlar om. Eller kanske om vår oförmåga att se när något håller på att gå åt pipsvängen.
Rolig och träffsäker är den hur som helst. Här är det en korrekturchef som är arg och han
…sveper med glödande ögon över dem. De hejdar sig mitt i tangentnedslaget. ”Och jag har inte ens anklagat någon än!”, säger han bistert och öppnar dagens tidning som om den innehöll ett mordvapen. Det den innehåller är värre: ett misstag
Någon har använt förkortningen GWOT. Ingen av de tre misslyckade redigerarna vet egentligen vad det betyder och korrekturchefen får anledning att föra in en ny post 
(nummer 18238) i sin handbok för redigerare, där han konstaterar att termen Global War On Terror bör betraktas som PR-nonsens.
”Våra reportrar är hemskt förtjusta i den här sortens struntprat och det faller på redigerarna att stryka det.”
Och så är det då det där med ”bokstavligen”, i uttryck som ”Han sopade bokstavligen banan med konkurrenterna”. Om han faktiskt gjorde det, menar korrekturchefen, bör det vara en förstasidesnyhet. ”Bokstavligen” ska bort skriver han i sin handbok, utrotas som företeelse och han tillägger:
”Se även överdriven användning av tankstreck och utropstecken, pappskallar.”
Aj, aj, aj – var hittar man en bra korrekturchef? Det där kändes som en träff rakt i solar plexus. Inte nog med att man ska kontrollera tempus, stavning, syftningsfel, upprepning, satsbyggnad och interpunktion. Man ska förstå vad man skriver också och slutligen ska texten bli begriplig för andra. Nu blev det mycket!
Förresten finns det korrekturläsare och korrekturchefer i dag. Mycket av det man ser i bladen tyder på att det där är avskaffade yrkeskategorier, åtminstone i dagspressen.
Jag känner min plikt att förse Dom Som Vet Hur Det Ska Vara med material. Därför harvar jag på med mitt språk och mina skrivarvanor, jag orkar inte bry mig om alla regler och alla DSVHDSV. Men visst lägger dom sordin på skrivarlusten, visst skulle jag skriva mera om det inte för obehaget att bli söndersmulad av DSVHDSV
Sade HSSBÄDF (Hon Som Skriver Bättre Än De Flesta)…
Smickrare där! (rodnar så blygt jag kan)
Min far var ju både lärare en person som visste mycket om allt möjligt. Emellanåt kunde även självinsikt drabba honom. Då kunde han lakoniskt konstatera: ”Gott weiss alles, aber ein Lehrer weiss alles besser!” . (Ber om överseende med ev grammatiska fel i tyskan. Jag klarade mig med nöd och näppe genom de obligatoriska åren i skolan för så där fyrtio år sedan)
Det tycker jag var självironiskt i överkant! Fast träffande för många andra lärare. Din pappa var dock av en annan sort, den där sortens lärare som inser att de bästa kunskaperna är de som eleverna kommer på själva.
@BF: Jag tror det är ett tidens tecken att korrekturavdelningen ofta är avskaffad och ersatt av något som kallas kvalitetschef, vars jobb det är att be om ursäkt för alla fel i tidningen.
Nu kommer HSVBÄDF hur det är. Kvalitetschef har inget med kvalitet att göra, det handlar bara om att se till att alla regler för utveckling, produktion, granskning, dokumentation mm följs upp i standardiserade protokoll med hjälp av likaledes standardiserade processer. Det vill säga att alla erforderliga papper är rätt ifyllda, granskade, godkända med vederbörligt protokoll och lämnats till arkivering på föreskrivet ställe. Ingenstans utvärderas om föremålen för dessa processer är av god kvalitet. Uttolkat: du kan ha hela kylen full med nyinköpta ruttna tomater, bara du vet var och när och av vem du köpte dom och att kvitton och andra dokument finns arkiverade.
Sa han som har glädjen i jobbet att delta i dylika galenskaper.
(Han Som Vet Bättre Än De Flesta)
Det har du säkert alldeles rätt i. Fast i tidningarna ber kvalitetscheferna om ursäkt hela tiden. För att Tony Blair råkar finnas med bland nyligen avlidna japanska dignitärer, eller för ”ekonomisk otro” i Tyskland, eller för ”Amerikas Förmenta Stater” och annat liknande.
Men på andra ställen är väl kvalitetschefens jobb att se till att man inte får en stämning på halsen, förmodar jag.
