I gamla Meken i Smedjebacken diskuterades 
Bergslags-författare i helgen. Finns dom? Vilka är dom? Vad skriver dom? Och vad är Bergslagen, egentligen? Ulrika Knutsson gjorde ett försök att ringa in begreppet och tog hjälp av Nils Holgerssons underbara resa:
”Det här landet är lika randigt som mors förkläde” sade pojken. ”Jag undrar var det är för slags ränder, som stryker fram över det.” ”Åar och åsar, vägar och järnvägar” svarade vildgässen. ”Åar och åsar, vägar och järnvägar.”
Och Bergslagsförfattarna är många, konstaterade Knutsson, hur man än räknar. Kanske trettio procent, eller till och med hälften av alla svenska författare, om man räknar dem som fötts här, levt här eller skrivit om Bergslagen. Det är Dan Andersson förstås och något med naturen, som i hans Vårkänning
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.
Det är sotet, slitet och utsugningen, som i Frödings Den gamla goda tiden
Bälgen blåste och blästern ljungade,
kvävande hetta ur ässjorna slog,
svettiga sotiga smederna slungade
släggan mot stängerna,
nöpo med tängerna,
formade järnet till harv och plog
Men det är också Johan-Olov Johanssons bruksskildringar med både arbetsglädje och hårda tag, Maria Langs bergslagsdeckare och Tore Skogmans ”Kalle Vestman från Västmanland”, och inte minst Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark om mystik och magiska makter bland nedlagda gruvor och förfallna bruksorter.
Och här står författaren Bengt Berg och begrundar tre bergslagsdörrar i Smedjebacken
Det är någonting med myllan i Bergslagen som gör att det blir så många fina ord …för att nu inte tala om dörrarna. Mon dieu! Jag tror jag kan gå ner i spagat bara av att se dem…
Ha en fin vecka!
Karin
Myllan och myllret… Det där inflödet av människor och idéer från olika håll har nog betytt en del.
Och visst är det både mystiska och vackra dörrar. Vi kom överens om att de måste leda till något mycket mystiskt.
Min svensklärare på gymnasiet sa alltid att om Fröding varit engelsman i stället för svensk hade han varit lika känd som Robert Burns. Tyvärr är han oöversättlig. Jag förvånas ständigt över hans makalösa känsla för orden och rytmen i dikterna. Dan Andersson är fin han också. Sjungs mycket på begravningar.
Dörrarna påminner mig mest om att våra dörrar på huset behöver slipas och oljas…
Ja att det överhuvudtaget går att översätta poesi är fantastiskt – tänk om man inte hade kunnat läsa till exempel Wisława Szymborska på svenska. Din svensklärare har nog rätt om Fröding, dels att han är genial, dels att det måste vara svårt att få till hans musikalitet och klanger på andra språk.
De där dörrarna är helt utan ytbehandling och är gjorda av plywood! De borde slå sig och skiva upp sig och falla sönder på ett halvår, men de verkar ha funnits där länge.
Det syns att de är gjorda av plywood. Sådant betraktas som grovt bönhaseri och borde vara förbjudet i seriösa sammanhang. Jag tror inte att den vanligen omdömesgilla värmlänningen beundrar dem. Jag tror att han ryser. En tragisk dörrhistoria kan läsas här http://www.gke.org/pub/files/Se%20upp%20for%20dorrarna%201.pdf
Dörrarna har numera fått färg och ser ganska respektabla ut. Värre är det med resten av huset.
Jag sernu att du använder ordet ”begrundar” och inte ”beundrar”. Klokt.
Jag tror att poeten såg det mer metaforiskt, den breda vägen och den smala och sånt. Begrundade gjorde han förvisso.
Kolla! http://www.gke.org/pub/files/Doerr%20maalad.jpg
!