Om man har tur kan man höra en flöjtton på savannen. Man blir alltid lika förbryllad först, oavsett om det är en stillsam dag utan andra människor i sikte, eller om det är en turisttät dag med många jeepar. En flöjtblåsare är rätt oväntat i sammanhanget.
Ljudet kommer från stora galläpplen på flöjtakacian. I galläpplena bor det myror, som äter små hål i dem och när vinden är lagom stark, från rätt håll, uppstår flöjtljudet.
Akaciorna är mums för girafferna, som betar dem rätt hårt. När en giraff har hållit på ett tag blir myrorna irriterade och ger sig på giraffens känsliga nos, så att den ger sig av.
Genom årtusenden har det utvecklats en balans mellan olika intressen och när man fick för sig att hägna in ett område med flöjtakacior för att de skulle få chansen att växa till sig ordentligt, så tynade de i stället bort. Lagom betning tycks vara bra för dem. Riktigt varför förstår man inte än, men forskning pågår.
Det inger ju även hopp när det gäller tulpanerna. Jag har en enda överlevande tulpan och den är lite tilltufsad. Rådjuren går fram som effektiva slåttermaskiner på våren och lämnar vanligtvis inte någon endaste tulpan kvar till blomning. Men den här har klarat sig några år nu. Den kommer helt enkelt upp lite sent. Man kan se hur ett rådjur nafsat lite i de gröna bladen men själva blomknoppen kom det inte åt. Och nu, när det finns grönt och saftigt gräs överallt och rådjuren har annat för sig, då sticker tulpanen upp sitt huvud! OK, jag inser att det där med flöjtakaciorna är lite mer komplicerat, men jag tycker ändå att min listiga tulpan har hittat en bra överlevnadsstrategi.
Uppdatering.
Hur ser en akacia ut undrar Musikanta. Så jag letade lite i min magra bildskörd från åren i Östafrika. Det är väl en av de få saker jag ångrar här i livet, att jag inte skaffade mig en ordentlig kamera och tog lite mer bilder när motiven stod som spön i backen. Här är ett urblekt lejon med bland annat akacior i bakgrunden. Det finns många olika sorter och flöjtakacian är rätt lågväxt. Det höga trädet ser ut att vara en paraplyakacia.
Underbar header – tilltalar min fantasi! Intressant association från flöjtakacior till överlevande tulpaner. Har aldrig hört talas om flöjtakacior tidigare, och vet knappt vad akacior är heller. Ska googla.
Min flöjtassociation gick till Jan Bengtsson, som spelade flöjt på lilla prinsessans dop. Honom ackompanjerade jag (utan att ha en aning om vem det var) för några månader sedan på ett bröllop. Vår bekantskap inleddes med att jag sa, (efter att ha kommit in i kyrkan och hört honom träna på fågeln i Peter och Vargen som jag fick höra honom som solist i på Konserthuset veckan därpå) : ”Det är inte första gången du spelar flöjt.” Det höll han med om. En mycket rar och trevlig man som var helt nöjd med min insats…
Vad spännande med dina musikkontakter. Måste vara underbart att kunna spela, eftersom det ger just den där möjligheten till att skapa något tillsammans.
Jag letade lite bland mina få bilder från tiden i Östafrika, men hittade ingen betande giraff. Giraffer ja, akacior ja, men inte på samma bild. Jag lägger ut en bild på ett lejon och lite paraplyakacior i bakgrunden. Varför tog jag inte fler bilder under tiden i Östafrika och varför, varför nöjde jag mig med en kamera utan zoom och varför tog jag inte bättre hand om bilderna innan de började blekna bort?
Hej Karin.
Rådjuren äter gärna det vi vill titta på och njuta av. Förr försökte jag skapa en terrorbalans genom att äta och njuta av rådjuren men med stigande ålder och visdom (och minskat jaktintresse) har jag insett det omöjliga i den kampen och njuter numera bara av att titta på dem hemma vid smedjan.
Förresten, bilden i din header…den kommer väl ca 15 km söderifrån?
Hej Stömkarlen! Vilket utomordentligt bra skäl att äta ännu mer rådjur. Rent tulpanbevararintresse!
Jomenvisst, ladan är från en bit söder om Näs, mot Möklinta. Bilden bara en dryg vecka gammal så ännu så länge står den nog där.
Se upp! Trädtanten försöker tydligen ta över din blogg också nu!
Öj, Korpus. Flitig tant, den där trädtanten, eller hur?
Ja, det är så att man framstår som … ja, så lat som man trots allt är i jämförelse med henne.
Visst är det härlig?! Att bejaka sin lättja, alltså.
Sannerligen.
Jag börjar bli glömsk, märker jag till min stora sorg, det hör väl till åldern… Jag vet väl vad akacior är, det är ju sådana träd som det växer fullt av i alla alléer i Frankrike och Italien. De med den fläckiga barken. Jag har t.0.m. skrivit ett inlägg om sådana förra året när vi var på besök i en park på Öland…
Men tack i alla fall för upplysningen :-)!
Hade jag fått leva om mitt liv hade jag nog satsat på att bli ackompanjatör i stället för konsertpianist. Dels för att, som du skriver, man träffar så många intressanta människor, dels för att det inte är så nervöst! (Jag blev aldrig konsertpianist eftersom jag inte gillade att öva 5 timmar minst om dagen. Hade andra intressen när jag var ung…)
Eller platan? Med fläckig bark. Känner mig lite okunnig där.
Oavsett vad slags pianist du utbildade dig till verkar du ju ha glädje av musiken rätt ofta – avundsvärt att ha den talangen och förmågan!
Om den ser ut så här: http://www.gke.org/pub/files/platanstam%201.jpg så är det platan. Otäck att krocka med. Största dräparen i Frankrike.
Ja, just den sorten menade jag. Gillar de där vackra fläckiga stammarna.
Jag tror att din listiga tulpan har kommit på det! Hur man skall överleva tuggande rådjurskäkar, alltså och det finns ett samband mellan savannen och galläpplet med flöjttoner och tulpanen…det verkar handla om individens frihet men på vilket sätt kan jag inte säga med ord. Jag har bara en känsla…något om en öppen hand med sand i, då sanden ligger där den ligger, har sin frihet…
Men nej, jag är för trött just nu, orden vill inte just nu…det har också ett samband, men jag kan inte komma på vilket:)
Underbart vacker header och en jättefin tulpan…
Karin
Individens frihet och förmåga att söka lösningar trots att man inte är starkast eller mäktigast?