Nä, vi sitter vid köksbordet på morgonen och kvider.
Alla vi som hade gillat att det fanns både korrerkturläsare och dito chefer.
”Fylld till bredden” och vad det nu var för nåt som var på tapeten häromdagen.
Ständigt återkommande.
(För att inte tala om de urusla kunskaperna i statistik som basuneras ut.)
Och för att inte tala om… nej, det ska vi inte tala om. Jag har som allra svårast för metaforer som krockar i skallen på en och det var därför jag fastnade för ”bokstavligen sopa banan”.
O, den boken är ju så snygg! Lånade den bara därför, och sedan minns jag inte ett spår av innehållet. Trooor att jag läste den. Heh. En del litteratur är bortkastad på mig, så kulturchef jag är.
Fylld till bredden är ju en oerhört rolig felskrivning, för övrigt. (kontamination?) (katakres?) (kataklysm?)
Jag tror du skulle ha kommit ihåg de sorgliga figurerna i boken. Låna igen och kolla!
Och ”fylld till bredden” borde ju illustreras. Attans att jag inte har min ritbräda tillgänglig.
Formligen!
Jag har grubblat mig grönprickig över vad det korrekta uttrycket är.
Han sopade formligen banan med konkurrenterna.
Puh.
Over and out.
Och jag har grubblat mig grårandig över frågan om ”bokstavligen” överhuvudtaget går att använda. Eller om det bokstavligen är ett onödigt ord.
Och så kollar jag synonymer för formligen och vad får jag för förslag? Just det: bokstavligen…
Ska vi hänskjuta frågan till högre instans? Till exempel någon gladlynt språkpolis.
”Vägen bokstavligen regnade bort” betyder ju att den faktiskt gjorde just det: det regnade så mycket så att gruset flöt iväg nån annanstans och kvar blev oväg.
Men ”det regnade så mycket att vi bokstavligen flöt bort” duger inte om man inte befunnit sig i någon sorts kärl, typ en strandad båt, och att det blev så mycket regn att kärlet lättat och börjat flyta iväg. (Träskor kan bokstavligen flyta bort av för mycket regnande, det har jag själv sett.)
”Vi formligen flöt bort i regnet” berättar inte samma historia, bara att det kom väldigt mycket regn. (Duger bättre för sandaler av ett tyngre slag och som mer bokstavligen dränks om det blir för mycket regn.)
Det kan nog stämma, såvitt jag kan se och begripa. Vägen bokstavligen regnade bort. Det är lite mer målande än ”Vägen regnade bort”, det är det, faktiskt.
Jag bara suckar av glädje och förundran. Ni är ju som jag.
Hurra för det!
Men det är underhållande med dåliga metaforer och språkliga missförstånd. Och i det här ämnet får du ju verkligen vatten på din gås, som svärmor sa.
Ja, när något väl är fyllt till bredden är risken stor att vattnet sprider sig som en löpeld.
Jag minns det fantastiska yttrandet ”Supa som en bandhund” – det var väl också svärmor? Den mentala bilden av en supande bandhund slår bilderna av rökande hundar på en viss restaurang.
Javisstja, jo det var också svärmor. Hon har inte varit så produktiv i branschen på sistone.
Haha – alla kommentarerna var lika roliga att läsa som ditt inlägg Karin – ska se till att få tag på boken! Tack för en skrattande måndagsmorgon/Margareta
Tack! Och som sagt, boken är mycket läsvärd i all sin underhållande dysterhet.
Om man vill ha en kosmisk överdos av metaforer, bra som dåliga, rekommenderas Lars Melins ”Polletten som trillade ner”. Men, som sagt, risken för överdos är överhängande.
Metaforer, bra och dåliga, kan jag sätta i mig hur många som helst, så länge de är i listform. Det är när de används fel, eller i överflöd i text, som jag ibland får allergiska reaktioner
Mmmm, låter som en bok i min smak! Lägger den till listan.
Den börjar bli rätt lång, eller hur? Men det är ju det man har sommarlov till.
Tack för tipset. Nu vet jag vilken bok jag ska leta efter nästa gång. Nostalgi och förvunnet är korrekturet på alla tidningar. Då kunde det hända att fel blev rättade men nu kör alla med rättelser. Det vore kul om din litterära korrekturchef fick publicera sina rättelser. Då skulle vi förskonas från många floskler.
Om man är det minsta intresserad av språk och om man har lite kännedom om tidningsvärlden – ja då är detta en bok man inte får missa!